Etikett: bostadsmarknad

En rimlig bostadsmarknad är en förutsättning för jämlikhet.

Den här artikeln handlar om att ”klyftan” mellan singelhushåll och parhushåll har ökat. Den framställer det som att det är en ”vinstaffär” att dela hushåll med någon, när det väl egentligen mest handlar om att det är en förlustaffär att inte göra det och för många helt enkelt ekonomiskt omöjligt. Att framställa det hela som en fråga om att välja levnadsstandard tycker jag är dumt, problemet går otroligt mycket djupare än så. Det är en väldigt viktig jämställdhetsfråga huruvida människor har möjlighet att bo ensamma.

Det är väl allmänt känt att det är dyrare att bo i ensam än med andra människor. Däremot tycker jag att perspektivet singel eller sambo är problematiskt. Som om en bara har dessa tu samlevnadsformer att välja emellan. Det är verkligen en tragisk norm i vårt samhälle att det enda sättet en anses kunna dela sitt boende med en annan människa på är genom att vara tillsammans, eller möjligtvis att ha någon inneboende/vara inneboende (som en såklart alltid har ett maktförhållande till som ofta försvårar rimlig samlevnad).

Jag tänker mig att en viktig del i kvinnors frigörelse är etablerandet av andra boendeformer. Dels av ekonomiska skäl, men också sociala. Det är en skrämmande tanke för många människor att de kanske kommer att var ensamma om de gör slut med sin partner, och förmågan att lämna en man som behandlar en illa är såklart en otroligt viktig del i jämställdheten mellan män och kvinnor.

Detta relaterar också till den här grejen med att folk äger sina bostäder i såpass hög grad som de gör. Jag tror att det har en väldigt negativ effekt på förmågan att bryta upp från sin partner att människor i såpass hög utsträckning äger sina bostäder, vilket såklart är ett symptom på att vi har en bostadsmarknad det det knappt finns några hyresrätter. I och med ägandet så låser en sig till varandra i hög utsträckning, och att skiljas bli ofta en dyr om omständlig affär. Jag tänker mig även att fler tvekar om att gå in i ett gemensamt ägande med till exempel en vän eller en grupp vänner än att dela på en hyresrätt. Ägandet känns permanent på ett sätt som hyrandet inte gör, och jag tror många tvekar inför att gå in i en sådan relation med vänner.

Så länge det för flertalet med nödvändighet innebär stora kostnader och ensamhet att flytta ifrån sin partner kommer det att vara långt kvar till jämställdhet. Får att råda bot på detta behöver vi framförallt en bättre bostadsmarknad, där det är lättare att hitta billiga och bra boenden och där det finns fler kollektiva lösningar. Det är en viktig jämställdhetsfråga att människor har möjligheter att leva även utanför sina parförhållanden, speciellt för kvinnor ur arbetarklassen. Tyvärr är det idag så att dessa möjligheter för kvinnor ständigt begränsas.

London är inget föredömme.

Ibland lyfter folk fram Londons hyresmarknad som ett bra exempel på en oreglerad hyresmarknad som fungerar. Nu vet jag inte hur det är med bostadsbristen i London, men jag vet en del om hur hyresmarknaden ser ut. Det är vanligt att folk hyr enskilda rum i en en lägenhet, där de alltså delar kök och badrum med tre-fyra andra. När jag var i London bodde jag hos en tjej som hyrde ett rum på kanske 10 kvadrat, i en lägenhet med tre andra, för 400 pund, vilket vid den tiden motsvarade ungefär 5000 kronor och nu ungefär 4000. Det är väldigt mycket pengar för ett rum, och det låg varken centralt eller var särskilt fräscht, utan var tvärtom ganska äckligt.

Det är också vanligt att säkerheten för hyresgästen är minimal. En facebookvän till mig som bor i England skrev att hen blev vräkt på dagen, vilket tydligen ansågs legitimt av polisen som kom dit för att reda ut bråket. Generellt verkar det vara vanligt att säkerheten i kontraktet är extremt låg. I Sverige tror jag att en har en viss säkerhet även om en inte har ett kontrakt, enligt hyreslagen.

Är det en välfungerande hyresmarknad? När människor måste betala svinmycket pengar och dessutom inte har något som helst skydd som hyresgäster?

Någon kanske tycker att det är ”bättre än att folk inte har någonstans att bo” och det stämmer väl till viss del. Men det är inte det som är min fråga, utan frågan är om detta är föredömligt? Ska vi ha detta som modell för hur vi ska utforma vårt samhälle? Det tycker jag verkar orimligt.

En kan nog ha en hyresmarknad där folk samtidigt har möjlighet att bo och samtidigt har rimliga hyror och en trygghet för hyresgästerna. En bra grej med den allmännyttiga bostäder är ju att en slipper vara utelämnad åt din hyresvärds nycker utan att det finns förutsägbara regler kring vad en får och inte får göra. Du slipper bo under din freakiga hyresvärd som har idéer om hur du ska leva ditt liv.

Folk råkar väldigt illa ut på hyresmarknaden och detta förvärras i en bostadsbrist, om människor är desperata och kan tänka sig att betala vilken hyra som helst eller gå med på vilken behandling som helst. Är det rimligt att i en sådan situation öka spelrummet människor har för att bete sig som svin, eller ska en istället se till att bli av med bostadsbristen? London är inget föredöme, det är en mardröm om hur vår bostadsmarknad kan, och håller på att, bli.