Etikett: dåligmående

Varför inte bara acceptera att folk gör olika.

Läste igenom kommentarsfältet på Bloggkommentatorernas inlägg om Tyra igen lite såhär i efterhand och hittade följande:

Tycker överlag att det ska skyltas så jäkla mycket med ”dåligt mående” nuförtiden. Har själv haft diagnosen boRderline med djupa depressioner, upprepade suicidalförsök och ätstörningar i nästan 15 år av mitt liv (är frisk sen 7 år) men inte sjutton var det något jag gick ut och berättade för kreti och pleti eller ens beklagade mig över . Fan heller, jag gick i enskild terapi, gruppterapi, träffade psykologer och psykiatriker, fick höga doser psykoframaka samtidigt som jag kämpade mig igenom universitet och mina första jobb. Jag gjorde allt för att ta mig ur min sjukdom och jag lyckades men inte fan gnällde jag på någon jävla blogg som Tyra gör typ varannan dag. Livet är hårt ibland, acceptera det och ta tag i dig själv.

Alltid alltid när det är någon som mår dåligt och snackar om det så kommer det någon jävel och ba: ”jaaaag har minsann också mått dåligt och då hanterade jag inte alls det på det där dåliga dåliga viset som den här personen gör” och varje gång så känner jag bara för att gräva ner mig i ett jävla hål i marken.

Förutom den otroligt tröttsamheten i att andra, oavsett om de har egen erfarenhet av psykisk ohälsa eller ej, ska komma och ha åsikter om hur någon annan hanterar just sin inre strid så kan jag verkligen känna att den som har personlig erfarenhet av att må dåligt borde vara en aning mer ödmjuk inför andra som gör det. Varför är vissa som har erfarenhet av att må dåligt så otroligt pigga på att läxa upp andra som av olika skäl gör det på ”fel” sätt? Varför kan folk inte bara acceptera att andra människor inte hanterar saker såsom man själv gjorde och sluta whina? Fattar inte varför det ska vara så svårt.

Men det sorgligaste och på ett sätt det roliga i denna kommentar är att personen som skrivit den själv känner sig tvungen att skryta med att hon minsann har mått jättedåligt, hon har gjort en massa suicidalförsök och så vidare men INTE SKYLTADE HON MED ATT HON MÅDDE KASST FÖR DET! Nej, hon bet ihop såsom sig bör. Men nu pallade hon uppenbarligen inte bita ihop längre utan var tvungen att berätta om att hon minsann också hade det hemskt.

Om man nu inte tycker att man ska skylta om hur dåligt man mår ska man väl också hålla käft om sitt eget även om det ligger bakom en i tiden? Eller?

Lägg band på er.

Igår så mådde jag verkligen skitkasst på grund av lite olika saker, slutade med att jag grät en massa och hatade livet. Efter att ha lugnt ner mig så mötte jag upp mina vänner och berättade vad som hade hänt och det var så jävla skönt för dem tog det verkligen så lugnt. Lyssnade, gav lite respons men gjorde ingen gigantisk jävla grej av det. Så otroligt skönt att bara kunna berätta hur det är utan att folk ska gå omkring och typ oroa sig och skit eller göra värsta numret av det.

När jag mår dåligt pallar jag inte att någon ska komma och överdramatisera det hela, jag behöver få snacka av mig lite och sedan tänka på något annat. Jag orkar inte någon som ställer en miljon jävla frågor om hur det känns och liksom agerar som om det var obegripligt sorgligt det som händer. Jag vill prata lite och sedan gå vidare.

Vissa människor har verkligen den här förmågan att få det att kännas som en skyldighet att tala om hur man känner sin snarare än något man gör för sin egen skull. De får det att känna som om man är otacksam som inte tar vara på deras omtanke om man inte orkar prata om det som tynger en just då. Sådant tycker jag verkligen är så otroligt jävla jobbigt.

Jag förstår att vissa blir nyfikna när andra har det jobbigt men det är verkligen ett så jävla dåligt beteende att göra om andra människors dåligmående till något som handlar om en själv. Lägg band på er för fan!