Dåligt samvete.

Igår köpte jag ny mobil. Eller snarare: jag tecknade ett 24-månader långt kontrakt där mobilen ingick. Som tur var var Emanuel med som moraliskt stöd, annars hade jag aldrig orkat.

För gick jag till The phone house och snackade med en försäljare i en timme. Sedan gick vi ca tio meter till ett sånt där mobilstånd fick efter mycket om och men samma mobil och abonnemang fast till ett mycket bättre pris där.

Det jobbiga var att jag fick så jävla dåligt samvete för att jag upptagit så mycket av The phone house-försäljarens tid. Jag tröstade mig med att ståndförsäljaren troligen har mer provisionsbaserad lön, men det dåliga samvetet gnade ändå i mig när jag gick hem med min flashiga mobil.

Den kritiska föräldern.

Den i särklass mest jobbiga föräldratypen är den kritiska föräldern. Mest för att hen alltid appellerar till mitt dåliga samvete över allt som är fel i hela jävla samhället.

Eftersom jag är vikarie får jag ofta frågor om huruvida jag är utbildad eller inte. Jag är ju tyvärr inte utbildad, vilket jag tycker är synd. Eller, jag tycker det är synd att samhällsklimatet för närvarande är sådant att man helt utan kvalifikationer jag få jobba som lärare.

Men det är så himla jobbigt att alltid få den där frågan. Vad kan man svara egentligen?

Och sen börjar dessa föräldrar alltid tjata om vad skolan gör fel hit och dit. Vad ska jag göra åt det? Jag är ju för helevte bara vikarie.

Alltså, jag förstår ju frustrationen man säkert kan känna om skolan missköter sitt jobb. Inget fel i det egentligen, det är bara en rimlig reaktion. Men jag är så trött på att personligen stå till svars för det. Och jag är så trött på alla föräldrar som inte fattar att det faktiskt inte är mitt fel utan handlar om att skolan får alldeles för lite pengar.