Läser på kvinnopartaj om den ”nya coola” feminismen med asheta brudar som kör över alla snubbar som är douchebags, här exemplifierad med Quetzala Blanco. Och jag tänker på hur Quetzala agerade rörande Cissi Wallins historia i samband med #prataomdet, där hon var extremt föraktfull och nedtryckande när Cissi Wallin gick ut med sin berättelse om ett övergrepp hon blivit utsatt för. Cissi nämnde inga namn eller så, ändå kände sig Quetzala tvungen att gå ut och ironisera, säga att Cissi är blekfet och gud vet allt och att hon minsann inte alls kan ha blivit våldtagen eftersom Quetzala kände den här personen som Cissi skrev om.
Och så tänker jag på hur hon agerande inför Blodinbellas tidning egoboost, där hon gick på hårt som fan, var extremt taskig och nedtryckande och tyckte att det skulle finnas utrymme även för tjejer som inte mår så bra. I samband med detta skrev jag om att ta fram feminismen bara när det passar.
Detta, och framförallt #prataomdet-incidenten var ju länge sedan men jag kan säga att jag aldrig sett Quetzala be om ursäkt för det hon skrev om Cissi. Inte på riktigt. Detta trots att det var ett extremt grovt övertramp. Nåja, det skulle såklart kunna vara så att detta var två olyckliga undantag och att det som är den ”nya coola feminismen” är en mängd andra saker, men det verkar inte riktigt vara så. Detta baserar jag på ett antal diskussioner och uttalanden jag har observerat. Jag orkar inte gå igenom allt, dels för att mycket så såpass subtilt att jag inte riktigt kan förklara det. Ni får helt enkelt lita på mitt ord (eller skita i det om ni har en annan uppfattning).
På sista tiden har jag även noterat en viss trend. Det är uttalade feminister som trycker ner andra kvinnor så det svider om det, så länge dessa personer är övre medelklass/lite korkade/banala/osäkra eller bara inte helt konsekventa, eller så kanske de är för konsekventa. Eller: präktiga. Det är nog framförallt präktighet det handlar om. Om en annan kvinna är präktig, då är det banne mig illa. Präktig som UnderbaraClara med sitt bakande, eller Blondinbella med sin ickerökning och sitt entreprenörsskap, eller jag (jag tror i alla fall att jag ganska ofta uppfattas som präktig). Det är en slags väldigt aggressiv attityd som åtminstone jag upplever som skrämmande. Och framförallt: det sker alltid i grupp. Och om någon trampar över gränsen, gör fel säger fel så skrivs det om den personen i tredjeperson på ett väldigt förlöjligande sätt.
Jag är inte en person som ryggar för debatt, jag kan står upp för mig själv och har inga problem med att någon tycker att jag är eller kallar mig idiot. Herregud, det är okej och det är sånt man får ta. Vad jag däremot tycker är obehagligt är känslan av att folk pratar om en. Eller egentligen inte att folk pratar om en, för jag utgår från att folk snackar om mig, det är ju något man får räkna med om man lägger sig i samhällsdebatten. Men det är det här öppna bakom ryggen-snack som jag får obehagskänslor av. Jag har ännu inte sett det riktat mot mig, men jag har kommit på mig själv med att tänka mer och mer på vad jag skrev för att jag inte ska bli nästa ”offer”.
Jag tycker att det inlägg Ellen skrev om Lady Dahmer är ett himla bra exempel. Det är en sak att skriva direkt till en person, eller direkt om en person, och liksom förklara vad fan det är man lackar satan på och öppna upp om inte för diskussion så i alla fall för något slags öppet gräl. Liksom vara tydlig med sina intentioner. Men att på det där sättet blotta någon utan att över huvud taget redogöra för kontext, för sitt syfte med det hela eller något annat ger helt andra känslor. Man känner sig, precis som Lady Dahmer skriver, som en person som får stå där med dumstruten på. Vara det stående skämtet alla skrattar åt, utan att man liksom får chansen att förstå varför. Det är en helt annan känsla av utsatthet än att bli konfronterad direkt, som en värdig motståndare. Känslan av att inte ens vara värd att försöka förklara grejen för, inte ens värd att försöka få ett svar från.
Jag vet inte hur många här som varit utsatta för mobbing, men det är en fruktansvärt obehaglig känsla att vara den som är föremål för förlöjligande. Ett förlöjligande som är precis så synligt att personen som blir utsatt uppfattar det, men ändå ingen riktig konfrontation. Ett synligt bakom ryggen-snackande som är ämnat för att man ska se det, men som man inte riktigt vågar besvara.
Och nu är jag väl fånig som nämner ordet mobbing i samband med en debatt om saker som sker på nätet. Att reagera på taskig attityd verkar anses fånigt och svagt. Jag kan förstå driften med det, på ett sätt. Jag tycker att det är skitfånigt med folk som alltid ska komma och säga att man ska vara ”trevlig” så fort några personer har en diskussion på internet. Men jag tycker att det är himla viktigt att främja ett schysst klimat. Och med schysst menar jag inte att man aldrig ska använda fula ord, bara vara snäll och visa förståelse fast man inte alls håller med. Men schysst menar jag snarare ärligt. Att inte agera som tuffa gänget i mellanstadiet som stod och pekade lite för tydligt och viskade lite för högt, som liksom ville att man skulle fatta att det var en själv som var föremål för diskussion men fortfarande ha för lite bevis för att kunna säga till fröken.
Både många skribenter på kvinnopartaj, Quetzala och de andra personer jag skriver om har intressanta saker att säga om att vara kvinna och vad feminism är och borde vara. Men jag är samtidigt rädd för dessa personer. Och jag brukar verkligen inte vara rädd. Men det är jag, jag är rädd att vara den som får stå i hörnet och skämmas medan de gör sig lustiga på min bekostnad. Och därför håller jag käft i en massa sammanhang där jag hade velat säga eller skriva något. Inte direkt säga emot, men kanske fråga någon vad som menas eller försöka tillföra mitt perspektiv. Men nu gör jag inte det, för jag är för rädd för att jag ska vara den där präktiga löjliga tjejen som bara är så jävla patetisk och har fel i alla men är för dum i huvudet för att ens försöka förklara för. Jag är inte bekväm med det här, inte alls. Inte bekväm med risken, men inte heller bekväm med att jag själv ryggar för den.
Och då jag ändå ser mig själv som relativt trygg i mig själv och mina åsikter i förhållande till vad jag uppfattar många andra inom samma krets vara så funderar jag på vad detta innebär för dem. Eller så är jag bara mycket osäkrare och töntigare än vad jag intalar mig, fan vet jag. Jag vet i alla fall att jag tycker att det är beklagligt att jag ska behöva känna denna rädsla där jag egentligen borde känna att jag är bland vänner. Visserligen vänner med konflikter, meningsskiljaktigheter och så vidare men fortfarande personer som kämpar för ett gemensamt mål och som borde behandla varandra med respekt därefter.