Hos bloggkommentatorerna läste jag detta om Blondinbellas äckliga motivationstjat och var bara tvungen att skriva om det.
Jag har förvisso politisk hemvist liberal, men det finns något så vidrigt och hemskt och äckligt som liberaler brukar anamma och det är individualism. Visst är jag individualist, jag tycker att alla människor i ett samhälle ska stå för sig själva, men idag har det vuxit fram en fruktansvärd superindividualism som jag ställer min starkt emot. Jag antar att det är en import från USA, ni vet, drömmarnas land där precis alla kan blir vad de vill eller ”leva drömmen”.
Linda Skugge tycker att arbetslösheten beror på att ungdomar är lata. Det kan väl säkert ligga något i att jag som enskild individ har lättare att få jobb om jag försöker bättre, det är ju så arbetsmarknaden funkar, men om man gör ett enkelt matematiskt tankeexperiment så ser man att det alltid kommer finnas de som ligger på botten, som är under medel. Hela femtio procent kommer faktiskt alltid att behöva vara under medel. Med andra ord kan det inte vara din enskilda prestation som räknas, utan du ingår alltid i en kontext med andra människor som presterar, och om alla försöker så hårt dem kan så kommer det tillslut att bli den som är bäst från början som vinner.
Blondinbella tycker samma sak, men hon uttrycker det annorlunda. Hon tycker att alla kan lyckas med vad de nu vill lyckas med i typiskt självhjälpsboksstil:
Herregud, vad jag hatar självhjälpsböcker. Det är superindividualismens materialisering, ett föremål som i sin har samlat allt det som är dåligt med vårat samhälle. Iden om att bara man tänker rätt så blir det rätt, att man alltid ska tänka positivt, vara glad, visa sig från sin bästa sida, se motgångar som utmaningar och helt enkelt bara försöka och le och fejka tills det bara går.
Och de lär oss att vi aldrig kan skylla på samhället, på våra föräldrar eller andra omständigheter, det är förtäckt i tjat om att man inte ska se sig själv som ett offer för omständigheterna men jag vet nog vad det egentligen handlar om. Det handlar om att det samhälle vi lever i förpassar in alla sjuka, alla deprimerade i en djup alienation eftersom de ständigt blir matade med budskapet att vill du så kan du, och det finns alltså ingen annan än du själv som kan hållas ansvarig för hur ditt liv ser ut. Men ibland är det fan så att det är fel på samhället, ibland är det så att det är ekonomisk kris och det inte finns så jävla mycket jobb. Att då alla skyller sina tillkortakommanden på sig själva är fan farligt, för det gör att det aldrig kommer växa fram någon vilja att ändra på hur samhället ser ut.
Vi unga vuxna som nu ska ut på arbetsmarknaden är fan i mig inte bortskämda. Vi jobbar för skitlöner (ibland bara baserade på provision), med osäkra anställningar vi har via bemanningsföretag, på timlön och med kassa arbetstider. I vårat samhälle så får man vara glad för minsta lilla jobb, det finns folks om suckar avundsjukt när nån berättar att de har deltidsanställning i kassan på ica. Och säkert finns det dem som är slöa och omotiverade, men det är verkligen inte standard. Vi har drömmar som alla andra, vi vill lyckas med det vi företar oss och ah ett roligt jobb, det är väl inte så jävla konstigt? Men alla kommer inte att lyckas, vissa kommer få jobba som städare hela sitt liv för det är så samhället ser ut, alla kan bara inte bli entreprenörer. Och därför borde ni självhjälpsboksförfattare och superindividualismsförespråkare lägga ner och erkänna att det är så, att alla inte kan lyckas med allt och att det i slutänden handlar om att vara bra på något, så att de som inte lyckas slipper sitta och gråta och gräma sig för att de ju ”egentligen” kunde, men att de bara inte var tillräckligt motiverade.