En grej jag undrar med folk som snackar om ”demokratiska spelregler” är om de tror att vi fick rösträtt, föreningsfrihet och så vidare i ”god demokratisk ordning”, om de som kämpade för detta spelade enligt de då rådande spelreglerna för hur en skulle driva politiskt arbete. Troligen inte.
Mer inflytande är ingenting som någonsin kommit gratis, som en skänk från ovan, utan det är något en har fått kämpa sig till, för det mesta med en bladning av metoder som står både innan- och utanför de för tillfället förhärskande normerna kring hur politik ska gå till.
De demokratiska spelreglerna är inte och har aldrig varit neutrala, de är alltid viktade till den rådande maktens fördel. Det är fint att vi har rösträtt, demonstrationsrätt, föreningsfrihet och så idag men det är inget vi har fått gratis, och det är ingenting vi kan ta för givet. Vi måste ständigt försvara dessa rättigheter och kämpa för att de ska utvidgas. Och detta måste, precis som innan, ske både innanför och utanför ”demokratin”, det vill säga det nu etablerade parlamentariska.
Vi kan inte begränsa oss till metoder som är sanktionerade av det nu rådande samhället om det är det vi vill förändra, precis som den feministiska kampen inte kan bedrivas på den patriarkala maktens villkor. En måste ständigt tänka utanför den pyttelilla ”demokratiska” lådan. Se att det inte finns någon bestämd slutpunkt för demokratin, ingen bestämd gräns för vad som är och inte är i enlighet med den. Se att de ”regler” som finns idag inte är något objektivt sant, utan något som har förändrats genom kamp och kommer att förändras än mer. Ständigt kämpa för med inflytande, mer makt.
Om vi bara accepterar spelets regler för vad dem är, bara rör oss innanför dem i rädsla för att kallas odemokratiska, kommer vi alltid att spela på en spelplan som är viktad till deras fördel, mot oss och våra intressen. Demokratin är inget objektivt ramverk, inga fast regler, utan ett ideal att sträva mot.