Etikett: diskriminerad

Hur en kan kämpa emot maktstrukturer när en själv är i toppen.

Jag får ibland frågor om hur en gör för att rannsaka sig själv, som jag alltid dillar om. Tänkte skriva ner lite hur jag tänker kring när jag är i en privilegierad position, som jag är framförallt i egenskap av vit och akademikerunge. Detta kan appliceras i en massa olika sammanhang. Men tänk på att detta bara är mina egna tankar kring saken, inget allmängiltigt. Folk gör och tycker såklart annorlunda.

Det första är att aldrig aldrig tänka att en ska bli ”klar” med det hela. Vi lever i ett rasistiskt klassamhälle, och så länge vi gör det blir du inte klar personligen. Ingen är klar förrän alla är klara, helt enkelt. Det går inte att ”sopa framför sin egen dörr”, sluta använda vissa ord, och sedan tänka att en ”gjort sitt”. Om det nu mot förmodan är så att en beter sig exemplariskt och aldrig är förtryckande så kan en sätta igång om sprida det vidare till andra.

Vidare: förvänta dig ingen jävla medalj för att du tar tag i ditt förtryck, det är något som alla ska göra, inte något en gör för att vara ”snäll” eller liknande. Se det inte som någon jävla välgörenhet, få saker är så störiga som när någon kommer och ba ”nu ska jag komma här och rädda er förtryckta” som om deras kamp byggde på att privilegierade kom och hjälpte till.

Det är otroligt viktigt att inse att du inte ska definiera någon annans kamp. Det är jättefint att vara med och stötta och så vidare, men det är inte en bra grej att hålla på och omdefiniera olika rörelser. En grej som jag ofta ser är när vita antirasister typ ”sätter ner foten” och ba ”jo jag är ju antirasist men här tycker jag att gränsen går” när någon kräver mer än vad de själva tycker är rimligt eller känner sig bekväma med. Minns ni när en krönikör skrev om rasismen mot asiater och exemplifierade med bilden på kinapuffspåsen? Väldigt många, tyvärr säkert även jag själv, reagerade på detta med att säga typ ”nejmen detta är att gå för långt”. Det är inte din grej att bestämma när det går ”för långt”. Gör du anspråk på att kämpa emot förtryckande strukturer du själv är i toppen på så måste du släppa ditt tolkningsföreträde och låta de som är utsatta för förtrycket definiera både detta och kampen. Ödmjukhet är grejen, att lämna plats och låta andra definiera rörelsen.

Du måste vara beredd på att göra avkall på dina egna privilegier. Att vara antirasist och typ nöja sig med att vara emot Sd håller inte, lika lite som det funkar att vara feminist och begränsa det hela till att handla om att vara emot våldtäkter på kvinnor. Ofta tenderar människor att göra detta för att det är jävligt bekvämt att inta positionen där en är å den ”goda” sidan, typ antirasist, men samtidigt slipper göra några större förändringar i sitt eget liv. Falskheten skrev en bra sak om detta på twitter, översatt: ”om det känns bra att göra det gör du det fel”. Alltså: det ska smärta att kämpa emot sina egna privilegier, gör det inte det ifrågasätter en inte sig själv i grunden.

Inse att den förtryckande strukturen finns överallt, även hos dig. Den som inte är beredd att göra detta klarar kampen sig ofta ganska bra utan, de kan till och med vara kontraproduktiva genom att ständigt rikta om debatten till att handla om sådant som andra gör, vilket generellt rör sig om extremfall. En måste helt enkelt vara beredd att svälja det faktum att en bidrar till förtryck på en massa sätt och måste ändra sin personlighet och sitt liv för att sluta upp med det.

Det är också viktigt att inse att en har en annan position i kampen än de som är förtrycka. En vanlig grej är att folk inte respekterar olika separatistiska grupperingar med motivationen att ”alla ska få vara med/alla är viktiga i kampen”. För det första får nästan alltid alla vara med i kampen, men inte på samma villkor. Det går till exempel utmärkt att vara antirasist utan att vara med i en separatistiskt gruppering. Det är jätteviktigt att respektera de gränser som diskriminerade personer sätter upp, och inte ständigt försöka krossa dem med sitt tjat om att få vara med. Sedan är det faktiskt så att politiska grupperingar inte är några välgörenhetsorganisationer som privilegierade personer kan uppsöka för att känna sig bättre, det är inte någons ”rätt” att vara med. Att ha den inställningen säger mer om den personen. Men det är sällan ett problem att en inte kan engagera sig på något sätt alls.

I samma kategori ingår människor som gör det till en stor grej att de inte ”vet hur de ska göra” och tar upp tid genom att *be om tips*, som de för det mesta bara besvarar med typ ”men det är ju så svåårt”. Få inte hela grejen att handla om dig, för guds skull, och sluta vara så ängslig. Försök. Ibland gör en fel, och då får en torka tårarna och försöka igen. Sånt är livet. Det är alltid alltid bättre att försöka och misslyckas än att inte försöka alls, men en måste vara mottaglig för kritik och inte få för sig att allt är okej för att en försöker. För om en inte gör det är det riktigt illa, då gör en båda anspråk på att *föra kampen* och upprätthåller dessutom förtrycket.

En annan vanlig grej är att folk som ”upptäcker” typ antirasism reagerar på detta genom att ta plats och försöka bli bekräftade inom den scenen, något som ofta tränger undan rösterna hos de som är förtryckta, vilka såklart är de som borde ha företräde på att uttala sig. Den antirasistiska rörelsen som tillåts ta plats i Sverige är till exempel väldigt vit. Detta är ett problem inte bara för att representationen blir skev, utan också för att det då tenderar att hamna i det jag beskrev innan, alltså att rörelsen anpassas till vita och görs bekväm. Jag menar inte att en inte kan debattera som privilegierad, däremot bör en kanske ta det lite lugnt och inte ta över det hela. Bättre då att använda sin position till att lyfta fram de som ofta inte får synas och höras.

En grej en verkligen kan göra är att påtala rasism/sexism/klassförakt i olika sammanhang med andra privilegierade, typ i släkten/kompisgänget/skolan/arbetsplatsen. Tyvärr är detta ofta otrevligare att göra än att komma som den privilegierade räddaren i olika sammanhang, det senare brukar leda till applåder medan det tidigare brukar leda till sura miner. Men som sagt, känns det bra när du gör det gör du det fel. Kom ihåg: du ska inte ta kampen för att lätta ditt dåliga samvete utan för att förändra. Det är inte du som är huvudpersonen här.

Skillnaden på att vara diskriminerad och bara ha det allmänmänskligt dåligt.

Det finns en debatt kring så kallat manshat och mansdiskriminering som verkar ha nått någon slags kulmen i och med att Cissi Wallin bjöd in Cimon Lundberg att tala om detta i Radio1. Cimon Lundberg är initiativtagare till #killgruppen som ska funktionera som ett forum för män att tala om saker de tycker är jobbiga i livet. Gott så.

Jag vill förtydliga att jag inte har lyssnat på programmet i sin helhet eftersom jag helt enkelt inte orkat idag, men jag tänkte ägna morgondagen åt det. Detta har alltså inget med vad som diskuterades i programmet att göra utan jag vill ta upp en grej jag generellt tycker är konstig när så kallad mansdiskriminering tas upp. När man talar om diskriminering så talar man inte om enskilda individer som är med om jobbiga saker utan om strukturellt förtryck av samhällsgrupper. Det är alltså inte diskriminering när någon blir t.ex. rånad, däremot är det diskriminering när kvinnor generellt tjänar mindre än vad män gör för samma prestationer/lika viktiga arbeten. Det är inte heller diskriminering när män drabbas lika mycket eller mindre än kvinnor av en viss företeelse.

Om vi tar utseendeideal som exempel. Jag hävdar att vi lever i ett utseendefixerat samhälle vilket drabbar alla, män som kvinnor. Däremot är utseendefixeringen värre för kvinnor. Kvinnor bedöms i högre grad utefter sitt utseende i alla möjliga kontexter, något som män inte drabbas av i samma utsträckning. Detta gör såklart inte att män inte kan tycka att det är jobbigt med utseendehets eller att det skulle vara oviktigt. Däremot är männen inte diskriminerade i det här sammanhanget.

Detta är relevant av många olika skäl. Dels för att olika typer av problem har olika orsaker och därmed också olika lösningar. Om vi har en generell utseendefixering i samhället som drabbar alla så ska vi lösa problemet som helhet, inte genom att tala om manlig respektive kvinnliga utseendefixering som diskriminering gentemot de båda könen. Det är samma problem, det bara tar sig olika uttryck beroende på kön. Om vi däremot kan se att en viss grupp har det värre så är det viktigt att ta reda på varför det är så.

Jag tycker absolut att det är skitbra att män talar med varandra om saker som de känner att de vill tala med varandra om. Jag tycker också att det är bra att det talas om områden där män har det jobbigt just på grund av att det är män, områden som absolut existerar och är viktiga. Däremot tycker jag inte att man ska kalla män diskriminerade när de egentligen är drabbade av ett problem som kvinnor är drabbade av i lika hög eller högre grad. Snacka om utseendehetsen för det är alltid bra att snacka om sina känslor. Jag kan även förstå varför man vill göra det med medlemmar va sitt eget kön eftersom olika ideal gäller för killar och tjejer. Men gå inte omkring och tro att utseendehets är något som drabbar män specifikt som grupp för så är det helt enkelt inte. Det finns ingen ”manlig utseendehets” det finns en allmänmänsklig utseendehets som drabbar kvinnor och män, och den tar sig förvisso olika uttryck och kan kännas skitjobbig, men någon fråga om mansdiskriminering är det då inte.