Etikett: diskussion

Agera istället för att reagera. Om hur en hanterar att alltid vara den jobbiga.

Fick följande kommentar som jag tänkte blogga om:

Eller hjälp och hjälp, undrar bara hur man ska hantera att alltid vara den som förstör. Vara den som skäller ut idiot-killar, knappt få medhåll av sina kompisar, stå själv skrika ut dom här skit killarna som är jättefeminister (när det passar dom ofc) o respekterade o ”coola”. Tar så jävla mkt energi att alltid vara arg, sur och ledsen, tar så mkt energi att känna att ”nu förstörde jag den här festen också”. Att vara den som förstör stämningen. De är så jävla jobbigt, hur ska man göra? Vill typ inte heller ignorera alla känslor som kommer upp när killar beter sig svinigt, vill att dom ska förstå o be om ursäkt o ändra sig. hur ska man förklara för dom killarna att det dom gör är fel och förminskande, ex när dom skrattar åt en/skojar bort när man varit jättearg på dom inför allas ögon (och man känner inte ens dom, vet bara vilka dom är).

Det här är ett problem som en ofta står inför som feminist, och som är viktigt att hantera på ett sätt som inte blir alltför uttröttande.

Det första tipset jag har är egentligen att välja sina sammanhang i så stor mån det går. Detta har olika människor väldigt olika möjligheter till tyvärr. Det handlar om att se över de sammanhang en befinner sig i och ställa sig frågan ”hur mår jag egentligen av det här”.

En behöver inte helt välja bort sammanhang med mycket sexism i, men jag tror att det kan vara bra att också söka upp andra sammanhang. Jag har till exempel känt att sexismen i vissa sammanhang är betydligt mindre emotionellt påfrestande när jag vet att det också finns andra kretsar som jag kan uppsöka och röra mig i. En känner sig helt enkelt mindre ensam om en har mer erfarenheter av att befinna sig i ickesexistiska miljöer. Den typen av sammanhang kan också fungera som ett tryggt rum där en kan prata av sig om det en möter utanför, eller bara ta del av gemenskap. Sådana sammanhang för mig har varit kvinno- och tjejjoursrörelsen och olika internetbaserade diskussionsgrupper, twitter och så vidare. Där hämtar jag styrka.

Innan så hamnade jag ofta i en position där jag liksom slog vilt omkring mig så fort någon sade något sexistiskt. Detta är absolut inte fel, och det är fullständigt berättigat, men det kan vara oerhört utmattande för en personligen, att alltid behöva reagera på allting som människor säger. Jag tror det är viktigt att lära sig att välja sina strider. I mitt vardagsliv så brukar jag hantera sexism med någon liten kommentar i förbifarten, och sedan inte säga så mycket mer om det eller ta någon större diskussion. Även om det kanske hade varit bra om jag gjort det så hade jag liksom inte orkat göra det varenda jävla gång. Ofta så undviker jag att helt kommentera saker. Det viktiga för mig är att inte hamna i en situation där jag håller på och ursäktar sexism.

Detta leder till att när jag väl orkar ta diskussioner så gör jag det också ordentligt. Då har jag energin att sitta och vara ”pedagogisk” och rak, att grundligt förklara min syn på problemet och inte ge mig. Det finns nämligen få saker som är så jobbiga som att ge sig in i en diskussion en sedan inte orkar driva till punkt och istället blir tvungen att avsluta genom att ge den andra personen rätt. Då går personen ofta ut med illusionen att hen har rätt eftersom hen ”vunnit” diskussionen, det vill säga inte tagit till sig et skit av det som sagts. Jag hatar verkligen när det händer, och därför tycker jag ofta att det är bättre att avvakta än att ta en diskussion jag egentligen inte orkar med. Det handlar om att agera istället för att reagera, att vara medveten om vilka strider en väljer att ta och varför och låta andra saker passera utan att känna dåligt samvete för det. Det handlar om att inte låta sexisterna sätta spelplanen, och istället vara medveten om vad en väljer att hantera.

Men förutsättningarna för att kunna göra detta varierar såklart oerhört beroende på sammanhang. De flesta sammanhang jag umgås i har en hög medvetandegrad kring den här typen av grejer, och det räcker ofta med korta kommentarer för att få folk att lägga av. Det mesta beror på kontexten en befinner sig i, och där handlar det om att göra allt en kan för att befinna sig i bra sammanhang som en får energi från så mycket som möjligt. Känn inte dåligt samvete för att du inte orkar hänga med personer som trycker ner dig. Det finns ofta en föreställning om att en ska kunna umgås med alla, men jag tänker att det inte är så jävla viktigt egentligen.

Så kort sagt; se över ditt umgänge, hitta sammanhang du kan söka kraft i och välj dina strider. Känner dig inte tvungen att alltid säga ifrån, utan ta det som du orkar med. Förr eller senare kommer det troligen att bli lättare, men det är en fråga om träning och om att känna sig trygg i sig själv och sina värderingar. Och lycka till!

Att diskutera med jämställdister.

Alltså det här att diskutera med antifeminister/jämställdister/mansrättsaktivister. Det är väl ”fint” att vissa feminister tar sig tid att göra detta MEN jag fattar ärligt talat inte hur en pallar.

Jag tänker tillbaks på tiden då jag brukade ägna mig åt att diskutera med sånt här folk (ja, en sådan tid har funnits), och jag minns hur det liksom aldrig någonsin var givande på något sätt utan hur det bara var en ständig, tråkig och oinspirerad fight. En fight för att begripa vad fan de ville ha sagt (det är ofta mycket mycket oklart, då de flesta inte bryr sig om att förklara ordentligt), en fight för att typ ”se det bra” eller något och sedan en fight för att uttrycka sig sjukt korrekt så de inte ska ha något att haka upp sig på. Och grejen är att sannolikheten att någon typ får värdefulla insikter är yttepytteliten. Istället blir det typ såhär:

fil0002Det har väl att göra med hur ens inställning till diskussion ser ut. Den senaste tiden har jag slutat se diskussioner som ett egenvärde och slutat tycka det är kul att ”vinna” en diskussion, istället är det bara en tidskrävande nödvändighet som jag helst undviker om möjligt. Jag föredrar att ha samtal med folk som inte bygger på att vi tycker olika utan som grundar sig i att vi har liknande perspektiv och försöker ge varandra något.

Sedan har jag väl också börjat tänka att att ”vinna” diskussionen inte är liktydigt med att en nödvändigtvis har rätt om saker och ting, vilket gör diskussionen som sådan ännu mer ointressant. Det säger mig sällan någonting om sakernas tillstånd att någon orkar mala på om samma tråkiga jävla ämne i en halv evighet (det är ju ofta denna osvikliga förmåga att hålla på tills alla andra tröttnat som gör att dessa personer vinner olika diskussioner, herregud vad de kan harva på, det är fan otroligt!!!).

Jag undrar väl lite vad folk som har dessa ”diskussioner” med jämställdister vill få ut av det hela, eller vad de känner att det får ut av det hela. För grejen är att en behöver inte ”diskutera” med vem som helst och råkar visa intresse för det. Och jag tänker att det är viktigt att komma ihåg det så att en kan välja vilka diskussioner en tar. Jag diskuterar med jämställdister ibland, men om jag gjorde det så fort de bjöd in så skulle jag inte göra annat. Fundera: vad får jag egentligen ut av det här? Finns det inga viktigare samtal jag skulle kunna föra? Ofta är det dem som skriker högst en börjar snacka med, men sällan är det de som har mest intressant att säga.

Hur jag hanterar sexism.

Ibland får jag frågor om hur en hanterar sexism i vardagen. Jag kan först säga att jag själv tycker att det är sjukt svårt att hantera sexism, det är liksom inget som är lätt att hantera. Sexism handlar ju liksom om att bli nedtryckt, objektifierad, förolämpad och så vidare och är såklart något som tar på en mycket, det är ingenting konstigt med det. En ska inte kunna ”hantera” sexism, utan en ska helt enkelt slippa bli utsatt för det.

En viktig del i att hantera sexism är ju såklart att påpeka det. Dels inför personen som ägnar sig åt det, dels inför andra. Ibland kan det kännas jobbigt att påtala det direkt, vilket är helt naturligt. När jag blir utsatt för sexism i en grupp av människor så brukar jag påtala det inför andra i gruppen jag anser vettiga, vilket en ofta kan hämta styrka ur. Personer som utsätter andra för sexism kan vara mer eller mindre benägna att lägga ner med det, i de fall där de är mindre benägna kan det ändå vara skönt att påtala det för sin egen del. Sedan sker det såklart också att folk faktiskt tänker efter lite.

Men, en sak jag tycker är himla viktig att påpeka är att det relevanta inte är att du får in en snärtig comeback eller att du får personen som beter sig sexistiskt att ändra sig. Det viktiga är att du respekterar dig själv i handling. Väldigt ofta sitter folk och tar emot och sväljer sexism eftersom det ändå inte ”spelar roll” om en gör motstånd, eftersom personen som ägnar sig åt sexism ändå inte skulle sluta. Min erfarenhet av sådant beteende är att det bara får mig att må ännu sämre.

Ett exempel från mitt eget liv är en vän till familjen som jag brukade spela wordfeud med innan och som kunde häva ur sig väldigt sexistiska saker, tydligt med syftet att provocera mig. Först försökte jag hantera detta genom att tydligt förklara att jag inte tycker att det är acceptabelt och att det inte är okej med ett sådant agerande. Jag försökte inte omvända hen eller något, utan bara får hen att i mina närvaro respektera var mina gränser går. När personen ifråga inte lyssnade så slutade jag helt enkelt spela med hen, och har även undvikit att tala med hen i sammanhang vi har träffats. Personen vet varför jag har valt att göra såhär och har alla möjligheter att be om ursäkt för sitt agerande. På samma sätt så kan jag lämna ett sammanhang om jag uttryckt att ett visst agerande inte är okej men folk ändå fortsätter med det.

För mig är det inte viktigt att bevisa att jag har rätt eller liknande för människor som är sexistiska, därför brukar jag inte fortsätta ta diskussionen om människor inte vill agera respektfullt. Många som är sexistiska har inte särskilt stor lust att ändra sitt agerande, och det är inte min uppgift att omvända dem. Däremot kan de glömma att jag ska vara artig, sitta ner med dem och konversera och liknande om de inte respekterar mina gränser. Detta är något som verkar uppröra vissa personer som agerar sexistiskt, att deras agerande kan komma att få konsekvenser.

Jag tror att detta i längden är den mest konstruktiva strategin, ofta när en bara diskuterar sexism så blir de som agerar sexistiskt mest lite uppspelta och tycker det är ”kul med diskussion” eller något annat trams. Då tycker jag att det är viktigt att markera att det inte handlar om typ ”olika åsikter” utan om att det är ett kränkande sätt att agera gentemot andra, och att jag inte har någon lust att befinna mig i sammanhang där jag blir kränkt. Att en är beredd att lämna visar att det är på allvar.

Sedan finns det såklart människor som flabbar bort även detta, och det är tråkigt för dem att de är finkänsliga som bufflar ungefär. Men då har en i alla fall lämnat ett sammanhang en ändå bara mår dåligt av. En behöver inte omvända varje sexist i världen, det viktigaste är att en respekterar sig själv och inte utsätter sig för situationer som får en att må dåligt. Detta har jag gjort, både förebyggande genom att inte söka mig till vissa sammanhang men också i de stunder som det väl dyker upp. En behöver faktiskt inte ”svälja” sexism eller ”ta debatten” utan en kan också välja bort sammanhang som den förekommer i helt utan att motivera det inför någon annan än sig själv.

Övertron till Diskussionen™.

Något väldigt frekvent förekommande idag är övertron till Diskussionen™ som alltings lösning och det rätta sättet att komma fram till åsikter. Det anses liksom fint och rätt att istället för att känna efter liksom väga olika åsikter och argument för eller emot varandra och sedan komma fram till det rätta, på rationell väg.

Detta är en inställning som innehåller en rad olika problem. Ett av dessa har jag snuddat vid redan innan, nämligen att vissa grupper har en ideologi som bättre stämmer överens med de idéer som råder i samhället i stort, och därmed får ett övertag i alla diskussioner, vilket i princip omöjliggör att ha en diskussion på lika villkor. Detta kallas att ha en hegemonisk position, vilket i korthet kan beskrivas som att ens sätt att se på världen är det som tas för självklart, medan folk som företräder andra perspektiv direkt blir ifrågasatta. Idag kan en säga att individualismen och kapitalismen är ideal som innehar hegemoniska positioner. De tas för självklara som grundförutsättningar och politiska förändringar ska ske inom dess ramar. Den som företräder andra idéer ses som löjlig, tokig eller i värsta fall farlig.

Ett annat problem är att rationalitet också är ett värde som konstrueras socialt. Vad som är rationellt, alltså ett korrekt sätt att tänka på, har genom historien formats av människor i enormt privilegierade positioner. Det finns ju knappt en filosof (som fått inflytande) som inte är både man och vit. Det faktum att dessa personer utformat vad vi ser som rationellt gör såklart att rationaliteten är formad efter deras världsbild. Mannen har här en hegemonisk position, som gör att det manliga tas för det mänskliga. Det manliga perspektivet anses allmänmänskligt, medan kvinnliga perspektiv är ett specialfall, trots att det omfattar halva mänskligheten!

Ett tredje problem är idén om att en skulle kunna nå någon slags objektiv kunskap om ur världen är förskaffad utan att tolka den ideologiskt, för att sedan utifrån denna ”rena” information forma sig en ideologisk uppfattning. Alltså att det skulle vara möjligt att objektivt väga för- och nackdelar med olika ideologiers tillvägagångssätt emot varandra, utan att på förhand ha några slags värderingar kring vad en vill uppnå med samhället eller några slags ramar att tolka information genom.

För det första är det inte möjligt för en enskild person att tillgodogöra sig så mycket information. För det andra så tolkar en alltid information en får på olika sätt. Dels så drar olika människor olika slutsatser om vad som ligger bakom olika fenomen. Även om vetenskapen givetvis kan hjälpa oss på traven i detta så kan den aldrig undersöka precis alla faktorer som skulle kunna ligga bakom något. Det kommer alltid att finnas utrymme för alternativa förklaringsmodeller, och sådana kommer också att dyka upp på politiskt känsliga områden.

Vidare så är vilka orsakssamband som undersöks, vilken vetenskap som bedrivs och så vidare i sig politiska eller i alla fall ideologiskt präglade beslut. Det handlar ju om vilka problem vi tycker att det är viktigt att lösa i samhället, och det beror ju på vilka grupper som anses viktiga och vilka problem som över huvud taget identifierats.

Ingen vetenskapsperson har förmågan att vara fullständigt objektiv utan drar alltid med sina egna och samhällets värderingar i problemformulering, slutsatser och så vidare. Drömmen om den objektiva och ickeideologiska vetenskapen är naiv och leder endast till att den rådande samhällsideologin präglar vetenskapen, eftersom det är det som händer om en inte problematiserar sin egen ideologiska uppfattning. Vidare så tenderar människor att ha lättare att ta till sig information som fungerar bättre ihop med deras världsbild, och vara mer kritiska mot sådan som säger emot den. Kvinnor är till exempel mer benägna att se och förstå kvinnoförryck, eftersom vi utsätts för det.

Vi har också en tendens att tolka information olika rent värdemässigt, det vill säga att vi tycker att olika fenomen är bra eller dåliga. Vissa tolkar kanske det faktum att kvinnor har betydligt mindre ekonomisk frihet än män på ett annat sätt än vad jag gör. En kanske ser det som ett ickeproblem, medan jag ser det som ett problem. Hur vi tenderar att se på detta har mycket att göra med våra erfarenheter.  Det ligger också i vårt intresse att vilja bekämpa detta (detta ligger även i vissa mäns intresse, men inte så samma utsträckning). Få tycker nog att löneskillnader är bra, men olika människor prioriterar frågan olika högt beroende på erfarenheter.

Vad jag vill komma fram till med allt detta är att det inte går att på ett objektivt sätt mäta olika ideologier emot varandra, utan att vår tolkning av de olika ideologierna alltid beror på vår tolkning av världen, som i sin tur beror på vår position i den. Anledningen till att kvinnor oftare är feminister än män är inte att vi är mindre (eller mer) rationella utan att vi har en helt annan beröringspunkt till fenomenet kvinnoförtryck och patriarkatet. Detta är en av en mängd olika faktorer som formar vilka vi är, och därmed också vår världsbild och våra värderingar. Förnuftet kan i allt detta inte stå fritt och söka sanning om världen som den är, oberoende av vår position i den. Denna uppfattning är inget annat än en absurd övertro till förnuftet.

Nej, jag vill inte ”ta debatten”.

Vissa människor sätter ett överdrivet stort värde vid olika former av åsiktsutbyte. Att prata med andra, ta redan på hur de tycker och tänker, lyssna. De är mer intresserade av att ta del av människors tankegångar än att bilda sig en uppfattning i olika frågor och så vidare. Själva har de inte så mycket åsikter, eller tycker i alla fall inte att det är relevant att röja dem. De vill mest bara ifrågasätta. Sådana människor brukar också vara mycket mycket snabba på att döma andra som faktiskt inte är särskilt intresserade av att debattera, som till exempel jag.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker att det är jätteintressant att läsa en absolut majoritet av de tankar och infallsvinklar ni skriver här. Ni fick mig till exempel att tänka till en massa kring Widerstedtgrejen. Tyvärr är jag ofta ganska dålig på att svara, vilket mest är en fråga om tid. Däremot är jag absolut inte intresserad av att hålla på och försvara mina generella ståndpunkter, alltså min övgripande ideologi, mot diverse angrepp, sånt är fan skittråkigt.

En intressant grej som man ofta blir utsatt för när en ligger långt åt vänster eller är feminist är att en ombeds försvara och förklara hela ideologin i ett svep. Jag undrar hur människor ens tror att detta är möjligt, det finns väl ingen ideologi som går att förklara så enkelt. Alla ideologier kräver att man sätter sig in för att kunna få djupare förståelse, och jag kan faktiskt omöjligt ansvara för att leverera detta till alla människor som får för sig att fråga, då skulle jag inte gör annat och det skulle dessutom vara fruktansvärt tråkigt för mig.

Den som är verkligt intresserad av att förstå en idé går inte in aggressivt med att be någon ”försvara” sin ståndpunkt och ”diskutera” den utan förhåller sig betydligt mycket mer ödmjukt. Förslagsvis kan man även ta och läsa lite av den uppsjö av litteratur som redan finns skriven på ämnet (finns väl fan grundböcker i alla politiska ideologier). Grejen är att dessa människor sällan är intresserade av att skapa sig djupare förståelse i någon egentlig mening utan oftast bara använder en viss retorisk modell för att sedan kunna gnälla över att en inte vill ”ta debatten” med dem.

Varför får folk för sig att jag skulle vara tolerant?

Ibland får jag en högst oklar kommentar som lyder något i stil med ”du som ska förställa vara så jävla tolerant, hur kan du uttrycka dig så intolerant/fördomsfullt ang sak X”. Jag tycker att det är intressant, för jag har mig veterligen aldrig utgett mig för att vara sådär överdrivet tolerant och har heller inte hyllat den egenskapen till skyarna (i alla fall inte på ett ganska bra tag). Jag tycker att tolerans är både överskattat och urvattnat som koncept.

Jag är oerhört intolerant mot en mängd personer, grupper och företeelser, vilket jag också tycker är ett rimligt förhållningssätt. Jag ser absolut inget värde i att ”släppa fram” olika åsikter eller ta med dem i beaktning. Jag blir galen när folk uttrycker att det är fel att demonstrerar mot rasister eftersom alla måste få säga sin åsikt och så vidare.

Vissa tycker att det är fel att ha denna inställning, utan att man måste lyssna på alla möjliga individers åsikter och föra någon slags dialog. Jag kunde inte hålla med mindre. Jag är helt ointresserad av att föra en dialog med antifeminister, rasister, fascister och så vidare, jag är även helt ointresserad av att diskutera med människor som okritiskt accepterar rådande samhällsordning. Jag ser dessa personer som mina politiska fiender, inte som diskussionspartners som jag ska ha ett samtal med.

Jag gör inte anspråk på att vara en tolerant person, inte heller gör jag anspråk på att vara en person som diskuterar med alla. Det ingår inte i min självbild och jag tycker inte heller att det är den bild jag förmedlar. Därför blir jag förvånad när människor om och om igen lackar ur för att jag inte är så öppen eller diskussionsvänlig som jag utger mig för att vara. Vad är det som skapar detta intryck egentligen? Min hårfärg?

Intellektuell hederlighet.

Fick en fråga för jättelänge sedan om intellektuell hederlighet som jag tänkt att jag ska svara på i ett inlägg men glömt hela tiden. Nu hittar jag dessutom inte kommentaren. Nåja.

Jag använder ofta uttrycket intellektuell hederlighet när jag pratar om diskussionsklimat. Jag tycker att det är väldigt viktigt att vara intellektuellt hederlig. Men vad betyder det? Jag har hört ett antal olika definitioner av det. Vissa personer tycker att det ingår att om man blir motbevisad (alltså inte har motargument) i en diskussion om en sak så måste man byta åsikt. Det tycker inte jag. Jag byter inte åsikt bara för att jag träffar en människa om har mer kunskap eller argumentationsvana än jag inom ett visst område, det skulle ju liksom inte gå.

Jag har vissa regler för mig själv i diskussioner som jag håller mig till. Det är viktigt för mig för att undvika att bli en sån som bara spänner sina hjärnmuskler. En sån som alltid kör över andra i diskussioner som någon jävla ångvält.

Vad jag inkluderar är:

  1. Dra bara argument du själv tycker är hållbara och förenkla inte för mycket. Ofta när man diskuterar med mindre kunniga eller självsäkra personer kan det hända att man förenklar för sig själv genom att dra argument som inte är rakt igenom hållbara eftersom man litar på att den andra ändå kommer köpa det. Om bilden är mer komplex, säg då det.
  2. Lägg inte fram åsikter som sanning. Detta gör väldigt många personer, alltså blandar ihop åsikter och fakta. Se till att formulera dig på olika sätt beroende på vad det är. Om det är fakta, langa gärna belägg. Det är inte alltid man kan dock. Men det viktiga är att inte diskutera fakta och åsikter på samma sätt för det blir alltid skitrörigt. Ibland gör man antaganden om hur verkligheten ser ut utan att h belägg för det. Då tycker jag att man ska var tydlig med att man har det som sin utgångspunkt och se om motparten accepterar ett eller inte. Väldigt ofta så kommer meningsskiljaktigheter ut olika världsbilder, då blir det meningslöst att diskutera utan att först ha utrett var man står i fråga om hur man ser på världen.
  3. Erkänn när du blivit motbevisad och motståndarens poänger. Ofta så går ju en diskussion igenom flera olika argument. En skitstörig grej som vissa gör är att när de blir motbevisade på en punkt glida över till nästan utan att på något sätt markera att ”okej, du vinner denna ”runda”” och sedan efter ett tag hoppar tillbaks till argumentet de blev motbevisade på så måste man harva upp hela diskussionen igen. Jättejobbigt. Det är också viktigt att erkänna sin motståndares poänger. Vissa argument är bara korkade, andra är intelligenta men ändå möjliga att motbevisa eller helt enkelt bara ha en annan åsikt om. Om någon langar ett sådant så brukar jag säga typ ”bra poäng” eller ”det där är ett stort problem i mitt resonemang” eller liknande, för att visa att jag inte tycker att det är rakt igenom idioti.
  4. Spela inte djävulens advokat utan att säga det. Ibland så varvar folk mellan att argumentera för åsikter de står för och åsikter de inte står för utan att säga något. Fan vad frustrerande det är! Om jag argumenterar för saker jag inte står för bara för att testa mina resonemang så brukar jag vara tydlig med det.
  5. Ta hänsyn till din ”motståndares” nivå och diskussionens natur. Olika personer är olika vana vid att diskutera och olika kunniga. Om jag diskuterar med människor som är ”nybörjare” inom ett område eller diskussioner i helhet så är jag mindre noggrann med att alltid vara ”schysst” och erkänna den andres poänger och så vidare. Detta för att jag inte vill meja ner en person som säkert är osäker i diskussioner. Dessa personer brukar dessutom alltid vara mer intresserade av själva kunskapen än av diskussionen, och sånt måste man också anpassa sig till. Olika diskussioner är olika, vissa är mer samtal medan andra är mer som fighter. Om någon går in med inställningen ”samtal”, gör det då inte till en fight.
  6. Attackera inte halmgubbar. Ibland så lägger folk ord och åsikter i munnen på en som man sedan måste ägna massa tid åt att förklara att man inte står för. Fint exempel är när folk anklagar socialister för att vilja ha arbetsläger. Det förstår i och för sig alla att det är skitsnack, men det finns en massa ”snyggare” sätt att göra samma sak på. Bara gör inte det. Det ger absolut ingenting, det tar bara en jävla massa tid och gör alla parter sura.

Detta är vad jag tycker ingår i intellektuell hederlighet. Vissa personer tycker att det ingår att alltid ta en diskussion, det tycker inte jag. Man får ta vilka diskussioner man vill. Däremot tycker jag att när man väl gett sig in i en diskussion så ska man försöka hålla sig till detta. Jag tror att de flesta känner själva när de är hederliga och inte, man brukar veta om när man undanhållit saker medvetet för sin diskussionspartner.

Om man vet med sig att man är duktig på att argumentera så tycker jag att man ska ta ansvar för den förmågan och inte medvetet lura folk. Detta dels för att det i slutänden blir ganska värdelöst, eftersom den som inte har fått en gedigen grund för en åsikt kommer att överge den när hen får höra något bättre, dels för att det gör dig till en jobbig person att diskutera med. Man vill ju att folk ska tycka saker för att de inser rimligheten i det, inte för att de får åsikterna mejade ner i truten.

Sist vill jag säga att jag själv absolut inte är perfekt på detta område. Jag jobbar på det hela tiden.

Ett diskussionstips.

Detta att man alltid anses ha någon jävla skyldighet att ”ta diskussionen” med folk bara för att man uttrycker sina åsikter offentligt gör mig tokig. Jag håller ju med om att man får förvänta sig kritik om man uttrycker sig men detta att man förväntas svara på samma frågor och ibland rena angrepp gång på gång övergår med råge mitt förstånd. Folk som kommer in hit och ”ifrågasätter” och uppenbarligen inte ens har haft intresse nog för att t.ex. läsa igenom mina inlägg.

Väldigt ofta får man kommentarer av typen ”du som är feminist bla bla blabla” och så någon fråga som angränsar ett påhopp som inte har något med inlägget i sig att göra. Det går liksom inte att svara på sådant för jag fattar över huvud taget inte var personen vill komma med sin fråga eller vad utgångspunkten för funderingen är mer än att jag är feminist och ska stå till svars för någon slags kollektiv skuld vi har samlat på oss.

Så om du vill diskutera så föreslår jag att du låter din frågeställning ta utgångspunkt i själva inlägget du kommenterar. Det som verkar sammanhängande och rimligt för dig kan för mig bara kännas jättekonstigt. Kan ha att göra med att jag inte fattar vad du menar eller att du har vissa förutfattade meningar om mina åsikter som helt enkelt inte stämmer. Om din fråga baserar sig på ett generellt intryck av min person så förklara gärna detta intryck och hänvisa till hur du fått intrycket. Det gör det så mycket lättare för mig att avgöra vad du menar.

Detta är väldigt vanligt hos maskulinister som vill ifrågasätta mig och ger mig ibland intrycket av att de snarare ser det hela som någon slags kritisk attack än underlag för diskussion. Men så kan det väl inte vara? Eller?

Det är helt okej att du mår dåligt, men missunna inte mig att må bra.

Efter en diskussion på twitter med Cissi Wallin och Orchidpussy så fick jag klarhet i min tankar kring Quetzala Blancos bloggande. Problemet med Quetzala är inte att hon själv mår dåligt och skriver om det, det är såklart helt okej att göra det. Jag tycker även att det kan vara okej att vara romantiserande.

Problemet däremot är hur Quetzala inte ger andra rätten att vara glada, att komma ur sitt mörker. Minns ni #prataomdet? Kampanjen som uppstod i och med våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange där en massa personer skrev texter och spelade in videos om sex och sexuella övergrepp. I samband med det skrev även Cissi Wallin en krönika om att hon blivit våldtagen. Hon nämnde inte av vem.

Quetzala, som är en vän till mannen som Wallin åsyftar som jag förstått det, reagerar genom att skriva på sin blogg om äckliga feministbrudar och undrar varför inga ”mäktiga mediemän” våldtagit henne. Sen, när folk blir arga, skriver hon ett inlägg om det hela där hon insinuerar att hon själv blivit våldtagen och att hon vet hur jobbigt det är och att det gör ont men att hon fortfarande tycker att det är fel att anklaga någon (fortfarande inte namngiven) på det sätt som Wallin har gjort.

Det är otroligt modigt att gå ut och prata om det. Det är inte modigt att gå ut och prata om det och sedan känna sig hånad. Vakna upp för fan. Vad är nästa steg– känna sig kränkt? Men det är väl inte rättvist att bli hånad och kränkt? Nej det är sjukt orättvist. Men så är det.

Och det är det här som jag tycker är så fel. Jag fattar att Quetzala har blivit utsatt och att hon har valt att hantera det genom att skriva om det på det sättet hon gör. Att hon ännu inte har kommit ut ur mörkret efter övergreppet. Det är okej med mig, hon får hantera det hur hon vill och hon får må dåligt om hon vill. Men när man kommer och tycker att andra ska hantera liknande situationer på samma sätt som hon gör; bara genomlida det hela och gå omkring med skulden och skammen utan att någonsin prata om det, då går det för långt.

Och på samma sätt så tycker jag att hennes kritik mot Blondinbella är så fel. För det är inte så att Blondinbella försöker dölja det jobbiga i livet bakom någon slags fasad. Blondinbella skriver om det jobbiga i livet men hon skriver också om vägen ut och om att vilja må bra.

Quetzala tycker att det måste finnas förebilder för tjejer som kanske inte orkar, som kanske inte vill göra karriär eller som inte mår bra. Jag håller med om att det måste finnas utrymme för personer som inte är genomglada och perfekta. Det är klart att Quetzala ska få skriva om hur jobbigt livet är när man är på botten och det är klart att det finns många som kan bli hjälpta av det. Men om hon ska få göra det så måste andra också få skriva om hur man klättrat ut ur kaninhålet utan att hon ska komma och missunna dem det.

Det är en jävla skillnad på att själv må dåligt och skriva om det och att vilja att andra ska göra det. Bara för att Quetzala inte själv förmår hantera det som hänt henne eller komma över sina ätstörningar så betyder inte det att hon ska dra ner alla andra i sitt kaninhål. Jag är helt säker på att både Cissi och Blondinbella tycker att det är helt okej att hon sitter där. Däremot vill de helt enkelt inte sitta där själva. Det måste respekteras på samma sätt som det måste respekteras att Quetzala inte har kommit upp ur kaninhålet än och att hon inte ljuger om det.