Etikett: efterfrågan

Utbud, efterfrågan och kvinnolöner.

Ibland när en diskuterar kvinnors lägre löner så stöter en på ett mot”argument” som låter såhär: ”löner bestäms faktiskt av utbud och efterfrågan”. Jag antar att det personen som säger såhär försöker få fram är att det inte finns några strukturer som ligger bakom utan att det bara rör sig om ”rena” marknadskrafter. Problemet med resonemanget är att dessa ”rena” marknadskrafter inte är något som existerar utanför nationalekonomisk teori. Marknaden styrs såklart av människor som i sin tur styrs av irrationella idéer och fördomar, detta försvinner liksom inte bara för att vi snackar om lönesättning.

Alltså: vad människor är beredda att betala för arbete (efterfrågan) och vad människor vågar kräva för ersättning för sitt arbete (utbud) påverkas av maktstrukturer. Om kvinnor generellt värderas lägre i samhället så kommer såklart kvinnors arbete också att värderas lägre, både av arbetsköparna och av de själva. Alltså bestäms lönerna fortfarande av utbud och efterfrågan, men detta utbud och efterfrågan bestäms av samhälleliga strukturer precis lika mycket som allting annat. Detta pressar såklart ner lönerna.

Att hänvisa till utbud och efterfrågan när en diskuterar löneskillnader mellan kvinnor och män är helt enkelt en ickeförklaring. Det förklarar vad som sker när kvinnors idéer om vad de är värda för lön möter arbetsköpares idéer om vad kvinnors arbete är värt, men det säger ingenting om hur dessa idéer skapas från första början. Ingen hävdar att ojämlikheten ligger i att det skulle vara andra mekanismer som styr kvinnors löner än de som styr mäns löner på en marknad när utbud och efterfrågan redan är satta, det intressanta sker innan dess, när våra förväntningar på världen skapas, långt innan vi kommer ut på arbetsmarknaden eller ens får kännedom om den.

Twitter 30/12.

Sorgligt ofta så definieras frihet som frihet att konsumera, givetvis förutsatt att en har pengar att konsumera för. Fascinerande är att det av vissa verkar anses mer ofritt att inte ha möjlighet att konsumera när en har pengar än att inte ha pengar alls. I samhället finns ett löfte om att pengar ska kunna ge dig om inte allt, så en stor del av allt du kan tänkas vilja ha. När detta löfte inte infrias så leder det till stor förvirring och ilska hos många.

Detta syns tydligt i till exempel prostitutionsdebatten. Det talas om frihet att kunna tillgodose sitt sexuella behov med pengar. Men detta är såklart en frihet som över huvud taget inte är relevant för en stor mängd människor vars ekonomi inte tillåter sexköp. Jag menar på intet sätt att det skulle vara synd om dessa, men fascineras ändå av hur frihet definieras i kontexten. Det viktiga är att det finns tillgång för den som har pengar att betala med, inte att det finns tillgång för alla.

Vissa tycker att det är otroligt upprörande när affärer har öppet för lite, eller när vissa varor inte finns. Samma personer kan tycka att det är helt i sin ordning när människor på grund av ekonomisk knapphet inte kan efterfråga vissa produkter. Det viktiga är alltså inte rätten till vissa produkter, utan rätten att kunna rikta sin köpkraft som en önskar. Vi är så vana vid att pengar ska kunna ge oss tillgång till allt, att ett brott i denna ordning blir djupt upprörande för många.

Det finns flera problem med detta. Bland annat att de som inte har medel att efterfråga med ofta hamnar utanför i analysen. De som räknas är personer som har råd&som ändå inte kan få sina behov tillfredsställda. Inte personer som saknar medel att efterfråga med. Detta är också problemet med modellen kring tillgång och efterfrågan. Endast människor som kan efterfråga syns i modellen. I och med detta kan vi till exempel säga oss ha ”jämvikt” på en given marknad, vilket inte betyder att alla har sina behov tillfredsställda. Detta är en avpolitiserad beskrivning av människors behov, som döljer det faktum att alla inte har vad som krävs för att agera på marknaden.

Önskar mig ett politiskt samtal där vi talar om människors behov istället för tillgång och efterfrågan.

Du förstår Linda, markaden styrs av tillgång och efterfrågan…

Åh herregud, det är när jag läser sånt här som jag bara får lust att sätta mig med Linda Skugge och bara lugnt och sansat förklarar hur marknadne fungerar. Tillgång och efterfrågan, konsumtion, låg- och högkonjunktur och så vidare.

Jag har extremt svårt för denna extremindividualism som vuxit fram. Individen är allt, du kan aldrig skylla på samhället, arbetslösheten, dina föräldrar eller något annat, du kan bara skylla dig själv för precis allt. Om man inte har jobb är det för att man inte vill tillräckligt mycket! Alla kan bli entreprenörer! Alla kan lyckas! Alla kan ha en månadsinkomst på 50 000! Jag vet, vi skiter i att stimulera ekonomin och anställer istället jobbcoacher, för det enda det handlar om är att folk inte vill jobba tillräckligt mycket!

För den enskilda individen kan ”positivt tänkande”, ambitioner och arbetsglädje säkert vara skitbra, men på ett samhällsplan är det en förödande inställning. För det den gör, det är att radera alla spår till politisk medvetenhet och engagemang, för det är ju aldrig aldrig fel på samhället, ens uppväxt eller den kontext man befinner sig i, det är bara en  själv och ens jävla inställning det är fel på. Tänk positivt så spelar det ingen roll att du blir vräkt, uppsagd på grund av ekonomiska problem eller att din farsa våldtog dig som liten. Om du tänker positivt så fixar sig allt.

Faktum kvarstår ju att det alltid måste finnas de som är sämst och när ett företag fyllt sitt behov så anställer de liksom inga fler hur bra de än är. Hur säljande leende du än har så finns det fortfarande bara ett visst antal kassor och stekbord på Mcdonalds, och bara ett visst antal kunder som är intresserade av en hamburgare. Och även om du ökar försäljningen så finns det bara ett visst antal kronor som folk är villiga att konsumera, och även om du ökar det antalet kronor så finns det ett begränsat antal naturresurser eller ett begränsat antal timmar folk kan lägga på att lyssna på musik eller läsa din jävla krönika och konsumtionssamhället kan inte bara expandera i all evighet, det måste ta slut. Men framförallt är ekonomi en betydligt mycket mer komplicerad process än vad Linda vill göra gällande.

Även Hanna Friden och Isabelle Ståhl skriver vettigt om detta. Jag kan framförallt hålla med Isabelle i att men idag inte bara antas göra sitt jobb, utan även vara nån jävla imagebyggare för företaget. Ha ett säljande leende och så vidare. Och alla vill inte att deras jobb ska vara deras jävla liv, vissa vill bara vända lite hamburgare eller sortera lite papper och sen bara gå hem och vara klar. Alla vill inte lägga själ och hjärta i sitt jobb.