Vad jag tror om Juholt.

Man kan ju inte ha en kategori som heter ”politik” utan att skriva om Håkan Juholt.

Jag måste säga att jag är besviken över att det inte blev Leif Pagrotsky eller Lena Sommerstad. Båda är inom vänsterfalangen och kompetenta inom ekonomi vilket känns relevant i nuläget, eftersom så mycket av det politiska samtalet rör sig kring ekonomi. Högern har ju dessutom tillskrivit dig tolkningsföreträde i ekonomiska frågor. Då behövs det vänsterröster som vet vad de talar om.

Men jag är ändå glad att det blev Juholt och inte nån an de tråkiga gråa högersossar som varit uppe på listan. Juholt är en riktigt arbetarsosse som kommer dra partiet åt vänster. Och det är vad som behövs i dagens läge. Inte för att jag är vänster utan för att det finns få saker som är så destruktiva för politiken som att de två största partierna i princip för samma politik och retorik. Det går inte.

Dessutom tycker jag om Juholts aggressiva uttalanden mot förnyelse. Fan vad jag lackar på alla som ska förnyyyya bara sådär utan tanke bakom. Jättetråkigt tycker jag.

Jag hade helst velat se någon som kan förnya vänstern på riktigt. Som kan ta fram analyser som inte bara handlar om staten och kapitalet utan som är mer tidsenlig och global. Det tror jag inte Juholt kan. Men han kan nog tvätta bort en del av den äckliga moderatretorik som har präglat det politiska samtalet de senaste åren.

Jag hatar demokrati.

Detta är mitt mode just nu. Jag hatar demokrati, jag hatar Sverige, jag hatar valdebatten. Fy fan! Fy för SD i vågmästarroll, fy för inget Piratparti ens i närheten av 1 %, fy för alla människor som banaliserar svåra ekonomiska frågor till nåt jävla sandlådetjafs om att man ska ”dela med sig” när det de facto ÄR så att företag och därmed inkomster och arbetstillfällen flyttar utomlands om man har för höga skatter, men också fy för människor som tycker att det är vettigt att tvinga svårt sjuka människor att söka jobb.

Du förstår Linda, markaden styrs av tillgång och efterfrågan…

Åh herregud, det är när jag läser sånt här som jag bara får lust att sätta mig med Linda Skugge och bara lugnt och sansat förklarar hur marknadne fungerar. Tillgång och efterfrågan, konsumtion, låg- och högkonjunktur och så vidare.

Jag har extremt svårt för denna extremindividualism som vuxit fram. Individen är allt, du kan aldrig skylla på samhället, arbetslösheten, dina föräldrar eller något annat, du kan bara skylla dig själv för precis allt. Om man inte har jobb är det för att man inte vill tillräckligt mycket! Alla kan bli entreprenörer! Alla kan lyckas! Alla kan ha en månadsinkomst på 50 000! Jag vet, vi skiter i att stimulera ekonomin och anställer istället jobbcoacher, för det enda det handlar om är att folk inte vill jobba tillräckligt mycket!

För den enskilda individen kan ”positivt tänkande”, ambitioner och arbetsglädje säkert vara skitbra, men på ett samhällsplan är det en förödande inställning. För det den gör, det är att radera alla spår till politisk medvetenhet och engagemang, för det är ju aldrig aldrig fel på samhället, ens uppväxt eller den kontext man befinner sig i, det är bara en  själv och ens jävla inställning det är fel på. Tänk positivt så spelar det ingen roll att du blir vräkt, uppsagd på grund av ekonomiska problem eller att din farsa våldtog dig som liten. Om du tänker positivt så fixar sig allt.

Faktum kvarstår ju att det alltid måste finnas de som är sämst och när ett företag fyllt sitt behov så anställer de liksom inga fler hur bra de än är. Hur säljande leende du än har så finns det fortfarande bara ett visst antal kassor och stekbord på Mcdonalds, och bara ett visst antal kunder som är intresserade av en hamburgare. Och även om du ökar försäljningen så finns det bara ett visst antal kronor som folk är villiga att konsumera, och även om du ökar det antalet kronor så finns det ett begränsat antal naturresurser eller ett begränsat antal timmar folk kan lägga på att lyssna på musik eller läsa din jävla krönika och konsumtionssamhället kan inte bara expandera i all evighet, det måste ta slut. Men framförallt är ekonomi en betydligt mycket mer komplicerad process än vad Linda vill göra gällande.

Även Hanna Friden och Isabelle Ståhl skriver vettigt om detta. Jag kan framförallt hålla med Isabelle i att men idag inte bara antas göra sitt jobb, utan även vara nån jävla imagebyggare för företaget. Ha ett säljande leende och så vidare. Och alla vill inte att deras jobb ska vara deras jävla liv, vissa vill bara vända lite hamburgare eller sortera lite papper och sen bara gå hem och vara klar. Alla vill inte lägga själ och hjärta i sitt jobb.

Vilket block jag ”hejjar” på.

Det lär ju inte vara någon överraskning för den som följer min blogg att jag tänker rösta pirat på valdagen, men trots detta har jag en åsikt om vilket block som bör vinna. Trots att jag innerligt hatar alla partier (utom möjligtvis f! och vänsterpartiet) så hejjar jag faktiskt på det blåa blocket (som dessutom ser ut att vinna).

Inte för att jag tycker deras politik är bra, jag tycker den är skit, men jag tycker att det är det bättre av två dåliga (herregud, socialdemokraterna vill stimulera ekonomin genom fler jobb i offentlig sektor, jävla idiotdrag). Vad det framförallt handlar om är dock att jag hatar det politiska klimat vi under en väldigt lång tid haft i Sverige: socialdemokraterna är de självklara ledarna och deras politik har format Sverige till den socialiststat vi är. Socialdemokraterna har alltid kunnat vara säkra på att vinna och att få bestämma, även om moderaterna tillfälligt får makten fyra år så vet socialdemokraterna att de kommer få den tillbaks nästa, för att moderaterna alltid missköter sig och för att folk i slutänden vill ha det gamla trygga och inte det nya, spännande. Socialdemokraterna lever på en myt om att moderaterna är ett parti för den yttersta överklassen, som bara vill montera ner välfärden och förstöra för hederliga arbetra.

Nu är detta inte sant längre, för det första finns inte den här extrema skillnaden mellan de olika blocken kvar. Den enda stora skillnad jag kan se är att moderaterna vill stimulera ekonomin genom skattelättnader och socialdemokraterna vill göra det genom satsningar inom den offentliga sektorn (för då får fler lön som de kan spendera, synd att allt går till skatt för att finansiera reformen då), i övrigt är det väl i princip samma skit.

Moderaterna har svikit sina liberala väljare vilket är djupt tragiskt, när de kommer till makten är de uppenbarligen måna om att upprätthålla den svenska överlägsna moralen. Men trots detta så måste det finnas något som gör att socialdemokraterna vill förnya sig, vilket de väl inte gjort de närmaste tjugo åren. Socialdemokraterna måste känna att det finns ett hot mot deras position som Sveriges självklara ledare, så att de kan ta sig i kragen och faktiskt föra en politik värd namnet.

Jag vill helt enkelt att det blå blocket ska vinna för jag vill att Sveriges politiska klimat ska bli lite tuffare, handla lite mindre om procentenheter och gå tillbaks till ideologiska frågor. Liberalism eller socialism, inte 7,5 miljoner eller 10 miljoner i skattesänkningar för pensionärer eller några hundralappar mer eller mindre i plånboken. Socialdemokraterna måste börja erbjuda en på allvar annorlunda politik, annars kommer svensk politik fortsätta vara så innerligt ointressant som det är idag. Men för att det ska hända så måste de förstå att deras politik inte längre funkar på dagens väljare. Man kan inte ha det enorma välfärdssystem man hade under 70-talet, man kan inte längre agera Moraliskt föredöme för resten av världen för Sverige är inte längre så jävla rikt och coolt, vi är faktiskt ett helt vanligt land.

Tilläggas bör att jag kommer känna skadeglädje oavsett utgång, då jag, som sagt, hatar både blocken innerligt och helst skulle se att båda förlorade.