Etikett: emoboost

Att ta fram feminismen bara när det passar.

Jag har tänkt mycket på det här med Quetzala och feminism. Många har ju försökt skapa någon slags feministisk kritik mot det kritik som riktats mot Quetzalas beteenden. Bland annat Hanna Hellquist skrev en krönika och jämför behandlingen av Quetzala med behandlingen av så kallade hysterikor. Quetzala har också hakat på förebildsgrejen och menar att folk har ”förvandlat” detta till en catfight mellan henne och Blondinbella istället för att ta upp den relevanta grejen, nämligen att kvinnor förväntas vara förebilder.

Jag måste säga att jag tycker att det är mycket märkligt hur feminismen används som slagträ emot oss som inte riktigt tycker att det är okej att en vuxen kvinna aktivt trycker ner och förlöjligar andra kvinnor, uppmuntrar till ätstörningar och påstår att folk ljuger när de berättar om att de blivit våldtagna. Jag tycker också det är fascinerande hur Quetzala alltid ska ta på sig offerkoftan så fort hon blir utsatt för kritik. Då är det minsann synd om henne för att hon är kvinna och alltid förväntas vara sexig och bra och gud vet allt.

Men när hon själv kallar folk äckliga för att de inte rakar sig under armarna eller är size zero, då är feminismen långt långt borta. Hon tar fram den när det passar henne personligen, när hon kan använda den för att gömma sina angrepp på andra människor bakom. Jag blir så trött på människor som anammar idéer när det passar dem själva men som inte förmår stå fast vid det när de själva måste göra eftergifter. Som att inte förlöjliga våldtagna kvinnor eller över huvud taget stå till svars för sitt beteende.

Detta inlägg rör Quetzala som person mer än konflikten henne och Blondinbella emellan. I frågan om Egoboost är jag dock kluven, jag ska göra en djupdykning och skriva någon slags ordentligt reflektion på ämnet.

Man kan inte peppa sig ur allt.

Jag måste säga att jag tycker Quetzalas kritik av Egoboost är ganska rimlig till och från. Till exempel denna krönika om hennes nya tidning Emoboost är både träffsäker och rolig.

Jag själv kan bli sjukt provocerad av Blondinbella och tycka att hennes eviga peppande kan vara otroligt tröttsamt. Överlag blir jag matt av människor som alltid ska pådyvla en deras positiva tänkande. Dels för att jag inte ser ett samband mellan att vara positiv och att må bra och dels för att jag ser det som ett samhällsproblem att människor tror att allt går om man vill och att man har en massa möjligheter i livet som man kanske inte har.

Jag tycker att det ska finnas en större acceptans för att människor mår dåligt och kanske inte känner värsta inspirationen och peppen att ta sig därifrån. Att människor behöver annan hjälp i sina liv än en självhjälpsbok.

Såhär tänker jag: det finns individuella problem och det finns strukturella problem. Ibland tycker jag att Blondinbella försöker förvandla strukturella problem till individuella problem genom att ständigt hänvisa till den egna viljan att ta sig till en annan situation än den man befinner sig i som den största faktorn för förändring. Vissa problem måste helt enkelt lösas genom att man förändrar samhället.

Jag inget problem i att man försöker få fler personer att känna kraft i att göra sin egen grej. Det behöver inte bara handla om att starta företag, det kan röra sig om det mesta i livet. Jag tror att det är viktigt att folk inser att man faktiskt kan göra saker själv också och att de har en viss makt över sin egen situation. Däremot får man inte blanda ihop att man har möjligheten till att hjälpa sig själv med att samhället borde vara ordnat efter premissen att man är sin egen lyckas smed.

Jag ogillar iden att allt skulle vara möjligt om man vill och kämpar tillräckligt mycket. Vissa människor lyckas helt enkelt inte i livet. Även om det är bra att peppa människor så kan man inte peppa sig ur allt. Samhällsproblem och missförhållanden försvinner liksom inte för att folk går omkring och har jävligt bra självförtroende och tilltro till sina idéer.