Etikett: engagemang

Angående politiskt engagemang.

IMG_20130321_213947

Jag får ibland frågor om politiskt engagemang utanför bloggen. Ibland är det lite otrevligt ställda som i ”vad gör du egentligen för att världen ska bli en bättre plats?” som om det inte räckte med att skriva och läsa en utbildning som förhoppningsvis kan göra att jag kan forska eller skriva för större publik i framtiden. Det har varit lite tunt med politiskt engagemang eftersom jag dels bott utomlands, dels inte hittat något sammanhang jag trivs i.

Men nu har jag faktiskt gjort det. Jag är numera engagerad i en tjejjour, något som känns fantastiskt bra på många sätt. Det känns som att en gör nytta på ett väldigt konkret plan, som att det är en väldigt bra grupp som engagerar sig (kvinnosep ftw), lagom tung ”obligatorisk” arbetsbörda men med möjligheter att göra mer, dessutom är det kul att vara med i ett sammanhang som präglas av en ideologi jag vet mycket om och är väldigt emotionellt engagerad i. Jag har bara gått introduktionsutbildningen, varit på ett möte och hållit i en jour än så länge men det känns verkligen bra.

Bilden är från när jag gick hem därifrån efter mitt första möte.

Utmaning.

Och så en till utmaning från Elsa. Himla bra frågor!

1. Vilka är dina favorit-TVserier?

Gossip Girl, Mad Men och Dexter just nu.

2. Om du kallar dig feminist: vad innebär det begreppet för dig? Er som inte gör det, hur motiverar ni det? Finns det någon aspekt av begreppet som ni tycker är bortglömd eller någon bit ni vill foga in som fattas?

Jag kallar mig feminist för att jag tror att det finns en könsmaktsordning som leder till att kvinnor blir strukturellt förtryckta, varken mer eller mindre. Sedan har jag en massa andra idéer om vad som är et vettigt feministisk teoribygge, men det är inget jag vill säga är den enda ”sanna” feminism på något sätt.

3. Välj fem saker ni skulle införa om ni fick bestämma allsmäktigt och fritt.

Sådana här frågor är så svåra. Har svårt att ”drömma iväg” eftersom jag är van vid att tänka väldigt mycket på vad som är praktiskt genomförbart. Men om jag fick välja helt själv utan begränsningar; en för evigt hållbar utveckling, robotkommunism så folk slapp jobba med tråkiga saker, avskaffande av samtliga maktstrukturer, inlärningsmaskiner så alla skulle kunna lära sig samma språk och jämlik fördelning av jordens resurser.

4. Vilken är Sveriges roligaste person? Motivering, please.

Alltså, jag gillar ju inte humor… Men jag tycker att Sara Granér är himla rolig.

5. Vad tycker du bäst om hos dig själv och vad ogillar du hos dig själv? Tycker du att andras uppfattning om dig själv stämmer överens med den du själv har?

Den egenskap jag tycker är bäst är att jag är intelligent och duktig på att uttrycka mig. Den sämsta är nog min rastlöshet, jag har väldigt svårt att koncentrera mig på endast en sak samtidigt. Jag upplever att jag har ganska bra koll på vad andra anser om min person. När någon ogillar mig vet jag för det mesta varför, till exempel.

6. Berätta lite om dina fördomar.

Jag kan ha en väldigt tråkig attityd mot människor som är obildade och tänka att de är ignoranta eller ointelligenta. Detta är den enligt mig värsta fördom jag har som jag ständigt försöker arbeta bort, för det är sjukt osympatisk.

Sedan har jag även fördomar mot till exempel objektivister, jag tänker att de flesta har någon slags empatistörning eller är typ 15 år gamla. Jag brukar även tänka att alla arbetslinjemoderater har fötts med silversked i mun och inte fattar att folk kan ha det svårt. Dessa fördomar känner jag däremot inget större behov av att bli av med eftersom de i ganska hög grad faktiskt stämmer.

7. Vad tror du krävs för att kunna älska någon livet ut?

Någon jag delar intressen med intellektuellt, respektera mig intellektuellt och som kan ge mig utbyte. Det är det viktigaste för mig. Ser det också som en självklarhet att han är feminist, har svårt att tänka mig något annat.

8. Beskriv den ultimata trerätters-middagen. No limits 😉

Jag har fan inge fantasi när det kommer till fancy mat, men jag kan väl försöka. Någon schysst grej med aubergine till förrätt. Älskar aubergine, det är fan den absolut bästa smaken som finns. Sedan sådär äckligt bra sushi med typ tonfiskmage eller något. Till efterrätt baklava med riktigt bra vaniljglass.

9. Hur hanterar ni och förhåller er till skönhetsideal?

Detta har jag ju skrivit om mycket innan. Jag bryr mig ärligt talat inte särskilt mycket numera, vilket förvisso är något jag fått kämpa mig till. Jag försöker att minimera hur mycket jag exponeras för idealbilder genom att inte se så mycket på tv, inte shoppa kläder som en hobby (man exponeras för väldigt mycket då), inte läsa tjejtidningar och så vidare, vilket har hjälpt mycket. För mig har det även hjälpt att fotografera mig själv eftersom det har fått mig att upptäcka min egen skönhet och kunna utgå ifrån den istället för ideal. Det blir mer verklighetsbundet då.


10. Vari ligger ert största engagemang och varför tror du att det är så?

Jag har ett stort politiskt engagemang i största allmänhet men sakfrågorna skiftar. Just nu är jag väldigt inne på klass vilket såklart delvis beror på att det har debatterats mycket på sista. Överlag frågor om rör maktstrukturer är viktiga för mig, jag tror det beror på att jag gillar att teoretisera. Det finns något bekvämt i att kritisera maktstrukturer eftersom det i väldigt hög grad handlar om att identifiera problem och mindre om att föreslå konkreta lösningar, helt enkelt för att det är sjukt jävla svårt.

Att jag är politiskt engagerad beror nog på att jag alltid umgåtts i kretsar där sådant diskuterats och att jag alltid blivit uppmuntrad i det. Jag har aldrig varit rädd för att uttrycka mina åsikter och alltid satt prestige i att diskutera och ha ”rätt”. Nu har förvisso prestigedelen försvunnit lite och ersatts av ett mer genuint intresse.

11. Nämn tre böcker alla borde läsa och berätta varför.

Våtmarker av Charlotte Roche. Sjukt bra bok om en brud som är äcklig. Rolig, lättläst och väldigt oklyschig. Gillar den för att kvinnor så sällan ”får” vara äckliga inom litteratur.

Varat och Varan av Kajsa Ekis Ekman. Boken som ledde till både mitt feministiska och mitt socialistiska uppvaknande. Ställer många intressanta frågor dels om politik, men också om vår syn på människan.

Slottet av Franz Kafka. En bok som jag plågade mig igenom utan större behållning men som betytt desto mer nu. Hanterar alienationen man känner inför system som styr en men som man saknar medel att förstå och påverka på ett väldigt träffande och plågsamt sätt. Egentligen går väl Processen eller Amerika också bra, men Slottet är inte lika tradig.

Engagemang.

Detta med Konyfilmen tycker jag är intressant. Det har ju riktats en hel del kritik mot det hela, bland annat av Hanna Fridén. Det som framförallt slår mig är hur otroligt upprörde folk blir när ett agerande de tror är något bra kritiseras och visar sig vara något helt annat. Speciellt när det föregås av en sådan massiv hype som Konyfilmen har gjort.

Jag tror att det handlar om den här känslan av att man gör något bra och framförallt att man ingår i ett större sammanhang där folk gör bra saker. Man blir så lätt medryckt av detta, känner verkligen liksom i hela kroppen att man gör gott. Och så ska någon jävel komma och sabba det och tycka att det finns flera sidor av det hela, att det inte är så bra som det verkar eller att man borde göra mer.

Människor letar efter enkla lösningar. Svartvita verklighetsbeskrivningar, ont och gott. Konyfilmen lyckades få en så enorm spridning troligen delvis för att den erbjöd just detta. Den erbjöd en väldigt svartvit verklighetsbeskrivning, en uppenbar skurk, en enkel lösning: Kony måste bort! Allt det där som får folk att bli engagerade. Och så det där talet om den nya världen, vår nyvunna förmåga att organisera oss, att skapa en rörelse. Att det räcker med att dela filmen på Facebook och donera lite pengar. Klart som fan folk går igång!

Och sen kommer någon jävel och sabbar det roliga och säger att det inte alls är så enkelt som de vill få det att framstå och att pengarna går till att beväpna soldater och så vidare. Och då blir folk fett sura för här har de gått omkring och trott att de gjorde något bra och var delar i en stor vacker folkrörelse och så blev det bara pannkaka.

Jag tycker att det är lite sorgligt det här. Människors vilja att göra skillnad i världen som så ofta tar sig den här typen av uttryck: en jättestor uppsamling kring en lyckad kampanj. En enorm känsla av gemenskap och möjligheten att göra något. Lite länkningar, lite donationer, sedan tystnad. Jag menar inte att det är fel i sig, det tycker jag inte, men jag kan bli lite matt på den här enorma optimismen kring det. Och framförallt hur den optimismen gör ens engagemang så sårbart för kritik.

Grattis Blondinbella.

Blondinbella är arg. Hon är arg för att Ann Charlott Altstadt har skrivit en text om ”den blåsta generationen”. Blondinbella berättar att vår generation minsann inte alls är blåst, anledningen till det minskade politiska engagemanget är, enligt henne, att vi inte har ett behov av att samlas utan kan förändra på våra egna villkor via våra egna kanaler.

Vilka är då dessa kanaler? Tydligen diverse sociala medier. Och vad är detta engagemang? Det verkar bestå i att dissa företag som inte levererat bra produkter. Såhär beskriver Blondinbella hur vår generation är den mest kritiska generationen någonsin:

Vi har blivit vana med att kunna skicka en tweet till ett företag på twitter om vi har en fråga eller är missnöjda. Och är det något som inte stämmer så hamnar det på folks bloggar och företaget sågas direkt.

Grattis Blondinbella! Du har precis lyckats bevisa att Ann Charlott Altstadt hade helt jävla rätt, eftersom du uppenbarligen inte ser något annat i begreppet samhällskritik än att hänga ut företag vars produkt inte har varit till din belåtenhet. Jag kallar inte detta samhällskritik, det låter mer som konsumentupplysning i mina öron, om ens det. Att Blondinbella liknar det vid politiskt engagemang är ju bara skrattretande.

Det Blondinbella vägrar fatta är att företag kan göra fel på andra sätt än att sälja en produkt som slutkonsumenten inte gillar. Företag kan anställa folk på sjukt dåliga villkor, företag kan utarma naturresurser och göra en massa andra saker som slutkonsumenten inte märker. Men om ingen med konsumentmakt, alltså pengar, bryr sig så bör det i Blondinbellas värld inte spelar någon roll.

Blondinbella tycker väl att konsumentmakten är den enda värda makten och att resten bara är blaj. Vem bryr sig om hur många liv man förstör så länge någon entreprenörsslyngen vill köpa ens produkt.  Alla osäkra anställda måste väl helt enkelt göra sig mer konkurrenskraftiga så att de kan förtjäna Blondinbellas sympati och därmed också få hennes att förvalta sin konsumentmakt annorlunda. Vem bryr som om låga löner och osäkra anställningar när man trots allt fick en god kladdkaka på café Mocco.

En kavalkad av självrättfärdigande skitsnack.

Det är ju såklart helt jävla perfekt för Engla och Mogi och alla andra förment ”goda” lifestylebloggerskor att det nu har kommit en ben&jerrys-glass innehållande choklad där en del av intäkterna går till att ”rädda Östersjön”. Vilken grej att dels kunna tillfredsställa sitt aldrig mättade sockerbehov, finputsa sin tjejiga image, ha lite vardagslyx och ”göra skillnad” samtidigt.

Jag älskar det Engla skriver om det hela.

Jag tycker ibland det är svårt att veta var man ska börja för att kunna hjälpa till då det är oerhört mycket i våran värld som inte står rätt till. Jag gillar då när tex. sådana här kampanjer dyker upp, som gör det enkelt att delta och faktiskt göra något bra!

Herregud vilket självrättfärdigande skitsnack. Om du vill göra skillnad: skänk pengar till välgörenhet på regelbunden basis, lägg tid på urvalet också. Men framförallt: sluta vara sådana jävla konsumtionshoror.

Okunnigheten är säll.

En grej jag är lite glad över mitt i allt: att jag aldrig blev påprackad en massa u-landsengagemang eller miljöengagemang när jag gick i skolan. Med tanke på den nästintill förlamande ångest jag kan känna bara över att se en dokumentär om fas3 så tror jag att det hade varit förödande för mig. Okunnigheten är säll, som man säger.

Det naturliga idealet.

Det naturliga idealet verkar mestadels inte leda till att folk faktiskt är mer naturliga, utan till att folk ljuger mer om huruvida de opererat sig och gör mindre extrema operationer.

En grej som är ganska vanlig är ju att kändisar uttalar sig i media och säger att de minsann varken äter nyttigt eller tränar, utan bara hur helt perfekta kroppar hela naturligt. De kan inte förstååå varför de är så smala eftersom de äter hamburgare och chips och geléråttor varje vaken jävla minut.

Men hela poängen är ju att folk ska tro att det är naturligt, och jag undrar bara hur i helvete man kan tycka att det är ett positivt ideal. Det borde ju vara rejält destruktivt att en massa människor går omkring och tror att vissa kan ha sådär snygga kroppar utan att göra en enda operation, utan att offra någonting. Det måste ju leda till otroligt mycket komplex.

Jag tycker folk borde vara lite mer ärliga om sina utseende och säga att: visst, jag ser ut sådär men jag har å andra sidan offrat något för det. Flera timmar på gymmet, en tråkig diet och kanske lite botox byggde denna vackra kropp. Det kostar tid, engagemang och pengar att se ut såhär.

För om man vill ha en perfekt kropp så måste man oundvikligen prioritera bort något annat, så är det. Och det borde alla ”unga tjejer” ha rätt att få veta från sina älskade förebilder, istället för att bli matade med svador om hur mycket alla andra kan äta utan att gå upp i vikt.

Det går inflation i engagemang.

Zettermark har skrivit om earth hour. Hon skriver att hon är trött på folk som klagar över den här typen av initiativ och att alla positiva initiativ borde välkomnas.

Jag kan hålla med om att det är otroligt tråkigt med människor som avvisar engagemang för att det är för litet, för obetydligt eller för en mindre viktig fråga än förintelsen.

Men anledningen till att jag tycker illa om earth hour är inte att den är obetydlig. Anledningen till att jag ogillar earth hour är för att den är så jävla lifestyle. Så förmätet ”gott”. Lite mysigt moraliserande i värmeljusens sken.

Idag används engagemang i mångt och mycket som en acessoar. Man går med i en facebookgrupp, har på sig en lila tröja eller släcker lampan en timme. Problemet med det är inte handlingarna i sig, klart man kan ha facebookgrupper och nedsläckta timmar. Men jag får känslan av att många människor tycker att deras ansvar slutar där.

Ofta så tycker folk på facebook att jag ska gå med i nån grupp som handlar om att stödja Japan eller Haiti eller något. Jag går aldrig med i sådana grupper för jag är inte intresserad av att på det sättet visa var jag står i dessa frågor. Jag tycker att det är platt och ensidigt. Om jag bryr mig tillräckligt mycket om ett problem så sträcker mitt engagemang sig djupare än så, jag vill inte bara samla ställningstaganden på hög för jag vill att mina ställningstaganden ska betyda något.

Människor som lever en totalt omiljövänlig livsstil ”firar” också earth hour och det gör att det går inflation i engagemanget, idag kan vem som helst ta ställning bara genom att trycka på en ”gilla”-knapp eller ha lampan släckt. Jag ser det lite som den moderna tidens avlatsbrev. Ett sätt att visa att man, en timme mellan shoppingturen och krogrundan på stureplan, också bryr sig om miljön. När andan faller på.

Gu va bra!

Kollade på aktuellt lite med morsan. Det var ett reportage om så kallade nätdroger, ett högst aktuellt, viktigt och intressant ämne. Det var en massa tanter som pratade om att deras stackars barn kunde hämta ut detta på posten, utan att postkontoret kunde informera.

Och så var det en som ba: ”nu har jag startat en facebookgrupp som heter ”stoppa nätdrogerna” så att vi kan sätta press på myndigheterna!”. Och alla ba: ”gu vikket bra initiativ, nu har du verkligen gjort skillnad i världen!”.

Alltså. Att ta en jävla facebookgrupp som ett gott exempel på engagemang är fan att spotta alla munkar som tänder eld på sig själva i ansiktet. Fy!

Låtsasengagemang.

Fan vad jag hatar sånt här ”sätt den här smilyn efter ditt msn-namn/facebook-uppdatering förs att visa stöd för den här speciella gruppen just idag!”, ”gå med i den här facebookgruppen för att ”stödja” det här” eller ”bär lila kläder för att visa ditt stöd mot HBT-ungdomar”.

Internet har verkligen gjort det alldeles för enkelt att ta ställning och visa sitt stöd för saker och ting, så folk tycker att det räcker mig att ah en speciell färg på kläderna eller gå med i en grupp för att göra sitt. Det enda som räknas är att man visar vad man tycker, man använder åsikter som en slags accessoar som man basunerar ut för att stärka sin självbild, men har inget intresse av att faktiskt gör något på riktigt.

Idag behöver man liksom inte ens skänka pengar för att kunna säga att man bryr sig, det räcker med att ha en viss smily i sitt msn-namn.