När en läser arbetsförmedlingens tidning om människor som minsann ~*lyckats*~ som entreprenörer så blir det så uppenbart hur absurda villkoren för vår existens i detta samhälle är. En ska alltid ta alla chanser som dyker upp, alla sociala sammanhang ses som tillfällen till att lyckas bättre. Alltid göra lite till. Att detta lyfts fram som någon slags ideal för människor i allmänhet är absurt. Liksom okej om någon vill viga sitt liv åt jobbet, men det är ju ingenting som ska behöva gälla alla. De allra flesta vill nog inte göra det, nämligen.
Etikett: entreprenör
Entreprenörskap.
Läste denna rubrik på en löpsedel för några dagar sedan, och sedan kom detta inlägg av Löwengrip som fick mig att fundera mer på en sak:
Jag älskar entreprenörer! Det kommer väl inte som en chock för er. Men det är något häftigt med människor som har en idé och bestämmer sig för att förverkliga den. Skapa något som inte existerade innan.
Nämligen hur vi använder ordet entreprenör. Entreprenör har liksom börjat betyda ”allmänt uppfinningsrik person som på ett eller annat sätt lyckats tjäna pengar”. Alla som över huvud taget tar sig för någonting läggs in i facket ”entreprenör”.
Löwengrip ”älskar entreprenörer”. Det spelar liksom inte så stor roll vad de gör, om det är till någon nytta och så vidare utan det viktiga är 1. att de gör något 2. att de tjänar pengar på det. Vem bryr sig om vad det är som inte existerade innan är, så länge det kan säljas. Fokus här ligger verkligen på själva företagandet och inget annat, även om Löwengrip säljer in det som en dröm vilken som helst.
Många entreprenörer pratar om hur otroligt mycket de älskar vad de gör, om att de jobbar med vad de älskar så vidare. Det kanske är sant, men jag tvivlar liksom på att de hade gjort vad de gör om det inte var för att de tjänar pengar på det. Det är såklart inget konstigt med det, men jag stör mig på hur entreprenörskapet säljs in som att göra sin hobby bara det att en råkar tjäna pengar på det. Som om entreprenörer inte var tvungna att underkasta sig en massa saker.
Jag tänker också på när folk snackar om att förverkliga sina drömmar, hur ofta det handlar om just pengar. Det är inte så konstigt med tanke på att pengar är en väldigt viktig del av livet i det här samhället MEN jag tycker ändå att det är beklagligt. Jag tänker framförallt hur Löwengrip brukar skriva om att en ska ”göra det en älskar” och så vidare och att det alltid är underförstått att en ska kunna tjäna pengar på det. Visst, jättekul för de som kan men alla har inte hobbys som passar så bra in i kapitalismen.
Jag tänker också att allt detta tjat om att förverkliga sina drömmar skapar en viss press på människor att ha den typen av drömmar. Typ: ”jag drömmer om att designa min egen kollektion/jobba med min hobby” och så vidare. Det vill säga att vi, när vi formulerar våra drömmar, tänker på just hur vi ska organisera vårt arbetsliv och begränsar oss inom de tänkbara ramarna. Att det vi älskar måste infogas i vårt arbetsliv, istället för att de på hur vi ska kunna ägna oss åt det vi älskar på fritiden och framförallt hur vi ska nå ett samhälle där att ”göra det en älskar” inte är ett privilegium för de som råkar ha rätt sorts drömmar och förutsättningar utan där alla har den möjligheten att göra det utan krav på att det ska vara säljbart.
Detta att sälja in ett lyckat arbetsliv som det absolut bästa en människa kan göra tänker jag är väldigt mycket en del av en högerideologi. Att fokusera just på de drömmar och ambitioner som är relaterade till arbete och säga; dessa är de viktigaste drömmarna, om du uppnår dessa kommer du bli lycklig får folk att tänka att det de behöver göra är att lyckas på kapitalismens villkor istället för att se andra möjligheter utanför den. Kampen blir privat istället för kollektiv, eftersom det handlar om att bli en av de lyckliga få som jobbar med sin hobby.
En entreprenör.
Entreprenörstjafset urholkar samhällsnyttan.
Frågan ställdes om jag inte hade lite klassperspektiv på det här med självkänsla, och visst har jag det. Jag ska försöka få till det här. Nog är det så att entreprenörskulturen i realiteten inte rör en majoritet av ungdomarna; de flesta har ingen möjlighet att nå dit och vidare så är det nog inte ens något de flesta drömmer om. Jag vill minnas att jag läste en underökning om livsdrömmar i olika generationer, och vår var tydligen väldigt intresserad av Svenssonliv i förhållande till de tidigare. Kärnfamilj, lyckligt äktenskap, volvo, villa, vovve och så vidare. Det kan nog tänkas vara så att entreprenörsdrömmar är något som väldigt få i realiteten när, men icke desto mindre tar det en enorm plats i media.
Nåja, hur det än är med den saken så är det ett faktum att entreprenörsdrömmen har blivit den nya medelklassidén om ett lyckat liv. Jag tänker mig att den innan har handlat om en karriär inom yrken såsom lärare, civilingenjör, arkitekt eller läkare men nu kommit att handla mer och mer om att starta företag, bygga sin egen lycka och ta okonventionella vägar till framgång. Att medelklassens framgång, drömmar och mål står i fokus är en sorglig verklighet, men så har det varit länge. Det är först nu som denna lycka tar sig uttryck i detta enorma fokus på det egna jaget.
Det handlar inte längre om att gå en utbildning och kämpa på, lära sig av de som är bättre och så vidare, det handlar istället om att genom att ständigt pusha sin egen person liksom helt själv bygga upp sin lycka, må det vara i form av ett företag som säljer borste med inbyggd fön, en blogg eller någon jävla föreläsningsfirma. Den egna personen är det absoluta fokuset, det handlar om att marknadsföra sig som framgångsrik innan man är det, att visa upp sitt driv och sin entreprenörsanda och hoppas på att någon ska nappa på det personliga varumärket.
Jag tycker att det är bra att man lyfter fram andra vägar till att nå framgång än de konventionella, absolut. Det jag ser som problemet är den enorma bristen på ödmjukhet. Det är ju här det där med att folk klagar på lärarna snarare än att själva jobba hårdare kommer in; man utgår helt enkelt på att man är grym på det man gör. Man behöver liksom inte ens göra något för att vara grym, man ska bara få bra betyg för att man är en lovande student med mycket driv, inte för att man faktiskt lyckats åstadkomma något. Detta skapar en stor grupp medelklassungdomar med en otroligt grandios självbild.
Så var kommer klassperspektivet in? Jo, jag tänker mig att detta enorma jagfokus ytterligare för människors ögon bort från strukturerna som styr mycket av vem som hamnar var. De personer som faktiskt lyckas tänker att de lyckas bara av egen maskin. Inte ens på grund av saker de lärt sig av andra, utan helt enkelt för att de är så sjukt jävla drivna och fantastiska personer. Förutom att ignorera saker som samhällsklass och samhällsbygge så ignorerar man även de personer som varit delaktiga i ens absoluta närhet.
Bilden av att vara lyckad bygger i högre grad på att man tagit sig dit ”själv”, något som såklart är en praktisk omöjlighet. Du påverkas alltid av samhället, din familj, din bakgrund och sist men inte minst av de personer som faktiskt lärt dig saker, stöttat dig och så vidare. Men detta bortser man från i allt högre grad och anammar istället en syn på omvärlden som något slags redskap man ska ställa krav på och som ska uppfylla ens behov. Det är en slags individualism, en slags egots expansion, som inte bara bortser från de stora sammanhangen utan även från de små. Jag tror att det sliter samhället ännu mer itu, gör det ännu svårare för människor att se strukturerna. Och att dessa lyckade entreprenörsungdomar på största allvar tror att det är dem själv, och verkligen enbart dem själva, som gjort att de sitter där de sitter, det tror jag ger en ännu mer elitistisk samhällssyn. Det gör nämligen att den som är på motsatt sida bara har sig själv att skylla.
Vidare så tror jag att hela den här iden om ”driv” för att komma hit och dit i livet verkar uteslutande för de som själva inte kan identifiera sig med den typen av människa. Visserligen så lär ju även bildningsideal verka uteslutande för den som inte ser sig själv ha möjligheten eller viljan till studier, men jag tror att de flesta har lättare att relatera sin egen situation till iden om att nå framgång genom flitiga studier. Entreprenörsidealet handlar om att ha ”det”, vilket är något man antingen har eller inte. Det framställs som något som är helt upp till en som person.
Möjligtvis spelar detta mindre roll för människor som inte siktar på självförverkligande genom karriär, men jag tror absolut att det påverkar samhället i stort. Iden om den lyckade, självständiga entreprenören används som politiskt slagträ. Den flyttar fokus från viktiga kunskaper som behövs för att ha en röst i samhället som ordentlig läskunnighet, samhällskunskap till tjafs så som entreprenöriellt arbete. Det flyttar fokus från att alla ska ha en grundläggande utbildning för att bli välfungerande samhällsmedborgare som kan bevaka sina intressen i en demokrati till att alla ska ha möjligheten att välja en skola där du kan bli lika framgångsrik som Blondinbella. Välfärden kommer att i allt högre grad att handla om att man som ”konsument” ska kunna välja och vraka för att tillfredsställa sina personliga behov av självförverkligande istället för att ingå i uppbyggnaden av ett bättre samhälle som helhet. Det är detta som sker med skolan nu, och jag hoppas verkligen att folkhemsränderna sitter kvar tillräckligt för att uppdraget om att ge folk verktyg att förstå och ta ansvar för det samhälle de ingår i inte ska försvinna i den flod av populistiskt och individualistiskt entreprenörskap och byggande av personliga varumärken på undervisningstid.
Lämna den peppiga entreprenörsbubblan, Blondinbella.
I Blondinbellas peppiga entreprenörsbubbla är alla kvinnor som har något negativt att säga om henne bara bittra. Bittra för att de inte har lika mycket pengar, lika bra liv, lika snygga kläder och kanske framförallt; lika bra självkänsla. Självkänsla bra nog att ”våga” kasta kläderna på omslaget till sin egen tidning. Visserligen ganska tillfixad, uppiffad och sexig, men ändock. Nåja, jag spekulerar ju bara i hur kvinnan resonerar men faktum är att hon anklagar en kritiker till hennes ”Size me”-kampanj för att vara bitter när hon i själva verket levererat högst relevant kritik som dessutom delas av många många men henne.
Blondinbella tycker att kvinnor ska stötta varandra och det kan jag hålla med om. Men sen när betyder stötta varandra att alla sak ställa upp på den linje som Blondinbella har bestämt sig för att köra? Blondinbella kör gärna feministkortet, eller girlpower som hon väljer att kalla det, när folk inte ställer upp på hennes agenda. Men själv kritiserar hon andra kvinnor till höger och vänster.
Och hon verkar liksom lite beklämd. Lite ledsen över att ”vi” kvinnor aldrig kan ställa upp för varandra utan alltid ska hacka ner på varandra. För det är ju så vi är, vi kvinnor. En stor skock höns som inget annat gör än att hacka på varandra, trampa varandra på tårna och skrika åt varandra.
Linda borde tydligen ha läst texten om kampanjen. Alltså, texten om kampanjen är bra och tänkvärd och jag tycker att hon lägger fokus på rätt saker i den. Men om man skriver en text och sedan kastar kläderna, då kan man ge sig fan på att det senare kommer står i centrum. Och då an man inte säga ”du borde läst texten istället” utan då måste text och bild samverka, sprida samma budskap, eller så skiter man i bilden. Det är orimligt att förvänta sig att folk ska se bilden och sedan skita i att analysera den. Och detta vet Blondinbella. Hon är inte puckad, hon visste precis vad hon gjorde när hon kastade kläderna, hon visste precis vilken uppmärksamhet det skulle få. Vidare kan hon inte hävda att utviket och texten ska ses som två separata saker, det var alldeles uppenbart två delar av samma kampanj.
Att säga att någon är bitter när hon kritiserar ett tilltag man gjort är bara så fel och verkligen verkligen inget som stödjer kvinnosaken. Som kvinna måste man kunna kritisera andra kvinnor utan att få tjafs om bitterhet och avundsjuka uppkört i ansiktet. Bara för att jag råkar tillhöra en grupp som är förtryckt i samhället så behöver jag inte hålla med precis allt som alla andra personer från denna grupp säger. Det är orimligt. Det är totalt jävla åt helvete.
Dessutom ligger det i allra högsta grad i mitt intresse att typiska kvinnofrågor sköts på ett bra sätt. Därför är den interna kritiken så viktig, för jag bryr mig verkligen om en kampanj mot sjuka ideal slår väl ut eller inte. Det är inte en fråga om att jag vill klanka ner på någon och jag hade absolut inte tvekat med att hylla tilltaget om jag tyckte det var bra. Det handlar om att jag verkligen verkligen vill att det ska funka, jag vill att det ska bli bra.
Om Blondinbella vill ha samarbete kvinnor emellan så borde hon läsa vad alla vi som sagt att kampanjen är hedervärd men har brister har att säga. Hon borde ringa folk som verkar vara duktiga på det här med ideal och kvinnofrågor och be om råd. Inte bara ”köra sin grej” och sedan förvänta sig att få uppbackning från varje hörn för att det är en ”bra grej”. Men icke! Hon går väl på ”magkänsla” för att sedan hoppas att alla andra ska tycka att hennes tilltag åtminstone är tillräckligt gulligt för att de ske ge henne g för att hon försökte.
Blondinbella tipsar om entreprenörsreligion.
Blondinbella lade för några dagar sedan ut lite boktips.
Detta var väl ungefär den boklista som man kunde förvänta sig av en entreprenör som Blondinbella, men jag vill ta tillfället i akt att berätta lite kort om den så kallade ”attraktionslagen” som både boken The Secret och Attraktionslagen – så får du den att verka till din fördel handlar om. Eventuellt även boken Det blir alltid som man tänkt sig.
Attraktionslagen är en slags modern entreprenörsmyt som går ut på att om man önskar något tillräckligt starkt, visualiserar att man har det och även agerar som om man hade det så kommer det också att dras till en. Attraktionslagen beskrivs som en naturlag, att om man agerar som om man var rik/framgångsrik etc så kommer dessa värden också att dras till en. Denna ide populariserades i och med boken The secret. Jag har inte läst boken men jag har däremot kollat runt lite på The secrets officiella hemsida där det stod lite kort om läran. Här är lite utdrag om hur man ska använda attraktionslagen för att få pengar:
Money is magnetic energy. You are a magnet attracting to you all things, via the signal you are emitting through your thoughts and feelings.
Pengar är alltså ”magnetisk energi”. Såhär ska man göra för att få pengar:
Be clear about the amount of money you want to receive. State it and intend it! Don’t think about how much you can earn, but how much you want to receive.
Först ska man alltså bestämma sig för hur mycket pengar man vill ha. Inte hur mycket man kan tjäna utan hur mycket man vill ha.
Speak, act, and think from the mindset of being wealthy now. Eliminate thoughts and words of lack such as ”I can’t afford it”, ”It is too expensive”.
Så ”hemligheten” är alltså att verkligen önska sin pengar och att agera som om man redan hade pengar.
Be certain that money is coming to you.
Var säker på att du kommer att få pengarna!
På detta vis kommer du alltså att förvandlas till en pengamagnet! Såhär funkar det:
Wealth is a mindset. Money is literally attracted to you or repelled from you. It’s all about how you think.
Okej. Attraktionslagen funkar alltså såhär: Du är en ”magnet” som drar till dig saker i din omgivning beroende på hur du tänker. Ha en önskan om någonting. Visualisera att du har den här saken som du vill ha, vad du ska göra med den och så vidare. Sedan ska du önskar saken jättemycket och också verkligen tro att du kommer få den här saken. Detta funkar eftersom välstånd är ett ”mindset” och helt enkelt beror på hur du tänker.
Såhär va: positivt tänkande och att se möjligheter är en sak men detta är fan inte positivt tänkande, det är ren vidskepelse! Många rika och mäktiga människor kan vittna om att detta fungerar men egentligen finns det ingenting som säger att det är på grund av denna attraktionslag som de har fått sitt välstånd. Det finns ju en massa människor som har prövat detta utan att lyckas, men det bekväma är ju att förespråkarna då kan skylla på att de inte önskat sig att det ska gå tillräckligt mycket eller att de tvivlat på att det ska funka. Och det är ju inte konstigt att man tvivlar om det faktiskt inte funkar! Detta kallas av vissa för vetenskap ty detta har ju funkat för en massa personer. De som det inte har funkat för kan direkt viftas bort som oseriösa eller inte tillräckligt tålmodiga. Perfekt!
Jag ser attraktionslagen som en slags entreprenörsreligion. Många personer som sysslar med företagande är väldigt inne på det här med positivt tänkande som en väg till framgång och vissa drar det till och med så långt som att det skulle vara någon slags naturlag. Att det är nödvändigt att vara positivt och se möjligheter istället för hinder om man ska driva företag är ju inget konstigt, däremot att säga att den som vill ha pengar kommer att få det om hen bara önskar det tillräckligt mycket är något helt annat.
Det bekymrar mig att det här sättet att se på framgång, inte något som man får primärt av goda förutsättningar, skicklighet och till viss del tur utan något som kommer till en bara man vill ha det tillräckligt mycket, har blivit mer och mer populärt i breda kretsar. Problemet är att man skapar bilden av att den som inte har det bra helt enkelt inte vill tillräckligt mycket vilket är att individualisera och mystifiera ojämlikhet i samhället till en extremt hög grad.
Svar till Blondinbella.
Här är mitt svar till Blondinbella. Jag har ändrat en del från originalet men detta är i alla fall vad jag tycker. Jag vill förresten säga att jag också tycker att Ahlstadts artikel var förminskande och löjlig. Det finns många unga som engagerar sig idag också, och det största problemet är egentligen att många ur hennes generation vänder dövörat till. Jaja, här är artikeln. Om ni håller med eller tycker jag har poänger så vore det verkligen kul om ni spred den. Detta är något jag vill nå ut med.
”Blondinbella rycker ut till kapitalismens försvar i sitt svar på Ann Charlott Ahlstadts debattartikel. Hon skriver om hur lyckligt lottad vår generation är eftersom vi inte behöver ansluta oss till facket utan kan ta det ”direkt med chefen” om vi är missnöjda med våra löner. Hon skriver också att feminismen trycker ner kvinnor trots att Ahlstadt inte nämnt feminism, men Blondinbella passar väl på att gå till angrepp mot alla ideologier som pekar ut missförhållanden i samhället när hon ändå är igång. Så jävla typiskt, kan jag tycka.
Det senaste halvåret har arbetsvillkoren för min och Blondinbellas generation har varit på tapeten. De få unga som har arbete underkastar sig dåliga, inte sällan rent olagliga, arbetsvillkor. En möjlig förklaring är att många tror att om de jobbar tillräckligt hårt och inte är till besvär så kan de komma långt och struntar därför i att kräva sina rättigheter i den situation de befinner sig. En annan anledning kan vara att arbetsköpare uppmanar sina anställda att inte vara med i facket.
Blondinbellas verklighet befolkas av framgångrika ”unga tjejer” som alltid har ett företag i rockärmen. De behöver inga fackföreningar för de är egenföretagare, de väljer att tjäna mindre pengar för att kunna styra över sin tid. I Blondinbellas ögon består tidigare generationer av missnöjda lönearbetare som alla varit tvungna att skaffa jobb på traditionell väg. Även i vår generation finns gott om missnöjda lönearbetare. Men några saker har faktiskt förändrats: de har sämre arbetsförhålladen eftersom moderaterna gjord budgeten för arbetsmiljöverket obefintlig och de har sämre anställningstrygghet eftersom moderaterna försämrat anställningsskyddet. Snart kommer många även att ha sämre ingångslöner.
Oavsett vad Blondinbella säger kommer det alltid att finnas många människor med vanliga lönearbeten och för många av dem är det inte så enkelt att de bara kan ”ta ett snack med chefen”. På vissa arbetsplatser blir en besvärlig medarbetare helt enkelt kickad, något som är möjligt i och med de försämringar i anställningsskyddet som skett.
Blondinbella skanderar att vi lever i en marknadsekonomi och att det inte är något konstigt med att många försörjer sig genom att göra reklam. Men nog är det sorgligt att de främsta förebilderna för många i vår generation har konsumerat sig till toppen. Det är i sig inget konstigt med konsumtion men när det görs till främsta ideal och livsstil finns det skäl att tänka om. Jag försår att Blondinbella tar illa upp när hon blir anklagad för att inte göra annat än att shoppa och blogga bara för att det är den selektiva bild hon väljer att visa. Det Ahlstad kritiserade från första början var dock just det ideal som förs fram, alltså precis den selektiva bild man visar upp. Blondinbella borde förstå det med sitt eviga tjat om förebilder hit och dit. Dessutom: bara för att marknadsekonomin råkar vara den rådande ordningen betyder inte det att den inte kan kritiseras.
Läsaren får även veta att vår generation är lyckligare vilket för mig är glada nyheter, jag har nämligen hört att den psykiska ohälsan hos unga ökar lavinartat. Jag skulle även vilja veta hur mycket vi bidrar till välfärden när så många saknar jobb, för det låter ju helt otroligt. Otroligt förljuget. Jag ser på mina jämnåriga och undrar vilken värld Blondinbella lever i. De flesta i min generation kan inte alls bli vad de vill. Tvärtom är det dyrare än någonsin att plugga, svårare att plugga upp betyg och allt längre utbildningar krävs till allt fler yrken. Ens framtid avgörs i allt högre grad av hur mycket pengar ens föräldrar tjänar och var man bor.
Det är lustigt. Samtidigt som möjligheten att göra klassresor minskar så får idén om den amerikanska drömmen ett uppsving. Ju orimligare det blir desto mer tror och hoppas folk på att de ska födas i fisksätra och sluta på solsidan. Men klassresornas tid är snart förbi och Blondinbella spelar en viktig roll i den utvecklingen när hon matar Sveriges ungdomar med budskapet att alla kan bli entreprenörer, att man enbart är sin egen lyckas smed och att vi inte behöver förena oss för att nå förändring.”
Och den där jävla känslan av hopplöshet som kryper in under huden.
Idag känner jag mig bara så jävla trött på livet och samhället med stort jävla S. Jag har så otroligt mycket tankar kring den här krönikan och kring Blondinbellas, bloggkommentatorernas och Hannapees svar men jag orkar inte formulera dem i text. Det är så rörigt och framförallt så otroligt jävla mycket, och jag undrar om nån ens skulle orka läsa om jag nu bestämde mig för att formulera något.
Hel gårkvällen var jag bara arg, idag känner jag mig helt tom istället. Som om jag bränt ut mina reserver. Det är inte så att Blondinbella gjorde mig så förbannad, det som gjorde mig arg var att hon i så stor grad också representerar min generations drömmar och visioner och framförallt verklighetsbeskrivning.
Jag hyser absolut noll tilltro till mänskligheten just nu. Det är bara så jobbigt att tänka på det samhälle vi lever i, hur dumma folk blir av att ständigt matas med sagor om framgång och lycka, entreprenörsskap och individualism och framförallt konsumtion. Ständigt denna jävla konsumtion som står mig upp i halsen. Känslan just nu: konsumtionssamhället är en mycket elakartad cancersvulst som måste utrotas, och det snabbt som fan.
Och bara för det ska jag dra in till stan och köpa en mobil nu. Bra där Fanny!
Och så undrar jag: vill ni läsa mina tankar kring detta (mer än det jag redan skrivit)? Skulle det vara intressant? För om inte så kan jag lika gärna skita i att formulera dem.
Grattis Blondinbella.
Blondinbella är arg. Hon är arg för att Ann Charlott Altstadt har skrivit en text om ”den blåsta generationen”. Blondinbella berättar att vår generation minsann inte alls är blåst, anledningen till det minskade politiska engagemanget är, enligt henne, att vi inte har ett behov av att samlas utan kan förändra på våra egna villkor via våra egna kanaler.
Vilka är då dessa kanaler? Tydligen diverse sociala medier. Och vad är detta engagemang? Det verkar bestå i att dissa företag som inte levererat bra produkter. Såhär beskriver Blondinbella hur vår generation är den mest kritiska generationen någonsin:
Vi har blivit vana med att kunna skicka en tweet till ett företag på twitter om vi har en fråga eller är missnöjda. Och är det något som inte stämmer så hamnar det på folks bloggar och företaget sågas direkt.
Grattis Blondinbella! Du har precis lyckats bevisa att Ann Charlott Altstadt hade helt jävla rätt, eftersom du uppenbarligen inte ser något annat i begreppet samhällskritik än att hänga ut företag vars produkt inte har varit till din belåtenhet. Jag kallar inte detta samhällskritik, det låter mer som konsumentupplysning i mina öron, om ens det. Att Blondinbella liknar det vid politiskt engagemang är ju bara skrattretande.
Det Blondinbella vägrar fatta är att företag kan göra fel på andra sätt än att sälja en produkt som slutkonsumenten inte gillar. Företag kan anställa folk på sjukt dåliga villkor, företag kan utarma naturresurser och göra en massa andra saker som slutkonsumenten inte märker. Men om ingen med konsumentmakt, alltså pengar, bryr sig så bör det i Blondinbellas värld inte spelar någon roll.
Blondinbella tycker väl att konsumentmakten är den enda värda makten och att resten bara är blaj. Vem bryr sig om hur många liv man förstör så länge någon entreprenörsslyngen vill köpa ens produkt. Alla osäkra anställda måste väl helt enkelt göra sig mer konkurrenskraftiga så att de kan förtjäna Blondinbellas sympati och därmed också få hennes att förvalta sin konsumentmakt annorlunda. Vem bryr som om låga löner och osäkra anställningar när man trots allt fick en god kladdkaka på café Mocco.
Entreprenörsbarn.
Tänker mig hur föräldrarna till dessa barn röstar på moderaterna och är sjukt stolta över att ungarna redan är fullfjädrade entreprenörer.