Etikett: extrem

Om feminismens dåliga rykte.

Ibland anklagar feminister andra feminister för att ge feminismen dåligt rykte. Jag är en av de feminister som ofta hamnar i skottgluggen för sånt här. Jag är för extrem, jag är elak mot män, jag generaliserar, jag läser SCUM-manifestet och så vidare och så vidare. Ibland beter sig folk som om det var jag personligen som är skälet till att vi inte lever i en postpatriarkal utopi, som om det var jag som stod som et orubbligt hinder i vägen för att de ska kunna dela ut det sista dödande slaget mot patriarkatet.

Jag är helt med på att alla feminister inte tycker som jag i olika frågor och att en kritiserar mig och mina texter. Jag ser det som en styrka inom feminismen att det finns ett öppet debattklimat, och det är något jag själv försöker bidra till när jag kritisera olika feministiska praktiker. Däremot betackar jag mig från kritik som bygger på att jag skulle vara någon slags fiende till feminismen för att jag ger den dåligt rykte genom att typ ”bekräfta fördomar” om feminister och liknande.

Enligt mig är detta verkligen att köpa patriarkatets logik, den som bygger på att det är kvinnors och feministers fel att kvinnor fortsätter att vara förtryckta i detta jävla samhälle. Det är det såklart inte, det är patriarkatets fel. Ni vet, den där samhällsstrukturen som feminister kämpar emot. Den där samhällsstrukturen som gör att människor väljer att bli feminister.

Det tycks finnas en idé om att om alla feminister bara gjorde ”rätt” och var oförargliga så skulle vi komma till den postpatriarkala utopin direkt. Det är ett ganska historielöst synsätt på feministisk kamp. Det har aldrig varit så att feministiska framsteg har kommit enkelt, utan det har alltid krävts en kamp. Saker som vi idag ser som självklarheter, till exempel att våldtäkt inom äktenskapet ska vara förbjudet, har feminister slagits med näbbar och klor för att få igenom.

Jag har inget emot att feminister väljer att vara mindre radikala än vad jag själv är, jag har inte heller något emot att folk kritiserar mina idéer, men jag tycker inte att det är okej att anklaga andra feminister för att ”sabba” för feminismen eller bidra till att den får dåligt rykte. I mina ögon är det ett sätt att censurera och skämma feminister för saker och ting som egentligen patriarkatet har skulden för. Jag skulle aldrig anklaga någon som är mindre radikal än jag för att ge feminismen dåligt rykte, även om jag tycker att de har helt fel, för jag tror inte att feminismens dåliga rykte handlar om deras åsikter utan om att vi lever i ett patriarkalt samhälle där rörelser som feminismen med nödvändighet kommer att stöta på en jävla massa motstånd.

Det handlar om att anpassa sig efter patriarkatets spelregler, för i ett samhälle där vi inte hade haft dessa så hade ingen över huvud taget fått för sig att klanka ner på kvinnor eller feminister som grupp, än mindre hade det varit ett vanligt och inflytelserikt perspektiv som människor hade känt ett behov att anpassa sig efter. Att säga att en enskild feminists beteende sabbar för feminismen som rörelse är att acceptera denna spelplan, och det är extremt problematiskt.

Feminismen har inte dåligt rykte för att jag skriver något taskigt om män på twitter. Det kan finnas sjukt många rimliga grunder till att ifrågasätta ett sådant agerande, men att vädja till min omsorg om feminismens rykte är inte en av dem. Feminismen har dåligt rykte för att vi lever i ett patriarkat, något som feminismen som rörelse kämpar emot. Och det är liksom så det är att kämpa emot makten i ett samhälle, en möter jävligt mycket motstånd. För feminismen kommer aldrig någonsin att både kunna vara okontroversiell och progressiv, kommer aldrig någonsin att kunna vara en accepterad del av den samhällsordning som den vänder sig emot. Och det är så det ska vara. Annars vore det inte någon politisk kamp utan bara ännu en åsiktsklubb, och det är jag faktiskt inte det minsta lilla intresserad av att delta i.

Dödsstraff är bara ett barbariskt uttryck för folks hämndbegär och hör inte hemma i en modern rättsstat.

Bloggkommentatorn Mia (tänkte att jag skulle börja skilja på dem) har skrivit bra om dödsstraff här som en kommentar till Alex Schulmans inlägg om dödsdömda (nu döda) och eventuellt oskyldiga Troy. Jag är emot dödsstraff, dels på grund av risken att bli oskyldigt dömd men också för att jag av rent principiella skäl tycker att det är fel att staten tar livet av människor.

När dödsstraff diskuteras så tar folk ofta väldigt extrema exempel. Bland annat Hitler brukar dyka upp. Eller kanske om man inte skulle vilja att gärningspersonen fick dödsstraff om ens egen son mördades. Alltså, det är inte som att jag skulle gråta om Hitler hade struntat i att ta sitt liv och fått dödsstraff istället. Det handlar om att det är en brutal och barbarisk handling att ta någons liv och alltså inget som jag tycker att ett civiliserat samhälle ska ägna sig åt.

Om en närstående till en blir bragt om livet fylls man av naturliga skäl upp av hat emot gärningspersonen. Innan så tog väl folk den sakens i egna händer, och gick helt sonika ut och gav gärningspersonen ett lämpligt straff. Senare avgjorde man sådana saker i bymöten, och hade straff i stil med att hugga av en hand för stöld. Som tur är har vi bytt ut det barbariska systemet av ”öga för öga”-logik mot ett mycket mer rimligt som inte bara bygger på att de utsatta ska få sin hämnd, utan också på hur effektivt det hindrar framtida brott.

Att en gärningsperson ska få ett straff tycker jag är rimligt av flera olika skäl. Dels att jag tycker att det är kränkande mot offren om en gärningsman får gå helt utan påföljd men framförallt för att vistelsen i fängelset kan vara en möjlighet för vissa gärningspersoner att tänka över, ångra sig och vidareutbilda sig. Nu fungerar det tyvärr inte alltid så, men den möjligheten finns. Straff i någon form har ju också en avskräckande effekt, men den tänker jag mig är mer effektiv när det kommer till småbrott såsom snatteri, för jag tror inte att någon skulle mörda en annan person bara för att det inte gav någon påföljd.

Ni vet hur man säger till barn som är elaka mot varandra och motiverar det med att den andra ”började”. Då brukar man ju säga att någon annans elakheter inte motiverar fler elakheter. Samma sak kan jag känna inför dödsstraff. Iden om dödsstraff bygger inte på att man ska hålla farliga människor borta från samhället, för det kan man lika gärna ha livstids fängelse till. Det handlar inte heller om att dessa människor ska förändra sig, för det kan ju bli svårt om man är död. Man kan inte heller argumentera för det med att det skulle hindra folk från att begå brott. För det första finns det absolut ingen korrelation mellan låg brottslighet och dödsstraff, snarare tvärtom. För det andra är det väl ingen som på allvar tror att personer som Breivik eller Hitler kommer att bli avskräckta för att deras handlingar skulle leda till ett dödsstraff.

Det enda argument som då finns kvar är följande: ”vissa handlingar borde helt enkelt straffas med döden”. Jag kan hålla med om att det finns handlingar som är så vidriga att döden känns som ett lämpligt straff, men jag tycker helt enkelt inte att rättsapparaten ska ägna sig åt den typen av barbari. Jag tycker att man sätter för stort fokus på skulden som gärningspersonen har genom att på det sättet vilja ”rensa ut” onda eller oönskade personer. Istället för att försöka lösa problemet i samhället så intalar man sig att det kommer bli bra om dessa personer bara elimineras. Vi borde inte ha ett rättssystem för att institutionalisera folks hämndbegär, utan för att på effektivast möjliga sätt bekämpa brott.

När det gäller dödsstraff till personer som Breivik och Hitler har jag dessutom ytterligare ett motargument: de riskerar att bli martyrer. Om man skulle ge Breivik dödsstraff så skulle man skapa intrycket av en modig man som dog för sin sak. Om man däremot låter honom ruttna i sin cell så tar man bort den del av den glamourösa martyrauran. För folk gillar martyrer, personer som dör för sin sak blir kraftfulla symboler för kampen, men att begå ett illdåd och sedan långsamt falla i glömska saknar symbolvärde.

Det farliga är inte alltid det mest extrema, det farliga är det som får tid att växa medan vi kollar åt ett annat håll.

Detta är nog det vettigaste jag läst angående Sd i media på ett bra tag.

Själv har jag flera gånger upprört mig över att man bara ser huruvida Sd kommer över fyraprocentspärren eller ej. Det enda som spelar roll är hur många röster specifikt Sd får, inte hur opinionen och retoriken i övrigt ser ut. Jag har innan skrivit om att vi redan har ett främlingsfientligt parti i riksdagen och att man borde sluta se det så jävla svart och vitt utan fatta att det finns gråtoner på främlingsfientlighetsskalan.

Det viktiga är ju trots allt inte vilka partier som sitter där dem sitter, utan varför de gör det och vilka människor som har röstat fram dem och varför. Om det finns ett problem med en utbredd främlingsfientlighet så bör vi fokusera på att ändra folks attityder, inte  på att motarbeta Sd i riksdagen, även om det givetvis också är viktigt.

Vad man glömmer i allt tjafs om utskottsposter och stödpartier är att det finns riktiga människor som faktiskt har röstat på Sd, som faktiskt håller med dem. Är det inte dem som i slutänden påverkar detta? Dessutom har hela retoriken i den politiska debatten mer  och mer dragits åt att man ska ha så kallad ”ordning och reda”, ställa krav (är att bry sig) och strängare straff. En sån politik drabbar alltid de svagare grupperna i samhället och nog fan kan man räkna invandrare till dem.

Även om man inte rakt ut säger att Islam är som nazism och det största hotet mot västvärlden så kan man föra en politik som i sitt utslag missgynnar invandrare och det är det vi går mot i samhället. Även om folk inte per definition tycker att folk med annan hudfärg är mindre värda så vill man inskränka invandrares utrymme att utöva sin kultur, man vill ta ”hårdare tag” mot folk som inte sköter sig trots att det inte finns några som helst vetenskapliga belägg för att det är en effektiv metod (snarare motsatsen) och det är ju där främlingsfientligheten börjar. I en önskan efter att människor ska ”göra rätt för sig”, i en oförståelse för att folk kan ha trauman och problem och i en önskan efter likriktning och absurd trygghet. Sån politik slår mot invandrare.

Jag skulle nog kunna övertyga dem flesta till att delar av Sd:s politik är bra om jag bara hade rätt ingång i diskussionen. Många tycker att saker som hårdare krav är fina grejer, många tycker att ”i Sverige ska man tala svenska” men inser inte att det är precis det som är främlingsfientlighet. Människor som tycker att folk gärna får vara mörka i hyn och fira ramadan och andra helt ofarliga traditioner, så länge de inte stör och så länge de har jobb och talar bra svenska. Sådana personer identifierar sig inte som främlingsfientliga eftersom de inte per definition tycker illa om just invandrare. Men å andra sidan: vem gör egentligen det? Det är bara extremt efterblivna nynazister som tycker att det är hudfärgen och endast hudfärgen som räknas, vanlig rasism ser inte ut så.

Så jag kan inte annat än hålla med: vi måste acceptera att Sverige inte är den toleransens fanbärare som vi vill få det att framstå som. Vi måste definiera vad främlingsfientlighet egentligen är, vilken retorik och politik som drabbar invandrare. Vi måste sluta se det som att främlingsfientliga bara är personer som vill ”spöa negrer” och föra en seriös debatt om vad som kan räknas som främlingsfientligt och inte. För det farliga är inte de mest extrema, det farliga är det som långsamt smyger sig på, det vi inte märker. Och vad som är ännu farligare är det extrema som får oss att vända våra blickar bort från det smygande, alltså precis det Sd är.

Därför läser jag Kissies blogg.

Bloggkommentatorerna skriver om skräpkultur, och frågar sig varför vi läser skit som Kissies blogg eller kollar på Kungarna av Tylösand, de menar att det är för att det är soft att sitta och skratta åt saker.

Jag läser Kissies blogg. Det är inte så att jag bara går in på den slentrianmässigt då och då, jag läser den med intresse flera gånger om dagen. Jag har även läst Blondinbella, men tycker att hon har blivit präktig och tråkig.

Jag ser inte Kissie som en förebild, inte som en god debattör, jag tycker hennes kläder är fula och jag tycker inte hennes liv är avundsvärt. Kissie är ingen förebild för mig, men hon är inte en person jag ogillar heller. Jag ser inte ner på henne, jag skrattar inte åt henne (okej, det gör jag ibland, men inte i normalfallet), jag ondgör mig inte över hennes operationer eller bloggräl. Jag finner inget sadistiskt nöje i att läsa Kissie blogg, jag sitter inte och rättfärdigar mig och känner att ”jag är åtminstone bättre än Kissie”.

Så varför läser jag? Jag vet inte, men av någon anledning är jag genuint intresserad av Kissie som person. Av vad som sker i hennes liv, av hennes åsikter kring saker och ting.

Jag läser också stora mängder tjejtidningar. Detta är inte för att jag inbillar mig att jag ska lära mig något nytt, få nya spännande sextips eller liknande, jag har fattat att det ändå aldrig kommer något nytt så jag brukar till och med köpa begagnade snarare än nya, för det är ett så mycket billigare pris för samma skit. Jag vet en massa bra tidningar jag skulle kunna läsa istället, en massa bra bloggar jag skulle kunna lägga min tid på, och ändå läser jag cosmopolitan och Kissie. Varför? Dels för att det är så jävla skönt att bara lägga sig ner och läsa utan att känna att man behöver prestera ett skit. Man behöver varken analysera, inspireras eller lägga på minnet, man kan bra glo. Men framförallt för att få en inblick i något annat.

Låt mig förklara: jag har alltid varit en analytisk person. Jag har alltid varit intresserad av att lösa problem, analysera, härleda problem logiskt, värdera bra och dåliga argument mot varandra och så vidare. Samma sak med mina vänner. Folk kollar konstigt på caféer för att vi diskuterar konstiga intellektuella grejer som politik med ett på tok för stort intresse för vår ålder. Att diskutera är lite av en hobby för mig.

Jag säger inte att jag är nåt jävla geni, men saker som de flesta i min ålder bryr sig om och bekymras över är frågor jag själv inte behöver minsta lilla hjälp med att nå insikt i för att jag så ofta tänker på dem, intressen som gemene man har är för mig konstiga gåtor. När jag ser paradise hotel eller läser Kissies blogg så fascineras jag. Att människor kan vara så jävla annorlunda i förhållande till mig, jag begriper det inte. Att människor kan vara tillsammans, fulla, en hel månad utan att bråka om politik en enda gång. Det skulle vara en omöjlighet i mina kretsar.

Skräpkultur är för mig en kanal till verkligheten. Verkligheten som ligger utanför mig och min lilla krets av vänner. Det är ett enkelt sätt att se hur folk kan ha det, hur de kan resonera, vilka värderingar och ideal de kan ha och vilka intressen de har. Det är viktigt att ta del av sånt också. Man skulle ha en ganska fattig referensram om man aldrig tog del av sånt som inte ligger i ens omedelbara intresse.

Man måste vidga sina vyer, inte bara ta del av finkultur utan också se till skräpet. Det anses oroväckande ofta beundransvärt att vara obrydd av pöbelns intressen, att sätta näsan i vädret så fort något vulgärt eller, ve och fasa, mainstream diskuteras. Jag har några avlägsna vänner som alltid värderar allt utifrån hur mycket det intresserar dem eller ej, så fort ett ämne de inte är intresserade av diskuteras så stänger de av. Behöver jag ens säga att det är de som är de mest inskränkta personerna i min umgängeskrets.

Idag diskuterade jag lägligt nog kulturelitism med min farsa. Det finns många som försöker göra en uppdelning mellan finkultur och fulkultur, där finkultur är ”ha på sig något lätt och dansa klassisk rysk balett” och fulkultur är bloggar, skräptv, allt som är underhållande och lättillgängligt i princip. Hur fin en kulturform är bestäms i mångt och mycket av hur svår den är att tillgodogöra sig, ju svårare desto finare. Jag tycker att dessa definitioner faller ganska platt, men trots det så har folk ganska strikta uppfattningar om vad som är finkultur och fulkultur. Som en motreaktion på detta finns det många som intellektualiserar saker som klassikt ses som fulkultur, bland annat sport (framförallt fotboll) och mode, jag intellektualiserar bloggar.

Men kulturen ska inte bara upplysa i sig själv och stå för sig själv, den kan också säga oss något viktigt om vår samtid. Kanske ägnar jag mig åt hårklyverier när jag analyserar Fokis framfart till det absolut största bakslaget för kvinnokampen som skett i bloggvärlden, när jag upphöjer Kissie till en fantastisk ikon och när jag ser Tyra Sjöstedt och Kenza som i det närmaste demoner, fruktansvärda kvinnor som inte gör annat än att förstöra. Kanske lägger jag för stor vikt vid det, men jag tror inte det. Detta är vår samtid och jag kan bevaka den från första parkett. Jag vet precis vad som sker, precis vad folk tycker, precis hur debatten går, tack vare bloggvärlden. Kissie, Tyra, Kenza, Blondinbella och Foki är alla extrema versioner av människor som det finns otroligt många av, överallt. Och jag älskar att läsa om deras liv och åsikter, att försöka förstå det där som ligger så otroligt långt borta från allt vad jag är.