fascism – Fanny Åström

Att ha ”rätt till sin åsikt”.

Diskuterade ”yttrandefrihet” för ett par dagar sedan. Som alla vet är detta koncept helt centralt i den så kallade ”demokratin” vi lever i.

Folk brukar gillar att fråga ”men vill inte du att vänsterdemonstration ska skyddas av polisen”. För det första så tror jag inte det skulle bli en reellt aktuell fråga, vänsterdemonstrationer brukar sällan skyddas av polisen på det sättet och brukar inte heller behöva skyddas. De grupperingar som vänder sig emot vänstern är antingen för små, eller så är de töntiga liberaler som aldrig skulle göra något själva men däremot gärna tycker att våldsmonopolet ska användas till att motverka ”oroligheter”.

MEN inte ens om det var en reell fråga så tror jag att jag hade velat det, eller att jag hade tyckt det var relevant snarare.

Det är nämligen så, att anledningen till att jag är politiskt engagerad inte är att jag vill ”ha en åsikt” utan att jag vill åstadkomma förändring. Att min rätt att ”ha en åsikt” skyddas av polis spelar föga roll om de gör allt som står i sin makt för att åsikten inte ska kunna realiseras (till exempel skyddar den privata äganderätten eller bara samhället och dess institutioner i sin helhet).

Hela idén om att människor ska ha rätt att ”ha en åsikt” bygger på ett enormt missförstånd av vad politik handlar om. Det är inte en fråga om individens identitet, det är en fråga om samhället. Nazisterna vill inte bara ”uttrycka sin åsikt”, det vill verka som politisk kraft för att förändra samhället. Jag vill inte heller ”ha en åsikt”, jag vill uppnå det klasslösa postpatriarkala samhället.

Däremot så SÄGER det ju en del om samhället att nazisters demonstrationer skyddas med stora polisinsatser FAST det finns stöd i lagen för att förbjuda dem, medan en vänsterdemonstration inte skyddas ens när polisen VET att det finns en hotbild mot den (till exempel i Kärrtorp). Det säger något om vad som prioriteras i detta samhälle, vilka politiska krafter som faktiskt accepteras, när vi rör oss bortom de liberala flosklerna om ”yttrandefrihet” och ”allas lika värde” så ser vi klart och tydligt att nazisters åsikter anses mer skyddsvärda än vänsterns och antirasisters och antifascisters. Nazisterna får polisbeskydd och eskort, vi blir bortjagade, tårgasade, nerridna av hästar. Det är uppenbart att polisen inte står på vår sida, att de till och med är våra fiender i detta. För det handlar inte om nazisters ”rätt till sin åsikt”, det handlar om deras rätt att verka som en politisk kraft i ett offentligt rum, och denna rätt skyddas.

Det ingår i det liberala tänkandet att särskilja åsikter från handlingar. För det första är yttrandet av en åsikt i sig en handling, men det kan också på sikt skapa en grogrund för faktiskt förbjudna handlingar. Det nazistiska organisering gör det, ju fler de blir, ju mer aktiva de blir och ju mer accepterad deras närvaro blir desto större är risken att de också tar sig för annat som inte är att ”uttrycka sin åsikt”. Det har vi ju redan sett ett gäng gånger nu det senaste året, och en måste vara bra naiv om en inte fattar hur det hänger ihop. Givetvis är nazisterna inte våldsamma på sina marscher, de vill ju ha snutens beskydd, men det är såklart inte deras enda verksamhet.

Detta gäller väl inte alla som motdemonstrerar, men mitt syfte är i alla fall inte att stå snällt i ett hörn och ”säga min åsikt”, mitt syfte är att göra det jävligt osoft och obehagligt för nazister att gå. Det är för att jag är övertygad om att nazistisk organisering inte heller bara handlar om att ”säga sin åsikt” utan om att verka som en aktiv politisk kraft, en nazistisk sådan, vilket jag har väldigt svårt att greppa hur en inte skulle kunna se som något negativt. Och jag tror att det är klokt att göra något innan det är för sent.

Fascismens framväxt hade inte varit möjlig utan den liberala statens beskydd.

Det talas en del om att bekämpa rasism och fascism från diverse politikers sida och jag tänker att det absolut första steget borde vara att sluta skydda dem så förbannat. Jag tänker på olika demonstrationer jag varit på och hur många vi varit och hur få de varit och att de aldrig hade vågat visa sig ute om det inte var för att de kunde räkna med polisens beskydd. om de inte kunde räkna med piketbuss efter piketbuss, polishästar och hundar, som finns där bara för att de ska kunna hålla sin vidriga verksamhet offentligt.

”Tycker du folk ska slå ner varandra på öppen gata?”. Nej, inte direkt, och det är inte vad jag tror skulle hända heller. Jag tror att om snuten slutade skydda fascister så skulle de helt enkelt inte visa sig på öppen gata i egenskap av fascister. För vi är fler. Vidare så är det i dagens läge så att snuten slår ner meningsmotståndare på öppen gata, snuten slår ner människor som till skillnad från dem tycker att fascism och nazism är någonting dåligt som ska bekämpas. De slår ner människor som agerar enligt denna övertygelse.

Vissa gillar att prata om så kallade ”principer” som till exempel yttrandefrihet. Det är väl en ”fin tanke”, men faktum är att fascismens framväxt är möjlig för att de kan räkna med att skyddas av staten och våldsmonopolet. Det hade helt enkelt inte varit möjligt annars. Jag vet att ni gillar att babbla om yttrandefrihet men jag har så oerhört svårt att se vad det spelar för roll när vi faktiskt befinner oss i en situation där fascister och nazister tar mer och mer plats, och detta för att de får polisens beskydd.

Den som genuint vänder sig emot nazism och fascism borde ta sig en funderare på vad det är för institutioner, strukturer och ideal som gör att den kan existera som politisk kraft. Om en inte gör detta så spelar det ingen roll hur mycket en är ”emot” det ena eller det andra, i praktiken är försvaret av nazisters och fascisters yttrandefrihet någonting som också gynnas fascism och nazism.

Det är fegt, det är verkligen så jävla fegt, att haka upp sig på så kallade ”demokratiska ideal” samtidigt som fascister och nazister syns mer och mer, samtidigt som de attackerar vänsterdemonstrationer, agerar ”medborgargarde” och attackerar människor som inte passar in i deras idealsamhälle. Att tycka att det kvittar lika vad dessa ideal i praktiken leder till för att de ligger bra i munnen, för att det låter fint, för att det passar bra ihop med de ideal som detta samhälle är uppbyggt kring.

Men alla har väl sina prioriteringar, och det är uppenbart att vissa inte sätter bekämpandet av fascism och nazism särskilt högt på dagordningen.

Vita kränkta män, Flashback, Politism och de bekväma positionen.

En lite jobbig känsla har hängt efter mig ett tag, något som har irriterat mig men som jag inte riktigt förmått sätta fingret på. Det började med Vita Kränkta Män och har sedan intensifierats under hela debatten om det så kallade näthatet, nu senast i och med Johanssons södagsserie på Politism. Det handlar nämligen om en viss del av vänstern. Jag tänker inte kalla den något särskilt för risken är stor att en då hamnar i samma raljerande som en massa högermänniskor redan ägnar sig åt. Men en skulle väl kunna säga att det är den falangen av vänstern som syns mycket på sidor liknande Politism. Ofta unga, ofta snygga, ofta vita, ofta välklädda, ofta välformulerade och kvicka. Snabba på att dra skämt på reaktionära kräks bekostnad.

I Johnssons serie följer vi med till lumpen för nätkrigare. En otroligt sorglig karaktär målas upp. En man som är socialt inkompetent, ointelligent, äter skräpmat och ”älskar med en termos med makaroner”. Det framgår väldigt tydligt att den här personen en väldigt misslyckad person. En väldigt väldigt misslyckad person som i brist på bättre söker sig till nätkrigarna. Det är meningen att vi ska skratta åt den här misslyckade personen.

Men skrattet fastnar i halsen för mig. På vems bekostnad är det egentligen vi skämtar här? Det som beskrivs är uppenbarligen en person som ligger ganska långt ner i samhället. En person på vars bekostnad vi kan skämta eftersom denne ligger väldigt långt ifrån Politisms målgrupp, som ju är typ medvetna vänstermänniskor. Samma sak gäller för Vita Kränkta Män, som visserligen till en början ofta lyfte fram män i maktposition men som sedan spårade ur till att bara handla om konstiga saker folk hade grävt upp på Flashback eller ur Aftonbladets kommentarsfält. Eller som när flera uppslag i vänsterserietidningen Galago ägnas åt att redogöra för olika konstiga och konspirationsteoretiska diskussioner på Flashback. Som om dessa personers idéer hade haft något som helst inflytande i samhället om det bara var just de som stod för dem.

Det är väl såklart olika för alla, men som en person som utsätts för mycket näthat kan jag liksom inte riktigt ställa upp på den här bilden. Jag upplever det inte som att de som framförallt utgör ett problem är misslyckade människor. Visst, de slänger ofta ur sig något oartikulerat och drar sedan vidare, men det är liksom inte de som är det stora problemet. Majoriteten av de som faktiskt biter sig fast, verkligen pressar in sina unkna värderingar, är väldigt vältaliga och verkar ofta ha någon slags högre utbildning. Dessa personer som verkligen finner något slags absurt nöje i att dag efter dag hitta ”fel” i någons resonemang och trycka ner med subtila härskartekniker. De som går hårdast på mig är liksom inte några misslyckade outbildade tölpar, utan det är ofta välartade liberaler som håller God Ton men som inte är sena med att försvara såväl rasism som sexism.

Det banala hatet är lätt att göra sig lustig över, men är det verkligen det som är problemet? Är det inte snarare alla de etablerade borgerliga skribenter, ”tankesmeder”, lobbyister, företagsledare, politiker och så vidare som verkligen har makt och sätter tonen i den offentliga debatten. Finns inte rasismen även där?

När det på SvD skrivs ledare om att romregistret faktiskt inte behöver vara rasism, då kanske det är läge att flytta blicken dit. Det kanske inte är den misslyckade tönten i nätkrigarna som är Problemet, det kanske är att borgerligheten i högre och högre grad börjar flytta in rasismen och fascismen i finrummen. Det kanske inte handlar om korkade Sd-väljare, det handlar kanske om alla de ”pragmatiska” liberaler som i saklig ton ”förklarar” att vi faktiskt inte har råd med invandring eller att det faktiskt är rasistiskt att prata om rasism. Det är ju dessa personer som utgör förtrupperna, de som normaliserar genom att tala om ”yttrandefrihet” och ”demokrati” och försvarar genom att inta en förment ”neutral” hållning till att människor utsätts för förtryck baserat på hudfärg. Men det är väl inte lika lätt att skämta om, antar jag. Kanske för att det ligger närmre det som utgör politisms skribenter och deras målgrupp.

Att göra billiga poänger på människor som inte direkt sitter på maktpositioner i detta samhälle kanske är roligt för vissa, men är det verkligen någon samhällskritik med udd mot ett faktiskt etablissemang, ett faktiskt problem. Handlar det inte snarare mer om att förflytta Problemet någon annanstans, till den där outbildade tölpiga lantisen som inte får ligga med en riktig kvinna utan istället måste tillfredsställa sig med en termos med makaroner. Den där lantisen som ligger så himla långt bort från Politisms målgrupp så att det är jävligt säkert att skämta om.

Jag blir så trött på den här bekväma positionen som många vänstermänniskor hamnar i. Den som bygger på att raljera kring att andra människor beter sig så uppenbart idiotiskt att vem som helst liksom borde förstå, men som alltid placerar det hela på tryggt avstånd från sin själv. Den där bekväma positionen från vilken du kan blicka ut över samhället och lägga din dom över människor som ofta har mindre makt och inflytande än vad du själv har, men där du själv alltid sitter säkert som betraktare, bedömare, recensent och ”samhällskritiker”. Den bekväma position från vilken en slipper ifrågasätta sig själv, eftersom en ju redan är så himla mycket smartare och mer upplyst än vad de där misslyckade nätkrigarna är.

Vi måste börja prata om rasism och sexism på allvar, inte som något som outbildade och misslyckade människor ägnar sig åt i brist på bättre, utan som genomgående samhällsstrukturer som vi alla är delaktiga i, såväl borgerliga ledarskribenter som de medvetna vänstermänniskor som tycker om att fnissa åt misslyckade människor som inte bara är rasister utan dessutom stavar fel eller verkar korkade när de är det. För det är jävligt lätt att skratta åt det som är uppenbart idiotiskt, men det är desto svårare att kritisera det samhälle som föder fram dessa människor.

Så kom igen nu, kliv ner från era bekväma positioner och börja kritisera det som ligger nära er själva. Sluta göra satir på maktlösa människors bekostnad utan börja istället ta de problem detta samhälle står inför på lite större allvar. Vad vi behöver nu är inte en käck vänster som gör lättsmält satir utan en bred front mot rasism och fascism, en rörelse som tar dessa problem på allvar och inte förpassar dem till de mörkaste vrårna på internet eller till misslyckade och obildade lantisar.

Att följa lagen.

Alltså när folk ba ”en måste hålla sig inom lagens ramar” typ när en pratar om hur en får protestera emot rasism och fascism. Fattar inte detta. Vem fan har lagen som sitt moraliska rättesnöre?? Jag blir galen av denna jävla ryggradslöshet, skaffa lite egna värderingar istället för att slicka statsmakten i röven.

Ni kanske inte har märkt det, men just nu har vi ett vedertaget rasistiskt parti i riksdagen och ett gäng partier som tycker att det är en bra grej att utvisa flyktingar. Det är liksom inte som att statsmakten skyddar människor från rasism och fascism, rasismen finns fan INOM den alldeles uppenbart, och jag tycker att det känns ganska givet att även fascismen har sin plats.

Det handlar om människoliv. Det handlar om att vi måste ha ett samhälle där människor får finnas oavsett vilken hudfärg de har, vilket land de kommer ifrån. Och ja, jag värderar dessa människors liv jävligt mycket högre än några ”demokratiska” jävla spelregler. Jag tycker verkligen att det är så jävla sekundärt att någon tycker att det är en ”demokratisk rättighet” att våldsmonopolet ska skydda en samtidigt som en sprider sina vidriga hatiska åsikter, för jag tycker att det är så mycket viktigare att alla människor har rätt till ett jävla liv. Att inte ta ställning emot detta med alla till buds stående medel är direkt omoraliskt. Att låta sig begränsas av lagen i kampen för alla människors rätt till liv är bara så jävla konstigt. Värderar ni en bok som några gubbar skrivit högre än människoliv? Det är ju verkligen bara sjukt.

Stör mig också på när folk ba ”mmm vad bra med civil olydnad, men då måste en TA SITT STRAFF”. Alltså nej? Om jag begår ett brott för att jag tycker att lagen suger så kommer jag såklart göra allt för att slippa få ett straff för det. Varför ska jag ta mitt straff ”rakryggad” om jag inte sympatiserar med lagen. Sedan är det såklart så att en ofta inte har något jävla val, och då är det ju så och inte så mycket att göra åt (gud, vad skulle vi annars ha våldsmonopolet för om inte att tvinga folk att ”ta sitt straff”, men jag tycker att det är så jävla fjompigt att bara ”nu ska jag göra ett statement och bryta mot lagen men fortfarande legitimera hela jävla systemet genom att rakryggad ta mitt straff”. Till vilken nytta?

Idén om att vissa ska offra sig för en enad feminism är fascistisk.

Ibland kritiseras människor som tar upp det faktum att mycket av feminismen idag är väldigt exkluderande för ickevita kvinnor och kvinnor med sämre ekonomiska förutsättningar för att splittra rörelsen. Det menas ofta att de istället för att kritisera ska visa ”systraskap” och ena sig i kampen. Samma kritik riktas ganska ofta mot feminismen inom klasskampen, eftersom vissa tycker att kampen mot kapitalismen ska prioriteras och kvinnor helt enkelt få stå ut med att vara underordnade. Resonemanget brukar gå något i stil med att vi ska ta tag i det förtrycket sedan, när vi löst det här eftersom det är viktigare.

Idén om att det skulle gå att ta tag i olika kamper, lägga all energi på dem, lösa dem och sedan gå över till nästa, en i taget, är för det första ganska naiv. Det kommer helt enkelt inte gå att få alla att engagera sig i feminismen med löfte om att få hjälp i kampen mot rasismen sedan. Vidare så går det inte att särskilja olika former av förtryck från varandra, utan de går in i varandra. Våra upplevelser av förtryck baserar sig på såväl ras, könstillhörighet, klass och så vidare, och alla dessa bildar en helhetsupplevelse. Det går inte att särskilja upplever av att vara ett visst kön från upplevelser av att vara en viss ras, som geniet bakom bloggen Falskheten skriver i sin krönika på genusfolket.

I sådana här sammanhang blir det så tydligt; en polemik som gör att jag tvingas välja; kvinna, eller icke-vit. Det här kravet på ställningstagande, avslöjar sig självt; om inte min upplevelse av att vara kvinna ryms i den, är det för att den inte utgår ifrån en sådan. När jag tvingas välja bort delar av den, blir det tydligt vilken typ av kvinnlighet som räknas; men inte bara prioriteras; den tas för given, den iklär sig formen av neutrum.
Vithet misstas oftast som det. Det är däri dess kraft ligger. Att uppta rollen som osynlig så duktigt, så bra att vi själva går på det.
Men det här är inte färglära. Min upplevelse är lika färgad av hudfärg , lika specifik och oallmängiltig som den vita är.
Ändå är det bara min kropp som kräver asterisk. Min upplevelse som måste understrykas, påpekas, för att ens kommas ihåg alls, för att ens få delta.

Att vissa ska vänta med att ta sin strid innan vi klarat av en annan, viktigare sådan, innebär även att vi ska rangordna vilka förtryck som är viktigast. Detta säger ju en del om hur dessa människor ser på saker. Hur kan det vara viktigare att kämpa emot ett förtryck än ett annat? Lustigt nog är det alltid till exempel vita feminister som tycker att rasismen är mindre viktig än patriarkatet. Undrar hur det kan komma sig…

Det hela handlar ju egentligen om att de som är privilegierade inom en grupp inte har någon lust att kämpa emot sin egen överordning, men gärna vill ha hjälp från underordnade i sin egen kamp. Det är bara att inse att de vita feminister som tycker att ickevita feminister ska lägga antirasismen på hyllan för en stund inte kommer vara intresserade av att ta tag i kampen sedan, när de bekämpat sin egen underordning.

Hela idén om att vissa människor ska ”stå ut” för att uppnå någon slags enighet i kampen är fascistisk. Det handlar om att vissa människors intressen ska offras för något slags högre mål, om att slå ner olikheter i intressen för att gynna kampen för någon slags utopi. Jag förstår inte hur en kan tycka att någon slags framgångsrik kamp emot förtryck kan drivas på dessa premisser.

Det kanske kan vara taktiskt att gräva ner stridsyxan ibland, men det en förlorar i ideologi är så mycket större. Vi kan inte bygga kampen mot samhällets förtryck på förtryck, och så får vi ibland stå ut med att det går långsamt, att vi alla inte kan enas.

För att ”enas” handlar alltid om att den förtryckta ska backa i sina krav, bortse från sina intressen. När du ber människor att gräva ned stridsyxan för att enas så ber du dem också att ignorera en del av sig själv, en del av det förtryck de blir utsatta för och en del av sin frigörelse. Du ber dem att uppoffra sig för att du ska kunna bekämpa din underordning, med deras hjälp, utan att behöva ifrågasätta din egen överordnade position gentemot dem.

Det bästa sättet att enas inom en rörelse är att de privilegierade slutar förtrycka, inte att de diskriminerade slutar kämpa emot det förtryck som drabbar dem.

Timbro är också högerextremister.

Ordet extremist används titt som tätt för att smutskasta meningsmotståndare, något jag i sig tycker är otroligt fånigt. Att någon är extremist säger ingenting mer än att en står långt ifrån den politiska mitten, vilket i sig inte säger något om vilka åsikter en innehar eller någonting alls egentligen.

Ofta talas om vänster- och högerextremism. Vänsterextremism verkar vara typ allting som är långt ut åt vänster. Ibland tycker ju människor rent av att vänsterpartiet är extremister, fast de snarare är någon slags socialdemokrater. Högerextremism däremot är en titel som enbart används om rasister, fascister och nazister. Har seriöst aldrig hört det användas om till exempel människor som är emot abort eller för nattväktarstat trots att detta är extremt marginaliserade åsikter i Sverige, och båda är ju uttryck för en väldigt långt dragen högerideologi, i det första fallet konservatism och i det andra fallet liberalism.

Jag tänker mig att till exempel Timbro skulle kunna klassas som högerextrema. Jag menar alltså inte att de skulle vara fascister/rasister/nazister utan att det har dragit en högerideologi väldigt långt.

Det är liksom inget konstigt med att vara extremist, jag är själv extremist och tycker inte att det är konstigt att en inte kan placera sig i den politiska mittfåran (gud, vilket freak kan det ens?). Däremot används extremist väldigt mycket av människor, ofta liberaler, för att smutskasta politiska motståndare, och då är det ett stort problem att det endast är vänstern och rasister/fascister som anses kunna vara extremister. Att alla andra delar av högern liksom är ”skyddade” från att kallas extremister för att rasister och fascister är de högerextremister vi talar om.

Ordet används dessutom på ett sätt som gör att höger- och vänsterextremister klumpas ihop fast de över huvud taget inte tillhör samma ideologi. Folk låtsas som om det liksom är samma skrot och korn, vilket såklart är ett jätteproblem för den som vill ha en vettig ideologidiskussion.

Jag tycker det är konstigt att detta är ett språk som helt okritiskt har antagits av såväl politiker som akademiker. Idag talar vi inte sällan om extremister som ett av de största hoten mot vårt samhälle (något som i sig är asfånigt), och att då ha en definition av extremism som helt utesluter vissa politiska läger är väldigt problematiskt.

Så jag hoppas att jag nu har övertygat er alla om att även börja kalla stockkonservativa och superliberala för högerextremister. Jag ska i alla fall det.