femininitet – Fanny Åström

Femininitetshat.

Det finns ett begrepp som dykt upp en del på sista tiden, nämligen ”femininitetshat”.

Jag tycker absolut att det finns en mening med att diskutera hur sånt som förknippas med kvinnor och ”klassisk” kvinnlighet föraktas. Det är intressant att se hur det som i patriarkatet ständigt åläggs kvinnor (såsom smink, inredning, vissa kläder, handarbete och så vidare) också ses ner på just för att det förknippas med kvinnor. Att även de kvinnor som gör allt för att anpassa sig blir nedtryckta på grund av detta.

Däremot har jag problem med en användning av ordet som en slags ersättare till ”kvinnohat”, som jag har sett i vissa sammanhang. Problemet med detta är att det helt exkluderar alla de kvinnor som inte iklär sig kvinnligt kodade attribut men fortfarande utsätts.

Om jag ikläder mig feminint kodade attribut så är det såklart annorlunda än om någon som uppfattas som man gör det. Effekten för mig skulle troligen vara att jag bli accepterad i högre grad, samtidigt som jag såklart skulle utsättas för samma kvinnohat som jag blir nu. Kvinnohatet jag utsätts för försvinner ju inte för att jag iklär mig manligt kodade attribut, snarare tar det sig en annan form.

Jag anser att ”kärnan” i kvinnohatet är att människor anser sig ha rätt till min kropp, att de har rätt att kommentera min kropp och så vidare. Att ramarna för vad jag får göra med min kropp är väldigt snäva. Detta drabbar mig oavsett vilka attribut jag iklär mig. Jag kan anpassa mig mer eller mindre efter detta, men ramarna består. Det finns inget sätt för mig att framträda på som befriar mig från detta. Även om jag ”passar in” så kommer män anse sig ha rätt till min kropp. Det är liksom det det innebär att ”passa in” som kvinna. Att vara kvinna i detta samhälle är att utsättas för förtyck, är att anses vara ett objekt för mäns njutning. Det en kan uppnå genom att ”passa in” är att anses vara ett dugligt sådant objekt för njutning.

Ett annat problem jag har med begreppet är att det insinuerar att de män som anammar ”feminina” uttryck skulle bli drabbade av samma sorts hat som jag. Att män som närmar sig femininitet kan straffas för detta är ju ingen hemlighet, däremot är det absolut inte på samma premisser. Det kan även hända att män som anammar femininitet på ”rätt” sätt får fördelar på grund av detta. Och framförallt; mannen kan ju ta av sig dessa attribut och fortsätta vara man, med all makt och alla privilegier detta medför.

Om uttryck och livsval som grund för förtryck.

En idé jag tycker är mycket problematisk är den om att förtryck liksom är någonting som bara flyger omkring fritt i luften, som saknar bäring i någon form av materiell grund. Ofta tycker jag att kvinnoförtryck diskuteras utifrån dessa premisser, typ att det skulle vara feminina/kvinnliga ”uttryck”, ”livsval” och liknande som var förtryckts och inte kvinnor.

Jag tänker såhär: jag befinner mig i en förtryckt situation för att omgivningen behandlar mig som kvinna. Det faktum att jag anses vara kvinna påverkar min situation, det gör att det jag gör med min kropp bedöms på ett annat sätt än det någon som läses som man gör. Mina handlingar får helt enkelt inte samma konsekvenser.

Givetvis kan jag både stiga i hierarkin och sjunka beroende på vad jag väljer att göra, det vill säga hur jag väljer att klä mig, bete mig, leva mitt liv och så vidare, men själva den situation jag befinner mig i för att jag anses vara kvinna består. Det är denna situation som avgränsar mitt liv, som sätter upp själva de möjligheter jag har att välja, som avgör vilka konsekvenser mina val får och så vidare.

Generellt ställs i detta samhälle krav på konformism, det vill säga en ska anpassa sig efter rådande normer. Detta gäller för alla människor. Dessa normer förändras hela tiden. Om vi tar till exempel normer kring kön så är könsuttryck föränderliga, men hierarkin mellan män och kvinnor består. Särskillnaden mellan könen är grundläggande för att denna hierarki ska kunna upprätthållas, men det är mindre relevant vilka uttryck som för tillfället behäftats med den ena eller den andra sidan. Det är särskillnaden som är själva poängen.

Den situation som kräver anpassning är i sig förtryckande, och det är olika för olika människor hur mycket denna anpassning kräver av en. Däremot drabbar detta alla, anpassning krävs av alla och även den som anpassar sig perfekt till till exempel ”kvinnorollen” kommer fortsätta vara förtryckt som kvinna. Det är inte bristen på eller oförmågan till anpassning som är det grundläggande problemet, problemet är att vi lever i ett samhälle där våra kroppar ständigt granskas och värderas.

Det spelar roll om en kan välja att anpassa sig eller inte. Det spelar roll om en har en kropp som granskas eller inte. Det spelar roll om anpassning över huvud taget är ett alternativ. Vissa kroppar utesluts genom sin blotta existens, andra kan välja att anpassa sig och få relativa fördelar. Om jag hade kunnat undvika kvinnoförtryck genom att klä mig på ett visst vis hade jag gjort det.

Personer som läses som kvinnor kommer alltid att granskas och dömas. Det är själva granskningen som är problemet, inte vilka attribut som för tillfället anses vara en bra grund för fördömande. Vilka attribut det handlar om skiftar över tid och rum, och det finns dessutom en utpräglad dubbelmoral som gör att en aldrig kan göra rätt. Det går helt enkelt inte att vara ”rätt” som kvinna, eftersom det är just kvinnor som förtrycks. Patriarkatet kommer alltid att hitta på ursäkter för att lägga skulden för detta på kvinnorna själva, men det gör inte att det är sant.

Kvinnor konstrueras som föremål för granskning, som avslöjningsbara, som möjliga att utsätta för dömande, hot, våld, trakasserier av vilket skäl som nu passar gärningsmannen. Det gör inte att det skäl som anges vid tillfället är grunden för förtrycket.

Om att ”lyfta kvinnor”.

Jag tänkte att jag skulle skriva lite om den här grejen att ”lyfta kvinnor” som en ofta hör i olika sammanhang. Att ”lyfta kvinnor” skulle jag identifiera som en liberalfeministisk strategi, det handlar ofta om enskilda kvinnor som gjort bra livsval och som lyfta fram som föredömen. Det handlar sällan om att lyfta fram feministiska aktivister utan snarare ”lyckade” kvinnor, som kvinnliga politiker, artister eller företagsledare. Alltså kvinnor som har kämpat sig fram i patriarkatet på patriarkatets villkor.

Syftet med att ”lyfta” dessa kvinnor är att visa ”alternativ” för kvinnor, det vill säga att visa att en kan leva på ett sätt som gör en ”lyckad” i patriarkatet. Det handlar om att ”peppa” kvinnor att ta för sig och så vidare. Till exempel så ska en kvinna kanske tänka: ”jag behöver inte utbilda mig till [traditionellt kvinnoyrke] utan jag kanske kan bli VD istället”.

Jag tycker förvisso att representation av är viktigt, att det är viktigt att ser andra alternativ är de som påbjuds traditionellt. Samtidigt så kan jag tycka att det i detta finns en stor ignorans inför de faktiskt svårigheter kvinnor idag står inför om de vill lyckas med något i livet. Det handlar ju liksom inte bara om inställning, utan det handlar om att en behöver anstränga sig så jävla mycket mer för att nå samma position som en man.

En annan grej en ofta ser tillsammans med det här är en retorik som lyder ungefär ”klaga inte bara, gör något istället”. De kvinnor som lyfts fram är ofta kvinnor som har en så kallad ”positiv inställning” och tycker att en är sin egen lyckas smed, som till exempel Löwengrip. Löwengrip är en trygg person att lyfta fram som förebild eftersom hon aldrig skulle drömma om att försöka använda sitt utrymme till att föra fram någon slags feministisk agenda.

Det är inte helt ovanligt att antifeminister lyfter fram ”bra” kvinnliga förebilder, men syftet är alltid att trycka ner någon annan. Till exempel; den här kvinnan är bra eftersom hon gjort karriär, men hon kräver inga förändringar av systemet. Dessa kvinnor kan då användas emot feminismen; eftersom den här kvinnan lyckats, varför kan inte du bara hålla käften och göra det du med? Varför måste ni kräva politisk förändring när kvinnor uppenbarligen kan lyckas om de bara kämpar tillräckligt hårt?

Som kvinna går det givetvis att använda den patriarkala logiken till sin fördel, till exempel genom att motarbeta andra kvinnor. Detta är extra enkelt om en är en vit ciskvinna med kapital, kulturellt som materiellt, som kan anspela på att vara en ”respektabel” kvinna genom att trycka ner andra kvinnor som inte lever upp till dessa ideal. Löwengrip är ett utmärkt exempel på detta; hon ägnar mycket energi åt att framställa sin femininitet på ett fördelaktigt sätt och klanka ner på hur andra kvinnor agerar. Löwengrip slår också mynt av detta, genom att framställa sig som en bra kvinna kan hon ta plats i manliga rum och dessutom sälja saker som kopplas ihop med hennes eftersträvansvärda femininitet. Att bli framgångsrik på det här sättet är absolut inte feministiskt.

Jag tycker också det är viktigt att lyfta kvinnor, men då är det snarare feministiska aktivister jag tänker på. Kvinnor som gått sin egen väg utanför patriarkatet, som gjort motstånd och kämpat emot patriarkala strukturer istället för att ta plats på patriarkatets villkor. Men det är tyvärr sällan det som åsyftas när folk talar om vikten av att ”lyfta kvinnor”.

Radikalfeminism, barnafödande och femininitet.

Jag får då och då frågor om hur jag tänker kring det här med radikal- och queerfeminism, och varför jag kallar mig radikalfeminist när jag gör vissa queerfeministiska grejer.

Först och främst vill jag påpeka att jag inte tycker att en behöver erkänna sig till någon feministisk ”lära” helt och hållet, utan att det är fett att det finns en massa olika perspektiv som en kan inspireras av på olika vis. De flesta feminister är inte renodlade queer- eller radikalfeminister, utan har lite av varje. Men jag tänker ändå diskutera frågan och också peka ut problem inom det radikalfeministiska perspektivet.

Jag tycker att det är relevant att ha en tydlig materialistisk grund i sin beskrivning av patriarkatet. Detta på grund av att jag tror att det är korrekt, men också för att jag tror att det har stora fördelar i att förstå förtrycket kvinnor utsätts för. Jag menar på att kontrollen av kvinnors reproduktiva förmåga löper som en röd tråd genom patriarkatets historia, och jag tror inte att detta kan förklaras med att det råkat bli så. Jag tror också att det är viktigt att formulera hur kvinnor exploateras i patriarkatet, alltså att vi inte bara förtrycks för nöjes skull utan för att kvinnor som kollektiv har reproduktiva förmågor som någon utnyttjar genom förtryck. Jag tror att det är viktigt att se detta, för jag tror att det kan leda fram till relevanta kampmetoder.

Så, reproduktionen är en grundsten i patriarkatet. Men nu kommer vi till det relevanta: detta gör inte att kvinnor utan den reproduktiva förmåga som anses vara ”korrekt” för kvinnor inte är förtryckta. Även om reproduktionen är centrum för och syftet med förtrycket så innebär inte det att de som inte kan delta i reproduktionen står utanför förtrycket. Snarare kan kvinnor som står utanför reproduktionen utsättas för mer förtryck, eftersom de inte har en säker position på samma sätt som kvinnor som deltar i reproduktionen. Jag menar alltså äldre kvinnor, lesbiska kvinnor, transkvinnor och kvinnor som av olika skäl inte kan eller anses vara lämpliga att ta hand om barn. En skulle ju kunna tänka sig ett samhälle där män typ håller kvinnor med rätt reproduktiv förmåga fångna i burar, men det känns kanske inte helt sannolikt. Nej, istället så framställs det som att det är ett jävla privilegium att ta hand om män och barn, och kvinnor som har detta privilegium uppmuntras till att bidra till förtrycket av de kvinnor som inte har det.

Det handlar inte bara om att kvinnor ska föda barn hur som helst, utan det ska vara rätt kvinnor som föder barn under rätt former. Kvinnor med fel funktionalitet, fel klassbakgrund och så vidare kan tvärtom bli hindrade från att föda barn. Kvinnor som inte föder barn under rätt förhållanden, alltså i en kärnfamilj med en man som kan utöva kontroll, gör också ”fel”. Det anses viktigt att kvinnan som reproducerar sig gör det på ett respektabelt vis och att hon inte behöver för mycket hjälp från samhället i form av till exempel ekonomiskt stöd eller hjälp med omsorgen om barnet.

Det finns även en rasistisk idé om att vita kvinnor bör föda fler barn för att gynna ”nationen”/rasen, medan rasifierade kvinnors barnafödande ses som problematiskt då de ”tar över”, blir för många och så vidare. Denna idé kan både synas i hur det talas om framförallt muslimska kvinnors barnafödande inom landet, men också hur det talas om ”överbefolkning” av planeten, då främst länder bortom västvärlden pekas ut som bovar samtidigt som ingen ifrågasätter den barnafödarstimulerande politik som förs i väst.

Det är uppenbarligen så att vissa kvinnors barn anses mer värda än andra kvinnors barn, och detta beror på en massa olika faktorer. Dels beror det på vilka andra värderingar och strukturer som är i omlopp, till exempel rasistiska sådana, men det finns också en vilja att effektivisera reproduktionen. Detta görs genom att ”dugliga” kvinnor uppmuntras till reproduktion, medan de som antas behöva hjälp inte anses kapabla till reproduktion. Vi uppmuntras också till reproduktion inom kärnfamiljen, vilket är en alldeles utmärkt institution för effektiv reproduktion eftersom ”samhället” inte behöver hjälpa till utan varje kärnfamiljsenhet i idealfallet ska klara sig själv.

Det måste finnas skäl för ”rätt” kvinnor att föda barn, och detta säkras inte genom direkt tvång utan genom att kvinnor som föder barn under rätt former får en säkrad plats i patriarkatet. Kvinnor som har rätt position och väljer att föda barn under rätt omständigheter vinner alltså på att göra detta val. Det kvinnor som av olika skäl inte anses böra, kan eller vill skaffa barn på ”rätt” sätt hamnar längre ner i hierarkin än dessa kvinnor, inte sällan blir de helt och hållet borträknade från kategorin kvinnor.

Förtrycket består alltså inte bara i att tvingas föda barn, utan det består i att reduceras till sin reproduktiva förmåga. Detta är ett öde som drabbar alla kvinnor, även de som saknar reproduktiv förmåga.

Jag ser det som angeläget att diskutera kvinnlighet utifrån just den reproduktiva förmågan, inte för att alla kvinnor har denna förmåga utan för att det idag finns en omfattande föreställning om att det är så och för att kvinnor värderas utifrån denna förmåga. Jag tror att det är en väg till frigörelse för alla kvinnor att diskutera just reproduktionen, men detta måste göras utan att befästa idén om att bara de kvinnor som har reproduktiv förmåga är politiskt relevanta. Det en gör då är att befästa patriarkala strukturer snarare än att upplösa dem, genom att acceptera patriarkatets idé om vad en kvinna är.

På grund av detta kallar jag mig radikalfeminist, men jag tycker också att radikalfeminismen har ett problem i att i diskussionen om den reproduktiva förmågan samtidigt befästa just dessa normer. Jag tycker att det är nödvändigt att radikalfeminister börjar se på hur de själva konstruerar femininitet när de väljer vilka som ska inkluderas i det feministiska projektet. Barnafödande är centralt, men det gör inte att kvinnor som har ”rätt” reproduktiv förmåga är de enda som utsätts för eller ens de som blir mest utsatta för patriarkalt förtryck. Det är ett ganska enkelspårigt sätt att se på saken, och jag välkomnar en radikalfeminism som är mer öppen för diskussioner kring detta.