F! har ju börjat ta mer och mer plats på sista tiden, och jag har funderat mycket på hur jag ska förhålla mig till detta. Jag är å ena sidan glad att det går bra för en feministisk organisation, å andra sidan ser jag många problem med parlamentarism som koncept.
Jag vänder mig emot parlamentarism som samhällssystem, och jag tror inte att vi kommer att nå någon slags slutgiltig lösning på de utmaningar vi står inför inom parlamentarismen. Däremot ser jag parlamentarism som en möjlig väg till förändring. Jag tänker att för att en rörelse ska kunna vara stark så måste den finnas både inom och utanför parlamentarismen. Jag ser ett stort värde i att dessa två grupperingar har samröre med varandra, speciellt att partier tar intryck från rörelser utanför parlamentarismen.
Det problem som kan uppstå med ett feministiskt parti, eller något parti över huvud taget, är att det ”tar över” frågorna och gör dem ”rumsrena”, typ så som skett med miljöpartiet. Partierna anpassas helt enkelt till parlamentarismen, slutar vara subversiva och börjar istället värna mer om sitt eget intresse som organisationer än den politiska förändringen. Där är inte F! nu, men jag tror att de förr eller senare kommer att vandra den vägen och då är det upp till de som vill engagera sig feministiskt att upptäcka det och överge projektet.
Ett problem som jag kan se i hur folk förhåller sig till F! är att de utvecklar en mentalitet som ”partister”. De försvarar partiet och allt de står för, de måste ständigt representera F! och så vidare. Det är inte särskilt konstigt, det är så de flesta som engagerar sig i ett parti agerar. Däremot är det kanske inte något positivt för feminismen som rörelse.
Jag märker också hur jag bemöts som partist när jag berättar att jag är medlem i, tänker rösta på och till stor del sympatiserar med F!. Jag blir konfronterad med vad jag tycker om alla delar av deras politik och så vidare. Sanningen är att jag inte har någon övergripande koll på F!:s politik i alla sakfrågor, och jag tycker faktiskt inte heller att det är relevant för mig. Jag ser mig inte primärt som en medlem i partiet F!, jag ser mig som en feminist som valt F! som en av möjliga vägar till konkret politisk förändring.
För mig är partier och parlamentarism ett verktyg, inte ett mål i sig. Jag tror över huvud taget inte att vi kommer komma hela vägen inom parlamentarismen, och därför är det irrelevant för mig huruvida F! tycker rätt sak i alla sakfrågor. Det jag tycker är relevant att ta ställning till är vilket alternativ som kan erbjuda mer konkret förändring åt det håll jag strävar just nu, och där anser jag att F! har mest att komma med. Inte bara för att de i sig har ett bra program, utan för att de kastar om samtalet och driver politik på ett enligt mig rimligt vis. Jag ser flera bra saker med att F! tar mer plats, inte bara att de eventuellt kommer in i någon beslutande församling efter valen utan också för att de bidrar till ett annat politiskt klimat på det stora hela.
Jag tror att vi måste bryta den mentalitet där partier ses som den primära politiska kraften. Att partier får makt är inget egenvärde, däremot kan de utgöra tillfälliga verktyg för förändring. Jag tror inte att vi ska låsa fast vår politiska identitet till en given organisation, oavsett vilken det är, och allra minst om det är ett parti. Men jag ser inte heller någon mening med att helt avfärda partier som sådana. Partier är visserligen sällan allt vad de gör anspråk på att vara, men de kan vara en del i en förändring och det tycker jag inte att vi ska förringa. F! kommer inte att kunna vara allt, men det kommer kunna vara något. Och jag tror att om vi förhåller oss till F! med detta i bakhuvudet och inte förlorar våra rötter för att helt gå upp i någon slags partigemenskap så kommer det att vara positivt.
