I förrgår fick jag bloggpost. Det känns lite högtidligt sådär, första gången. Bloggpost är ju sånt som stora bloggare får. Plus för det roliga och passande vykortet också. Älskar den filmen (för den som inte vet handlar den om en lobbyist för ett tobaksbolag).
Tack Lisa. Du ska veta att du tillhör en av mina favoriter.
I mitt liv finns just nu en människa som jag inte skulle klara mig utan, min pojkvän sen ett och ett halvt år tillbaka är en otroligt viktigt del av mitt liv. Om det skulle ta slut mellan oss nu skulle jag nog inte riktigt fixa det, jag skulle bli helt förstörd.
Min kompis Hilda tycker detta är dåligt, hon tycker inte att man ska vara för beroende av en person. Det är kanske sant att det gör en sårbar, men samtidigt tycker jag att man ska kunna öppna sig själv och våga ge sig hän åt kärleken. Man faller väl kanske hårdare när det händer, men hårda fall är en del av livet och något man måste våga utsätta sig för. Jag tror att det farligaste man kan göra är att aldrig utsätta sig själv för risker.
”Ensam är stark” var mitt motto tills jag träffade Emanuel, då blev plötsligt allt i mitt liv beroende av att vi var två, mina veckor planeras delvis efter när han kan ses, om han behöver mig lägger jag ifrån mig allt annat för det. Visserligen kan jag göra detsamma för en vän, men aldrig i samma utsträckning. För Emanuel kan jag göra saker jag aldrig hade gjort för vänskaps skull.
Att erkänna för mig själv att jag är beroende, att min lycka är beroende av honom, det var svårt. Dittills hade jag alltid betraktat mig själv som en stark och självständig kvinna, en person som inte behöver hjälp. Men sen insåg jag: jag är, lika mycket som alla andra, beroende av samhället, den kontext jag befinner mig i och andra personer. Jag behöver sällskap, jag behöver kärlek, jag behöver en person att skapa en framtid tillsammans med, göra upp planer med, bli hjälpt av och även hjälpa.
Så för att svara på frågan: kärlek är att erkänna att man kan vara svag, att man behöver en annan människa i sitt liv. Kärlek är att lägga sina idéer om den ensamma och starka människan på hyllan och lägga sitt liv i någon annans händer.
Jag har två favoritbloggar just nu. Det är Flortunn som som förgyller mitt dagliga internethäng med en otroligt spännande historia om hennes kärlekskval. Jag undrar hur det ska gå, jag tycker det är så himla spännande. Och så skriver hon fint också. Och ritar.
Den andra är Jotackettnackskottvoreinteheltfel som handlar om en tjej som verkar lida av en djup depression. Hon skriver delvis jävligt starka inlägg om sin sitution och sitt mående, men är också ofta väldigt rolig.
Gemensamt för dessa tu är att de både kommit här och kommit och snackat om att de inte är smarta/att de kommer låta korkade. Jag säger bara: håll käften! Jag tycker att ni skriver skitbra och är skitsmarta. Ni skriver kanske inte om politik lika mycket som jag, men det är fan inte det enda området man kan spänna sina hjärnmuskler inom. Ni gör båda lysande analyser av den värld ni befinner er i, av er situation. Ni är skitbra!