Etikett: foki

Vad tjänar drömmen om jämställdhet till om vi inte förstår hur den ska uppnås?

Foki hoppar på trenden med att ”ta avstånd” från feminismen och skriver:

Jag anser att själva ordet ”feminist” har blivit alldeles för urvattnat, samt förknippat med arga människor som går omkring och stör sig på allt dom ser.

Denna ”typ av feminist” illustreras med en bild på en arg tjej:

foki

Nå, det är väl lite så det är att leva i ett patriarkat som feminist. En blir förbannad på saker. En kan välja att se detta som att en blir arg för att en är feminist eller så kan en se det som att en blir arg för att en lever i ett patriarkat och det därför finns en jävla massa saker att vara förbannad på. Foki har uppenbarligen valt att lägga skulden för ilskan på dem som reagerar på oförrätter, och inte på de oförrätter som finns. Så kan en såklart också göra…

Jag anser alltså att alla ska ha samma rättigheter oavsett kön, och på det sättet skulle man kunna kalla mig för ”feminist”. Jag är dock inte den ”lättkränkta och överkänsliga sorten” som blir upprörda över bikinireklam, eller som vägrar att raka sig under armarna bara för att demonstrera mot skönhetsideal. Jag tycker att sådana personer underminerar, och stjäl uppmärksamhet från den väsentliga delen som feminism i grund och botten handlar om..

Så vad är det då som är det väsentliga, det som feminismen ”egentligen” handlar om? Detta kommer Foki aldrig till i sitt resonemang, men av resten av inlägget att döma så är hon för ”jämlikhet”, men vill inte att en ska blanda in bikinis och sånt.

Detta är väldigt vanligt i kritiken mot feminismen. Folk drar något resonemang om att vi feminister fokuserar på ”fel” saker och istället borde fokusera på ”det viktiga”. Vad ”det viktiga” är brukar benämnas lite svävande som ”jämställdhet”, ”lika rättigheter” och ibland ”lika lön”, som förvisso är något mer konkret. Huvudsaken är i alla fall att vi inte ska vara så jobbiga och teoretisera kring en massa saker utan fokusera på jämställdhet. Men grejen med teoretiserandet är ju att en vill undersöka hur ojämställdheten tar sig uttryck, upprätthålla och reproduceras. Detta är fundamentalt för att kunna uppnå jämställdhet.

Om vi tar ett exempel som många personer verkar störa sig på att feminister engagerar sig i, nämligen skönhetsideal. I Fokis kommentarsfält finns en person som verkar tycka det är väldigt upprörande att feminister ”slåss mot” skönhetsideal.

Jag kräks på extremfeminister, särskilt de som ska slåss mot skönhetsideal. Dem fattar inte att skönhetsideal är något som existerat sedan människor var apor, och att även killar har skönhetsideal. Det ligger i människans natur att göra sig vacker och attraktiv inför varandra, och därför kommer skönhetsideal aldrig att försvinna.

Grejen med ett skönhetsideal är en big deal för feminister är inte att vi tror att de kommer försvinna helt eller att vi inte begriper att utseende är en faktor för djur såväl som män, utan att vi ser att det är en viktigt komponent i hur kvinnor hålls på plats. Kvinnors känslor, tillkortakommanden och åsikter kopplas ofta ihop med deras utseende, något som personen som kommenterar själv gör sig skyldigt till i slutet.

Jag upplever också att dem som slåss mot skönhetsideal själva är ganska fula. Det är kanske därifrån deras motivation kommer?

Att vara snygg tar en jävla massa tid. En ska banta, en ska sminka sig, en ska träna, en ska raka sig och så vidare och så vidare. Detta lägger bojor på ens liv, och det drabbar kvinnor så mycket hårdare än män. Män som är fula tycker säkert att det är jobbigt, får ligga mindre och så vidare men de blir inte utsatta för samma regelmässiga trakasserier som kvinnor som är fula eller inte bryr sig om sitt utseende. Jag menar, om det hade varit en ful kille som satt i publiken till mello istället för en kvinna med orakade armhålor hade reaktionerna nog inte blivit desamma.

Varför är då utseendet så mycket viktigare för kvinnor? Troligen för att vi historiskt sett inte blivit betraktade som egna individer som finns till för vår egen skull utan som bihang till män, som mannens egendom och som varelser som finns till för att behaga män. Denna syn på kvinnor finns delvis kvar. Kvinnor blir objektifierade hela tiden i vår kultur, reducerade till prylar för att behaga den manliga blicken. Detta utgör såklart ett gediget kringskärande av kvinnans rätt att finnas till för sin egen skull, och i slutänden utgör det också en viktig del i det strukturella förtryck som drabbar kvinnor.

Vad jag vill komma till är att frågan om ideal inte är en isolerad fråga för feminismen, utan något som hänger samman med allt annat kvinnoförtryck. Kvinnor objektifieras och reduceras till sitt utseende i en helt annan utsträckning än vad män gör, och vi straffas när vi misslyckas med eller struntar i att vara behagfulla.

Så för att kunna skapa ett jämlikt samhälle så behöver vi analysera detta, vi behöver förstå hur kvinnoförtrycket äger rum, vad i samhället som bidrar till den förtryckande struktur som heter patriarkatet. Där är frågan om ideal och objektifiering en viktig pusselbit. Det är lätt att göra en läpparnas bekännelse och säga att en vill ha jämställdhet, det är desto svårare att se vad i samhället det är som skapar motsatsen. Men det första har knappast någon mening om inte även det andra görs. Vad ska vi med en vision om jämställdhet till om vi inte förstår hur den ska kunna uppnås?

Horan och madonnan i bloggvärlden.

Bloggkommentatorerna har skrivit om Fokis och Kissies retuschering. Hur Kissie får jättemycket skit för sin medan Foki inte får utstå något för sina uppenbart retuscherade bilder. Under kom intressanta kommentarer, bland annat denna.

Jag tycker att det är en stor skillnad om man retuscherar för att vare sexuellt tilltalande eller inte, framförallt om man har en ung fan-skara.

Jag tror att denna person uttalar något som många, medvetet eller undermedvetet, tycker.

Detta att retuschering skulle vara mer okej om den inte är för att vara sexuellt tilltalande är intressant, tycker jag. För det första så finns det inget som säger att Foki inte försöker vara attraktiv på sina bilder, men kan väl tvärtom nästan anta att så är fallet tänker jag. Även om det inte är en uppenbara nästan påtvingande sexighet som Kissie ger uttryck för.

Om man har en ung målgrupp så är det alltså sämre att försöka vara uppenbart sexig. Varför då, egentligen? För att inte locka in ungdomar i synd? Eller för att de kan ”må dåligt” om de känner att de måste vara sexuellt tilltalande? Är inte Fokis bilder i så fall också något som skulle få dem att må dåligt, eftersom hennes utseende på dem är helt jävla orealistiskt? Hela Fokis tillvaro är för övrigt mycket mer svårnåbar än Kissies.

Jag tänker att detta bara handlar om horan och madonnan satt i en modern kontext. På ena sidan har vi snälla Foki, söta Fokis men absolut inte sexiga Foki. På andra sidan har vi elaka elaka Kissie som med sina bröst lockar ner både män och tanklösa ungdomar i sexighetsfördärvet. Jag blir så matt, för utseendehetsen bland unga antas alltid ha att göra med utvikningsideal och uppenbar sexighet, när det nog i själva verket är madonnatyper som Foki som lockar. Men eftersom hennes utseende är mer smakfullt och framförallt ofarligt så ses det inte som ett problem att en massa tjejer försöker efterlikna henne.

Jag blir illa berörd av denna stigmatisering av vissa kvinnor som inte anses passa in i ”finrummet” medan man glatt accepterar såväl utseendefixering som retuschering när det faller inom vissa ramar för vad som anses passa för en ”fin flicka”.

Snart står jag väl där och blingar mobilen själv.

Fatta att blinga sin mobil hos en professionell mobilstylist. Ibland vet livstilismen inga jävla gränser känns det som.

Jag har aldrig fattat grejen med att ha snygga prylar, alltså snygga mobiler/datorer/musikspelare eller vad det nu kan röra sig om. För min del räcker det med snygga kläder.

Att ha en anteckningsbok som matchar ens väska eller ens ide om det perfekta livet känns så överflödigt. Men å andra sidan tyckte jag att snygga väskor var onödigt för tre år sedan och för ännu längre sedan tyckte jag inte att det  spelade roll vilka skor man hade. Så snart kommer väl även jag stå där och vara sjukt noggrann med vilken färg jag vill ha på mobilskalet för att det ska funka ihop med mina ögon.

Därför läser jag Kissies blogg.

Bloggkommentatorerna skriver om skräpkultur, och frågar sig varför vi läser skit som Kissies blogg eller kollar på Kungarna av Tylösand, de menar att det är för att det är soft att sitta och skratta åt saker.

Jag läser Kissies blogg. Det är inte så att jag bara går in på den slentrianmässigt då och då, jag läser den med intresse flera gånger om dagen. Jag har även läst Blondinbella, men tycker att hon har blivit präktig och tråkig.

Jag ser inte Kissie som en förebild, inte som en god debattör, jag tycker hennes kläder är fula och jag tycker inte hennes liv är avundsvärt. Kissie är ingen förebild för mig, men hon är inte en person jag ogillar heller. Jag ser inte ner på henne, jag skrattar inte åt henne (okej, det gör jag ibland, men inte i normalfallet), jag ondgör mig inte över hennes operationer eller bloggräl. Jag finner inget sadistiskt nöje i att läsa Kissie blogg, jag sitter inte och rättfärdigar mig och känner att ”jag är åtminstone bättre än Kissie”.

Så varför läser jag? Jag vet inte, men av någon anledning är jag genuint intresserad av Kissie som person. Av vad som sker i hennes liv, av hennes åsikter kring saker och ting.

Jag läser också stora mängder tjejtidningar. Detta är inte för att jag inbillar mig att jag ska lära mig något nytt, få nya spännande sextips eller liknande, jag har fattat att det ändå aldrig kommer något nytt så jag brukar till och med köpa begagnade snarare än nya, för det är ett så mycket billigare pris för samma skit. Jag vet en massa bra tidningar jag skulle kunna läsa istället, en massa bra bloggar jag skulle kunna lägga min tid på, och ändå läser jag cosmopolitan och Kissie. Varför? Dels för att det är så jävla skönt att bara lägga sig ner och läsa utan att känna att man behöver prestera ett skit. Man behöver varken analysera, inspireras eller lägga på minnet, man kan bra glo. Men framförallt för att få en inblick i något annat.

Låt mig förklara: jag har alltid varit en analytisk person. Jag har alltid varit intresserad av att lösa problem, analysera, härleda problem logiskt, värdera bra och dåliga argument mot varandra och så vidare. Samma sak med mina vänner. Folk kollar konstigt på caféer för att vi diskuterar konstiga intellektuella grejer som politik med ett på tok för stort intresse för vår ålder. Att diskutera är lite av en hobby för mig.

Jag säger inte att jag är nåt jävla geni, men saker som de flesta i min ålder bryr sig om och bekymras över är frågor jag själv inte behöver minsta lilla hjälp med att nå insikt i för att jag så ofta tänker på dem, intressen som gemene man har är för mig konstiga gåtor. När jag ser paradise hotel eller läser Kissies blogg så fascineras jag. Att människor kan vara så jävla annorlunda i förhållande till mig, jag begriper det inte. Att människor kan vara tillsammans, fulla, en hel månad utan att bråka om politik en enda gång. Det skulle vara en omöjlighet i mina kretsar.

Skräpkultur är för mig en kanal till verkligheten. Verkligheten som ligger utanför mig och min lilla krets av vänner. Det är ett enkelt sätt att se hur folk kan ha det, hur de kan resonera, vilka värderingar och ideal de kan ha och vilka intressen de har. Det är viktigt att ta del av sånt också. Man skulle ha en ganska fattig referensram om man aldrig tog del av sånt som inte ligger i ens omedelbara intresse.

Man måste vidga sina vyer, inte bara ta del av finkultur utan också se till skräpet. Det anses oroväckande ofta beundransvärt att vara obrydd av pöbelns intressen, att sätta näsan i vädret så fort något vulgärt eller, ve och fasa, mainstream diskuteras. Jag har några avlägsna vänner som alltid värderar allt utifrån hur mycket det intresserar dem eller ej, så fort ett ämne de inte är intresserade av diskuteras så stänger de av. Behöver jag ens säga att det är de som är de mest inskränkta personerna i min umgängeskrets.

Idag diskuterade jag lägligt nog kulturelitism med min farsa. Det finns många som försöker göra en uppdelning mellan finkultur och fulkultur, där finkultur är ”ha på sig något lätt och dansa klassisk rysk balett” och fulkultur är bloggar, skräptv, allt som är underhållande och lättillgängligt i princip. Hur fin en kulturform är bestäms i mångt och mycket av hur svår den är att tillgodogöra sig, ju svårare desto finare. Jag tycker att dessa definitioner faller ganska platt, men trots det så har folk ganska strikta uppfattningar om vad som är finkultur och fulkultur. Som en motreaktion på detta finns det många som intellektualiserar saker som klassikt ses som fulkultur, bland annat sport (framförallt fotboll) och mode, jag intellektualiserar bloggar.

Men kulturen ska inte bara upplysa i sig själv och stå för sig själv, den kan också säga oss något viktigt om vår samtid. Kanske ägnar jag mig åt hårklyverier när jag analyserar Fokis framfart till det absolut största bakslaget för kvinnokampen som skett i bloggvärlden, när jag upphöjer Kissie till en fantastisk ikon och när jag ser Tyra Sjöstedt och Kenza som i det närmaste demoner, fruktansvärda kvinnor som inte gör annat än att förstöra. Kanske lägger jag för stor vikt vid det, men jag tror inte det. Detta är vår samtid och jag kan bevaka den från första parkett. Jag vet precis vad som sker, precis vad folk tycker, precis hur debatten går, tack vare bloggvärlden. Kissie, Tyra, Kenza, Blondinbella och Foki är alla extrema versioner av människor som det finns otroligt många av, överallt. Och jag älskar att läsa om deras liv och åsikter, att försöka förstå det där som ligger så otroligt långt borta från allt vad jag är.

Det är minsann utsidan som räknas.

Detta definierar typ allt vad jag stör mig på med det jag kallar porslinsflickor, det vill säga tjejer som alltid ska vara så jävla sköra, feminina och 50-taliga.

Varför varför varför handlar man mat som är äcklig eller ofunktionella prylar bara för att det är fint? Varför käkar man macaroons när de egentligen bara smakar socker, varför gulliga cupcakes som tar timmar att göra när de smakar likadant som helt vanliga jävla muffins, varför gulliga plåster när de inte fäster mer än en halvtimme? Varför köper man sockervaddssaft, det är väl helt uppenbart att det bara kommer smaka… socker? Eller?

Jo, för att det är en fin förpackning, en ”söt” tanke och något som passar in i ens jävla image. Lite såhär: tja, här springer jag omkring och är så jävla feminin och pantad att jag inte ens bryr mig om hur de saker jag konsumerar egentligen smakar eller fungerar, jag bryr mig bara om att ha något fint att visa på min blogg. Snacka om att dra ”det är utsidan som räknas” till oväntade höjder.

Uppdatering:

Folk verkar ha blivit upprörda över detta så jag känner att det är läge för en förklaring.

Nej, Sandra kunde inte smaka saften i affären och nej, jag behöver inte läsa bloggar jag stör mig på. Ja, det var omoget av mig att skriva detta. Det är omoget med personangrepp och jag ångrar det. Jag förstår också varför man vill skapa sin egen värld på bloggen eller vad det nu är för medie man rör sig i, det är okej.

Jag tycker mig se en utveckling i samhället där folk är mer intresserade av att få saker att verka fint ur ett tredjepersonsperspektiv än hur det verkligen är egentligen och detta manifesterar sig jävligt bra i porslinsflickor, som i princip reducerar sig själva till gulliga tjejer i fina klänningar. Visserligen tycker jag också om det som är fint, men jag har svårt för hur folk konceptualiserar hela sitt liv.

Plötsligt handlar saker inte längre om hur det smakar, fungerar eller faktiskt känns, det handlar om att det ska låta bra när man berättar om det eller vara fint på bild.

Detta fick Sandra tyvärr stå symbol för i min text. Jag ber om ursäkt.

Kawaii.

Jag har uppfattat att det går en gullighetstrend nu, något som jag ser som djupt bekymrande. Jag har tyckt att gullighet är löjligt sen jag var 14 år gammal, även om det då mest berodde på att jag själv var ganska ful.

Grejen med att vara gullig är att vara lite infantil, för en intelligent person kan inte vara gullig. Gullig är den överblivna komplimangen, den som blir kvar för dem som inte är vackra, snygga, sexiga, intelligenta eller något annat mer värdefullt. Gullig är en jävla marginalkomplimang.

Gullig är man när man är ett barn, men vuxna människor som fortfarande måste vara gulliga för att bli accepterade är bara efterblivna. Jag tänker på Foki och jag tänker på den fruktansvärda kawaii-trend hon har dragit in i Sverige. Konceptet Foki är fruktansvärt, en gullig, ”ödmjuk” och snäll tjej som bara göra kometkarriär med sin blogg där hon postar rolig gatukonst och hello kitty-saker. Så fort hon ska säga något om något med lite mer substans (typ internetmobbing) så är hon helt död och bara stammar.

Nu är det visserligen inte Foki som sådan jag har något emot, men jag ogillar att folk så okritiskt anammar hela den här grejen med att man ska vara söt. Jag hade inte haft något emot om folk ville vara snygga eller sexiga, för snygghet och sexighet innebär inte att man måste vara ett jävla spån. Men det gör det tyvärr om man vill vara söt.