Etikett: förälder

Jag är mer än en reproduktionsmaskin.

Ganska ofta så händer det att antifeminister säger till mig att de hoppas att jag inte tänker skaffa barn. Det kommer jag nog inte heller göra av en rad olika skäl som jag kan redogöra för en annan gång, men det är överlag en intressant grej att säga som innehåller en massa föreställningar dels om föräldraskap och om kvinnors roll i samhället.

Tydligen ska jag inte skaffa barn eftersom det anses vara så att jag skulle vara en dålig mor. Det kan vara sant, jag tror att det generellt är väldigt vanligt att föräldrar inte behandlar sina barn särskilt bra. Jag tror att det finns alldeles för mycket utsatthet och ojämn maktdynamik i föräldra-barn-relationen för att den ska vara särskilt sund. Jag anser att det pågår ett omfattande förtryck av barn och unga i detta samhälle.

En typisk skadlig situation för ett barn att befinna sig i är till exempel att vara i en familj där en vuxen man utsätter kvinnor och/eller barn för våld eller hot om våld. Jag skulle säga att detta är betydligt vanligare än att ett barn far illa för att människor i deras omgivning är feminister. Varför sägs det inte till män som har olika aggressiva och/eller patriarkala beteenden att de inte borde bli pappor?

Det hela handlar såklart om vad som anses vara kvinnans roll och värde i samhället. Kvinnan ska reproducera, vilket innebär såväl att föda barn och att sedan fostra dem, hålla ihop familjen och så vidare och så vidare. Kvinnor som inte kan göra detta, som inte anses lämpliga att göra detta eller som väljer bort att göra detta anses inte vara värdefulla, eftersom kvinnans värde definieras utifrån hennes reproduktiva förmåga.

Jag kanske inte skulle vara en lämplig mamma, men det finns gott om annat en kan göra i detta samhälle som är värdefullt och viktigt. Jag tänkte ägna min tid åt de sakerna istället. Det gör mig inte mindre värdefull att jag inte tänker skaffa barn, inte heller skulle det göra mig mindre värdefull om jag skulle vara en olämplig förälder. Jag är mer än en reproduktionsmaskin.

Men när en kvinna är för bråkig kan en alltid hänvisa till det generella, reducera henne till det som i detta samhälle anses vara det ”kvinnliga”, och bedöma henne enbart utifrån denna måttstock. Detta görs inte med män. En man som varit till exempel en dålig pappa (detta har mången man gjort sig skyldig till) misstänkliggörs inte i varje annat sammanhang. Men när det gäller kvinnor kan en alltid ifrågasätta deras föräldraskap eller lämplighet som föräldrar, för det anses liksom vara relevant på ett annat sätt. Män värderas som individer, kvinnor värderas främst utifrån sin duglighet som reproduktionsmaskiner.

Därför har jag svårt att ta på allvar när någon ifrågasätter min eventuella lämplighet som förälder. Det handlar nämligen bara om en patriarkal härskarteknik, om att förflytta fokus från det jag säger till om jag är Bra Nog som kvinna (barnbehållare, reproduktionsmaskin, livsbekräftare av man och så vidare). Det är bara patriarkalt skitsnack, och har ingen som helst relevans.

Förtryck är kärlek. MVH föräldraskapet.

480968_397959943614111_1255057523_nDen här bilden hittade jag på polisens facebooksida, de tyckte att det var ”tänkvärt”.

Jag tänker på föräldraskap och på vad det innebär i dagens samhälle, kontroll och dominans. Hur så många föräldrar tycker det är helt okej och rent av sund att jaga sitt barn ”som en blodhund”, att det skulle vara ett tecken på kärlek.

Jag tänker att det inte är så jävla konstigt hur skeva förhållanden många människor har när den första erfarenheten av så kallade ”kärlek” många får är erfarenheten av ett föräldraskap som bygger på kontroll och dominans istället för respekt för barnets individualitet.

Att bli en ”ansvarsfull vuxen” är således att själv anamma denna syn på kärlek och föräldraskap, att inordna sig under denna dominans alldeles frivilligt. Då har den så kallade ”uppfostran” lyckats, barnet har blivit en duktig vuxen.

Det här är inte ”kärlek”, det är förtryck. Kärlek kan aldrig handla om att jaha någon som en blodhund, om att kontrollera någon och driva någon till vanvett, att förfölja någon eller flippa ut på någon.

Valtvånget.

Det här med val är intressant. Det talas om valfrihet som något positivt. Problemet är att de flesta av oss väljer mellan saker som vi inte vet någonting om egentligen. Till exempel tandkräm och schampo. Hur mycket vet du egentligen om den tandkräm du väljer? Troligen inte ett skit. Ändå förväntas vi kunna göra ett upplyst val som konsumenter.

Sedan börjas det med ”konkurrens” inom välfärden så att en kan välja som konsument. Som skola. De allra flesta har ingen aning om vilken pedagogik som är bra, vilka skolor som kan tillgodose elevers behov etcetera. Då kan de hända saker som att tusentals elever väljer att gå i skolor som liksom bara råkar gå i konkurs. Hur löser vi det här problemet? Enligt skolverket genom att föräldrar blir mer ”aktiva konsumenter” och läser på mer om skolan.

På Skolinspektionen menar man att föräldrar i dag behöver vara aktiva konsumenter och ta reda på så mycket som möjligt om en skola innan man väljer. Föräldrar bör undersöka skolans pedagogik, lärartäthet och elevunderlag, men gärna även ekonomiska resultat.

– Ja, det tycker jag att man kan göra. Ett bokslut är till exempel något man kan titta på. För många föräldrar är det här förstås komplicerade frågor att sätta sig in i, medan det är enklare för andra, säger Ann-Marie Begler, generaldirektör på Skolinspektionen.

Att välja är ett arbete. Att sätta sig in i olika alternativ, väga för och nackdelar, är ett arbete. Alla är inte kapabla att göra detta arbete, och även om människor vore det så skulle det fortfarande ta deras tid i anspråk. Det är ganska tydligt hur många människor inte fokuserar så mycket på en bra utbildning utan mer på om det är lätt att få bra betyg på skolan (min gymnasieskola hade till exempel det ryktet), om det är en ”soft” skola och om en får en dator/surfplatta.

En annan lösning vore ju såklart att det fanns rimliga regler kring etablering och upphandling så att detta inte inträffar, så att en som förälder inte behöver lägga mer tid och energi på att välja en bra skola utan att det istället var så att en kunde lita på att skolor faktiskt var bra, på att ens barn faktiskt fick den utbildning de är berättigade till.

Och det blir så tydligt hur valfrihet egentligen handlar om tvång. Vi är tvingade att välja mellan saker vi antingen inte vet ett piss om, eller så måste vi lägga vår tid och energi på att göra ”medvetna” val. Och om vi väljer ”fel” så kan vi bara skylla oss själva, detta trots att skolgång faktiskt är en rättighet. Men för att kunna bruka denna rättighet så måste vi ta oss igenom en hinderbana, vi måste göra en massa efterforskningar för att kunna göra ett upplyst val, och sedan måste ungen också komma in på den aktuella skolan. Annars blir det tyvärr svårt att få sina rättigheter tillgodosedda.

Barn.

När ens jämngamla bekanta börjar skaffa barn så stinger det till lite i mig. Jag tänker på det där med att man måste ta ett beslut, att man måste välja förr eller senare om man ska skaffa barn eller ej. På ett sätt hade det varit skönt om det fanns faktiskt hinder i vägen så att man ens slapp fundera på saken.

Jag tycker om barn och vill gärna ha relationer med barn. Jag uppskattar till exempel den relation jag har till barnen jag tar han dom här mycket. Däremot är jag inte säker på att jag vill ha mina egna barn. Jag önskar ibland att det fanns ett enkelt och organiserat sätt att skapa relationer till andra barn än ens egna, det enda sådana jag kan komma på i vår kultur är gudmoder- och -faderskap, och jag är inte direkt kristen.

Jag hoppas att även om jag själv inte skaffar barn så kommer mina syskon att göra det, de känns lite mer familjeinriktade. Om de skaffar barn kan jag umgås med dem när jag känner för det istället för att skaffa mina egna. Verkar så jobbigt att ah egna kids som måste tas om hand dygnet runt och försörjas och skit, mycket roligare då att vara en spexig moster eller faster som kan ta med barnen på äventyr när det passar.

Men detta med att tycka om barn och erkänna värdet av att ha nära relationer med barn utan att vilja ha egna barn kan kanske tyckas konstigt av många. Jag skulle önska att det fanns lite mer diskussion kring detta, hur relationer till barn kan vara betydelsefulla utan att det är ens egna.

Jag är övertygad om att en lycklig och självsäker förälder är en mycket bättre förälder än en som drivs av en press att passa in i ett ideal om den perfekta mamman.

Lady Dahmer kritiserade mig angående mitt inlägg om Ebba von Sydows uttalande. Hon menar att det inte handlar om att vara en god mor, utan om att vara en god förälder och att Ebba säkert inte menade att skuldbelägga utan att uppmana till reflektion.

Jag tror säkert inte att Ebba menade illa, men det är sällan så i vårat samhälle att strukturer upprätthålls av folk med mening. För det mesta upprätthålls de av människor som menar väl eller i alla fall inget illa men som helt enkelt inte tänker så långt som man kanske borde ibland.

I sak håller jag med, det är viktigt att vara en bra förälder och i det ingår att vara en god förebild. Det är något jag tycker att man ska sträva efter när man har barn. Jag tycker också att det är sorgligt med vuxna människor som dessutom har barn som ägnar stora delar av sitt liv åt att vara snygga genom att till exempel banta konstant eller operera sig. Det är tråkigt eftersom det inte bara drabbar dem själva utan även familjen om de är för fixerade.

Vad jag däremot tycker är trist är att man istället för att lägga fokus på kvinnan och hennes känslor och liv väljer att lägga fokus på hennes roll som mamma. Varför kan vi inte få söka oss bort från dessa ideal för vår egen skull? Varför måste vi täcka upp det idealet med ett annat ideal? Jag är övertygad om att en lycklig och självsäker förälder är en mycket bättre förälder än en som drivs av en press att passa in i ett ideal om den perfekta mamman.

Problemet är inte att man har en mamma som opererar sig, problemet är att vi överöses av budskapet att vi inte duger som vi är och att vi ständigt ska sträva efter att passa in i en mall. Oavsett om det är mallen med den perfekta kroppen eller mallen av den perfekta mamman.

Varför denna hets mot mammor?

Detta är galenskap. Micah, den femtonåriga morsan som bloggar, har skrivit ett inlägg om jämställdhet. Inget särskilt med det egentligen, hon är uppgiven för att hon alltid får skit för att hon inte tar med Kelly, hennes barn, jämnt och ständigt.

När jag skriver om något annat än Kelly får jag kommentarer ”Vart är Kelly?? Varför tar du inte hand om Kelly?”. Men varför ska jag ha Kelly hela tiden? Varför får inte Kevin sånna kommentarer? Behöver inte han också ta hand om Kelly? Det är väl lika ”hemskt” när han är ute med kompisar?

Micah har ju så rätt. Men för detta har hon behövt skriva inlägg till sitt försvar inte mindre än fyra gånger. För folk går fullständigt bananas i hennes kommentarsfält, ni kan ju se själva. Jag håller väl med om att det är en aning oansvarigt att skaffa ett barn när man är så ung, men det tar inte ifrån poängen i att barnet faktiskt har en far.

Detta är så himla sorgligt tycker jag. Det är någon form av nykonservativa värderingar som börjat dyka upp och som folk sprider i alla jävla mammabloggar, jämt och ständigt. Inte bara ska man alltid vara med sitt barn, man ska inte heller bry sig om något annat i hela världen. Inte skriva ett ord om något annat än sitt barn på sin blogg.

Man är faktiskt två om en unge, alltid. Och även ett spädbarn kan bli omhändertagen av sin farsa nån gång ibland. Faktiskt. De flesta verkar ju vara överens om att det är en bra grej med delat föräldransvar så varifrån kommer egentligen denna hets mot mammor? Jag finner den helt obegriplig.

Ett barn.

Det finns ju inget värre än självuppoffrande föräldrar.

Jag tycker så synd om alla nyblivna mammor just nu. De blir ständigt matade med att man aldrig någonsin får göra något annat med sitt barn än att låta den ligga på ens mage och amma.

Jag undrar hur det blir när de där barnen växer upp. Såhär tror jag:

”Mamma, varför är du så olycklig?”

”Jo, för att jag ägnade större delen av mitt liv åt att uppoffra mig för att vara en god mor, och lät därför mitt jobb, mitt förhållande, mina intressen och mina vänner försvinna.”

Gu vad kul för alla ungar som blivit curlade till döds på sin mors bekostnad!

Det finns ju, helt ärligt talat, inget jobbigare än självuppoffrande föräldrar.

Föräldern till det begåvade barnet.

En typ av förälder som man stöter på ca dagligen är den så kallade ”föräldern till det begåvade barnet” som alltid ska informera mig om hur otroligt före deras barn är. Hur otroligt smarta intelligenta och begåvade dem är.

Då känner jag såhär: herregud, jag märker väl för helvete vilken nivå barnen i min klass ligger på. Om jag måste hjälpa dem med allt så är de väl helt enkelt inte sådär överdrivet begåvade, och om dem är klarar med allt så försöker jag utmana dem. Inga konstigheter där.

Hur smart min unge än blir så ska jag fan i mig aldrig säga till lärare, eller någon annan heller, hur begåvad hen är. Om det nu skulle vara så så kan de väl bevisa det själva kan man tycka.

Den förälder som bryter kontakten med sin son på grund av hans politiska hemvist gör nog ett fatalt misstag.

Utanförskap och otrygghet främjar rasism. Det är en något de flesta är överens om.

I de enskilda fallen kan man se att människor som är utsatta, haft jobbiga uppväxtförhållanden och så vidare söker sig till extrema grupper där det finns tydliga hierarkier så att alla vet sin plats och där man dessutom ofta blir välkomnad med öppna armar, eftersom Sd och andra rasistiska grupper behöver allt stöd de kan få. Där man umgås med människor på grund av sina gemensamma åsikters skull, där man kan föras samman av ett gemensamt hat. Naturligt faller det sig också att människor som upplever att de misslyckats med sina förehavanden i livet letar efter syndabockar.

Om jag fick reda på att mitt syskon, mitt barn eller en vän var Sd-sympatisör så skulle jag inte svara med att bryta kontakten, jag skulle visa att jag tyckte om personen för den hen var men inte för den sakens skull respekterade henoms åsikter. Jag skulle försöka resonera med personen och komma fram till varför hen tyckte som hen tyckte. Helt enkelt för att jag tror att öppen dialog och förståelse är det bästa sättet att bryta extrema åsikter på. För den som blir utfryst så faller det sig naturligt att skapa egna grupper och syndabockar.

Detta betyder inte att man ska acceptera den andra partens åsikter, för det är en stor skillnad på att acceptera personer och åsikter. Du kan älska en person utan att älska vad den gör. Man måste kunna ifrågasätta utan att det ska ses som fientligt, för den som hyser en åsikt som hen också uttrycker ska vara beredd på att försvara den. Men om man tycker att de som är främlingsfientliga ska lyssna på en så måste man också vara beredd att lyssna på dem. Det funkar inte att skrika ”rasist” så fort någon ifrågasätter hur vi hanterar invandring, man måste erkänna de poänger Sd och andra har för att kunna föra en konstruktiv dialog. Det säger ju sig själv att den som inte är beredd att lyssna inte heller anses värd att ta hänsyn till.

Det är en svår balansgång, absolut, idag så pendlar vi mellan ytterligheter varav den ena är att Sd ska behandlas som vilket parti som helst trots att stora delar av befolkningen är aktivt emot dem och den andra är att Sd till varje pris ska ignoreras, att man inte ens ska ge dem minsta lilla utrymme eftersom allt de säger per definition är förkastligt. Ingen av dessa ytterligheter är rimliga. Vi måste se Sd och rasism för vad det är och granska allt de säger kritiskt, utan att för den sakens skull ignorera vad de säger. För hur mycket folk än försöker förneka det så finns det en anledning till att folk röstar Sd just nu, om alla var nöjda och glada så skulle det inte finnas ett behov av att finna en syndabock, och detta bör inte ignoreras.

Den förälder som bryter kontakten med sin son på grund av hans politiska hemvist gör nog ett fatalt misstag. Dels genom att stärka hans känsla av utanförskap, känslan av att tillhöra en missförstådd grupp och behovet av att söka sig närmre de som accepterar honom ”som han är”. Som jag sa innan: utanförskap och utsatthet stärker rasism, och vad kan vara ett större utanförskap än att bli utesluten från sin egen familj, att bli dissad av sin egen mor, som ska älska en för vem man än är. För det är väl det föräldrar är till för: att älska sina barn trots missbildningar, fetma, dåliga betyg eller konstiga åsikter.

En teckning med lite sköna etnovibbar.

En teckning jag ritade. Är sådär nöjd med färgläggningen när det gäller huden, det blev ganska ojämnt (jag trodde först jag använde akvarellpennor, men det var fel). Mönstret på klänningen blev jag väldigt nöjd med, det ser jävligt etno ut.

Tänkte på en jobbigt grej när jag tecknade också: folk som ”berömmer” svarta barns vita föräldrar för deras barn ”vackra hudfärg”. Sjukt att man kan tycka en sån kommentar är passande. Lustigt är också att det bara kommer när föräldrarna är vita, det är typ som att folk tror att man som vit bara adopterar svarta barn för att man vill ah en unga med häftig hudfärg.