Etikett: föräldrar

Idén om att föräldrar alltid vill sina barn väl.

En grej folk gärna säger när en skriver om det här med barnuppfostran, barns makt och så vidare är att föräldrar minsann älskar sina barn så himla mycket och vill sina barn väl och så vidare. Detta ska på något vis kompensera det faktum att barn i regel är helt utelämnade åt sina föräldrar ekonomiskt och socialt.

Detta är lite samma typ av mystik, eller romantik om en så vill, som omgärdar den patriarkala så kallade ”ridderligheten”, det vill säga män som ba ”men vi ääääälskar ju kvinnor så det spelar ingen roll att vi har full makt över dem, vi kommer vara så snälla”.

Faktum är att hur bra förälder du själv än är, eller hur snälla dina föräldrar än var, så är barn utelämnade till sina föräldrars godtycke och detta är ett problem. Det är inte hypotetiskt, det är ett faktiskt problem för de barn som blir utsatta för psykisk och fysisk misshandel, övergrepp och så vidare. Detta är inte ovanligt.

Vissa verkar ta de som en personlig förolämpning att en påpekar det generella problemet i denna maktlöshet barn kastas in i, ungefär som om det var deras personliga lämplighet som föräldrar jag ifrågasatte och inte en generellt struktur. Blotta misstanken om att föräldrar kanske inte alltid har perfekt omdöme eller ens goda intentioner är mycket upprörande i ett samhälle som bygger på en familjestruktur där barn är oerhört utelämnade.

”Barnets rätt till båda sina föräldrar”.

Det finns en grej inom svensk politik som anses viktig, som kallas ”barnets rätt till båda sina föräldrar”. Detta innebär i många fall snarare ”föräldrarnas rätt till sina barn”.

Det anses helt enkelt viktigt att barn ska ha tillgång till båda sina föräldrar. Detta kan ju tyckas rimligt, men det kan också ställa till en hel del problem i många fall. Grejen är nämligen den att föräldrar inte alltid beter sig så jävla bra mot sina barn. Till exempel; pappor som slår sina barns mammor. Hur är det rimligt att ett barn ska ha ”umgänge” men en man hen sett slå dess mamma? Tror ni en känner sig trygg i en sådan miljö? Vidare så är det såklart sällan så att misshandeln isoleras till en enda person, utan det handlar om makt och kontroll som givetvis kan komma att utövas även mot barnet.

Ofta så använder misshandlande män gemensamma barn för att fortsätta kontrollera kvinnan. Till exempel; om en har gemensam vårdnad så måste båda vårdnadshavare underrättas och/eller vara med och fatta vissa beslut, till exempel sådan som rör psykisk vård. En kan alltså hamna i en situation där pappan ska godkänna om barnet får gå i terapi för att bearbeta trauman som han har utsatt barnet för. Vårdnadstvister kan vara extremt utdragna historier vilket blir en slags terror för kvinnan. För att inte tala om att tvingas lämna över sitt barn till en man som en vet är våldsam. En sådan situation kan göra att kvinnan struntar i att lämna en misshandelsrelation eftersom det trots allt är bättre att hon kan vara där och beskydda sina barn.

På kvinnojouren berättade de att det anses såpass viktigt att barnet ska ha umgänge med pappan att en i vissa fall, då pappan anses våldsbenägen, låter en person vara med vid umgänget. Tänk dig att vara ett barn och tvingas umgås med en person som är såpass trolig att skada dig att mötet måste övervakas. Känns det bra och tryggt? Hur kan blodsband anses så viktigt att det blir rimligt att utsätta ett barn för den otrygghet en sådan situation innebär? Vad skulle ett barn få ut av att hänga med en person som har skadat hen? Det finns någon slags idé om att det är sjukt viktigt att ha en ”fadersgestalt” men VARFÖR skulle det vara det? Och varför skulle denna ”fadersgestalt” nödvändigtvis behöva vara den biologiska fadern?

Över huvud taget så tycker jag att föräldrar i allmänhet ska ha betydligt mindre makt över sina barn. Jag tycker inte att en föräldrar ska ha rätt att bestämma om deras barn ska få vård till exempel, jag tycker inte heller att föräldrar ska underrättas så fort ett barn kommit i kontakt med olika myndigheter, som det fungerar nu (förutom i undantagsfall). Barn är på många sätt rättslösa inom sin familj, och det ska väldigt mycket till för att ett barn ska tas bort från familjen.

När det kommer till papparättsrörelsen så är det många som tycker att det är fint med fäder som slåss för sin rätt att vara med sina barn. Internet svämmar över av snyfthistorier som män som blivit fråntagna sina barn av onda hysteriska kvinnor. Men om en kvinna är såpass desperat att hon känner sig tvungen att fly tillsammans med sina barn så är det troligen inte mannen som är det största offret i situationen. Det är viktigt att tänka på att det faktiskt finns män, och många av dem, som utsätter sina partners och barn för våld och hot om våld. Det är inget extremfall, det är något som sker i många många hem. Just den där mannen som du tycker verkar så himla snäll och gullig som bara vill vara med sitt barn kanske har slagit det eller dess mamma. Det vet du inte. Föräldrar är sällan några änglar, och speciellt inte manliga föräldrar. Män utsätter kvinnor och barn för förtryck, våld, hot om våld, makt och kontroll. Det är inga undantagsfall, det är ett strukturellt mönster.

Mansrättsaktivisterna vill ha allt.

Jag har funderat lite mer på det här med juridisk abort, och hur mansrättsaktivister tenderar att se på frågan om föräldraskap.

Det finns två frågor som mansrättsaktivister är jävligt måna om att driva. Dels frågan om juridisk abort, men också frågan om mäns rätt till barnet (ofta förklätt som barnets rätt till ”båda sina föräldrar). Dessa två frågor driver mansrättsaktivister hårt, och det är uppenbart att det i båda fallen handlar om att stärka mäns makt över de reproduktiva förmågorna. Om en nu tycker att det är rättfärdigt eller inte är en sak, men faktum kvarstår oavsett.

Resonemanget bakom juridisk abort är att personen med kuk på något vis inte är lika delaktig i barnskaparprocessen. Detta kan jag på sätt och vis hålla med om, det är ju inte de som måste bära omkring på ungen i nio månader. Men jag tänker mig ändå att de har lika ansvar för och lika rätt till barnet. Jag tänker mig att om en ser kukbärarens roll som sekundär så kan en inte samtidigt komma och mena att hen ska ha lika rätt till barnet.

Mänsrättsaktvisterna vill ha allt. De vill att pappan ska ha lika rätt till barnet om så önskas, men också full rätt att avsäga sig barnet om de så vill. Personer med livmoder ska determinseras av sin biologi, men personer med kuk ska kunna välja fritt vad som passar dem. Om du vill ha rätt till barnet ska de få det, om de vill avsäga sig ansvaret för barnet ska de får göra det.

Antingen erkänner en kukbärarens lika roll i processen eller så gör en inte det. Med lika rättigheter kommer lika ansvar. Jag skulle inte nödvändigtvis ha något emot om personen som burit barnet anses ha mer rätt till barnet, det kan leda till fördelar i fall av mäns våld mot kvinnor, däremot har jag väldigt mycket emot en situation där allting är upp till kukbäraren att bestämma. Där hen har full rätt till barnet om hen vill, men också full rätt till ansvarsfrihet, och att personen som burit barnet inte har något att säga till om.

Vill ni ses som lika goda föräldrar eller inte? Vill ni anses vara delaktiga i processen eller inte? Jag tycker nog att det är läge att bestämma sig.

Tja bloggen.

Tja bloggen. Jag är sjuk, väldigt trött och har dessutom en visdomstand som moler i käken. Imorgon kommer mina föräldrar och min lillasyster hit och hälsar på över helgen och då kommer jag nog inte spendera en enda minut vid datorn för jag saknar dem så förbannat mycket. Jag ska försöka tidsinställa lite inlägg och kan tipsa om att det går lättare om jag får frågor och så vidare om befintliga inlägg eller tips om nya grejer att skriva om, så ni vet liksom. Annars får ni vara utan mig i fyra dagar, och det vill ni väl inte?

Minnen.

Idag när vi satt i parken på kvällen så var en pappa där med sina två barn. Han hade med sig en stjärnkikare som de kollade i. Jag gick fram och frågade om det var något särskilt och han förklarad att tre planeter står på rad idag: Jorden, Venus och Jupiter. Sedan fick jag titta i hans kikare. Det påminde mig så mycket om min egen pappa för han brukade alltid ta fram stjärnkikaren när man kunde se planeter, en gång kunde jag till och med se ringarna på en (jupiter antar jag). Jag hade säkert en massa annat att tänka på då men det är en sån grej som jag minns från min barndom. Och jag tänker att det är viktigt, att det finns saker som man kan minnas.

Har ni nåt sånt där minne från er barndom som ni älskar? Något som betydde lite sådär extra mycket för er?

Varför begränsa sig till två föräldrar.

Hägglund har skrivit en debattartikel om att alla barn ska ha rätt till en pappa. Jag tycker att det är bra att han har valt att resonera utifrån barnens rätt till föräldrar och inte vuxnas rätt till barn. Men som en konsekvens av att alla barn ska ha rätt till en pappa så kommer ju att inseminering av lesbiska kvinnor som har partners inte bör accepteras och jag undrar om det är så Hägglund vill ha det. Eller det vill han säkert, men jag undrar om han kan tänka sig att stå för det.

Hägglund hänvisar till FN:s barnkonvention. Jag tycker att det vore utmärkt om barnkonventionen blev inskriven i svensk grundlag, men i den står det faktiskt inget om att barnet måste ha rätt till en pappa. Nej, ett barn blir inte till utan manlig säd och alla har en biologiska far men föräldraskap är i mina ögon inte enbart en fråga om biologi utan om känslomässiga band. Om det visade sig att min fader inte var den som ejakulerat i min moders fitta så skulle jag inte se honom mindre som min pappa för det.

Sedan undrar jag varför man vill begränsa barnets rätt till föräldrar till de biologiska föräldrarna, som jag förstår det utifrån Hägglunds artikel. Jag skulle gärna vilja att man kunde ha tre eller fyra föräldrar. Till exempel i sådana fall där ett lesbiskt par och ett  bögpar bestämmer sig för att skaffa barn ihop, då skulle det komma väl till pass om alla fyra kunde vara barnets föräldrar rent juridiskt. Man kan även tänka sig polygama par som vill ha barn tillsammans. Det verkar orättvist att bara den som bär på generna ska vara föräldrar till barnet när alla kan vara lika känslomässigt delaktiga. Jag har svårt att tänka mig något trevligare än att inte bara ha två utan fyra föräldrar som kan ta hand om mig!

Om det nu är så viktigt att ha en fadersgestalt, varför inte öppna upp för att ha två eller tre fadersgestalter? Alltså inte bara känslomässigt utan även juridiskt. Vi behöver kanske inte skriva in i grundlagen att ett barn har rätt till tre föräldrar men det kan ju knappast skada att ha fler än två. Det tycker jag att Hägglund ska ta sig en funderare på.

Det är inte statens uppgift att se till att 14-åringar inte bloggar.

Det finns de som tycker att man ska införa åldersgräns på bloggande. 15 år närmare bestämt, eftersom det är i den åldern man blir straffmyndig och därmed anses förmögen att ta ansvar för sitt eget handlande. Med den logiken skulle vi kunna förbjuda ungdomar från att göra något som kan leda till ”konsekvenser”. Hur kan vi t.ex. tillåta ungdomar att gå i skolan när de är helt oförmögna till konsekvenstänkade.

Konsekvenstänkade är inget som bara uppstår utan något som man tränas till. Om man gör saker och märker att det för konsekvenser blir man såklart duktigare på att beräkna konsekvenserna för liknande scenarion i framtiden. Skribenten får det däremot att framstå som att kosekvenstänkandet är något som mystiskt uppstår.

Många blir förfärade när de ser till exempel Kissies eller Paows framfart. Men det är en så otroligt liten del av alla bloggar som blir sådär stora och destruktiva. Det finns ju även stora bloggar som startades när skribenterna var väldigt unga, som inte är destruktiva. Ska man förvägra alla skickliga 14-åriga skribenter, fotografer, tecknare och modenördar den möjligheten?

Vuxna ser på bloggosfären och fattar inte. De tror att ”alla läser” en liten blogg med kanske 50 besökare om dagen. Så är det liksom inte, de flesta bloggar uppmärksammas inte över huvud taget. Dessutom så ägnar sig folk åt självutlämnande även på facebook, bilddagboken eller helgon, bara det att där kan föräldrarna inte se det lika enkelt. Är det bättre?

Att över huvud taget tycka att detta är en lagstiftningsfråga är ju bara märkligt. Detta är en fråga som ska röra sig mellan en förälder och hens barn. Om man vill begränsa och kontrollera sitt barns internetanvändande kan man strunta i att ge hen en egen dator och kolla historiken. Man kan även satsa på att ha en vettig dialog med sitt barn kring vad som är ett rimligt och säkert internetanvändande (sexchatta gärna, men gör det under hemligt namn) precis som en vettig förälder kan ha en rimlig dialog med sitt barn om rökning, sex eller alkoholkonsumtion utan att balla ur i total moralpanik och nolltolerans. Precis som med allt annat kan man blogga ansvarigt och oansvarigt men behöver kanske inte sätt sin adress tillsammans med en nakenbild eller posta ett blogginlägg om hur dumma ens mobbare är på facebook där man är kompis med dem.

Men det är inte statens uppgift att se till att 14-åringar inte bloggar eller bloggar ansvarigt, verkligen inte. Det finns en massa bloggar som har blivit otroligt framgångsrika utan att vara trashiga och ännu fler som det inte har blivit något av alls, så varför ska man basera en lag på det fåtal bloggare som inte kan hantera mediet. Det är bara väldigt obehagligt förmynderi.

Skribentens förslag på hur man ska lösa det här problemet är ju otroligt obehagligt. Hon föreslår att man ska behöva ange personnummer för att få registrera en blogg. Jag hoppas att alla inser att detta skulle göra det omöjligt att blogga anonymt, och vilken otroligt dålig sak det skulle vara. Det är inte ett värt pris att betala för att barn inte bloggar bikinibilder på sig själva.

Det enda positiva med denna idiotartikel är det otroligt roliga i om det skulle uppstå langning av bloggtillstånd.

Hårväxt är inte samma sak som mens.

Vi Lady Dahmer så hittade jag denna helt sanslösa sida på Gillettes hemsida som handlar om att raka benen för första gången. Utgångspunkten är att rakning inte är en fråga om man ska göra det över huvud taget, utan när man ska göra det. Detta är ju fan bara sinnessjukt.

Där det står tips till föräldrar så ger Gillette bland annat svar på frågan vad man ska göra om man inte tycker att ens dotter är redo för rakning.

Vi vill inte att våra barn ska växa upp för fort, men eftersom puberteten styrs av hormoner och inte modetrender, är det ganska säkert att om hon verkligen vill raka sig, då kan det vara dags. Idag kan forskare konstatera att dagens tonåringar kommer in i puberteten tidigare än föregående generationer. Tänk på att det är en del av den naturliga uppväxtprocessen och det finns inte någon rätt ålder att börja raka sig.

Puberteten styrs inte av trender utan av hormoner. Men rakning är, hur mycket man än vrider och vänder på det, inte ett naturligt steg i allas uppväxt. Folk kom i puberteten även innan rakhyveln var uppfunnen och jag tror knappast att någons utveckling hindrades av det. Att raka sig är ju dessutom att avlägsna tecken på mognad, så jag har himla svårt att fatta kopplingen.

Ger du din dotter information tidigt om hur man rakar sig kan det hjälpa henne att avgöra om hon är redo eller inte.

Givetvis kör de på det gamla hederliga informationskortet. Men varför skulle man vilja informera sin dotter om rakning? Om dottern inte får bilden av att det är något ”naturligt” som alla måste gå igenom så slipper hon kanske ta ett beslut över huvud taget. Det finns ingen nödvändighet i att fatta beslut kring rakning, lika lite som någon behöver fatta beslut om huruvida de ska operera brösten eller ej. Att avlägsna hårväxt är varken nödvändigt eller naturligt och således inget man behöver informera om.

Gillette försöker uppenbarligen att få rakning att framstå som typ trosskydd. Att raka benen ska vara en lika naturlig del av att växa upp som att samla upp blod som kommer från fittan så att man ska slippa sitta i en blodpöl.

Och förstås, hanterar du samtalet på ett stödjande och positivt sätt gör du det lättare för din dotter att börja raka sig.

Ja ni ser ju. Inte ett ord om att man kanske skulle kunna nämna att rakning faktiskt inte är en naturlag. Gu va bra att dottern får det lättare att raka sig! Fan vad lättad man blir.

Och ja, jag fattar att detta är reklam för Gillette och att de därför inte är särskilt intresserade av att marknadsföra håriga ben. Men det finns fan gränser för allt. Denna reklam är hemsk och den förälder som tar den på allvar borde utredas av socialen omgående.

Den kritiska föräldern.

Den i särklass mest jobbiga föräldratypen är den kritiska föräldern. Mest för att hen alltid appellerar till mitt dåliga samvete över allt som är fel i hela jävla samhället.

Eftersom jag är vikarie får jag ofta frågor om huruvida jag är utbildad eller inte. Jag är ju tyvärr inte utbildad, vilket jag tycker är synd. Eller, jag tycker det är synd att samhällsklimatet för närvarande är sådant att man helt utan kvalifikationer jag få jobba som lärare.

Men det är så himla jobbigt att alltid få den där frågan. Vad kan man svara egentligen?

Och sen börjar dessa föräldrar alltid tjata om vad skolan gör fel hit och dit. Vad ska jag göra åt det? Jag är ju för helevte bara vikarie.

Alltså, jag förstår ju frustrationen man säkert kan känna om skolan missköter sitt jobb. Inget fel i det egentligen, det är bara en rimlig reaktion. Men jag är så trött på att personligen stå till svars för det. Och jag är så trött på alla föräldrar som inte fattar att det faktiskt inte är mitt fel utan handlar om att skolan får alldeles för lite pengar.

Jag skulle gärna ha blivit lite drillad av mina föräldrar.

Den här tigermamman då. Alltså den kinesiska mamman som har berättat för världen om sin uppforstringsteknik under rubriken ”why Chinese mothers are superior”. Den går i korthet ut på att ge sina barn självförtroende genom att tvinga dem att klara av saker och aldrig låte dem gör något roligt, någonsin. Detta har givetvis väckt reaktioner.

Jag kan inte låta bli att tycka att hon har rätt i en del saker. Hon är givetvis helt galen eftersom hon tycker att bara förstaplats är gott nog, i alla sammanhang och dessutom förvägrar sina barn att leka med kompisar eller över huvud taget ha något fritidsintresse de gillar och själva valt.

Jag kan inte komma ifrån att jag hade velat bli lite mer drillad i min uppväxt. Kanske tvingad att läsa på den fina skolan eller pushad till att få ett jävla MVG. Nu är kanske mina föräldrar otroligt opushiga av sig (jag har fått göra vad jag velat typ hela min uppväxt) men är det inte lite så det ser ut? De flesta tycker att deras barn är okej så länge de får G i alla ämnen och inte begår brott.

Visst, alla har väl inte värsta läshuvudet och det är dumt att kräva att en totalt ointresserad och korkad person ska bli hjärnkirurg. Men det finns kanske en risk med att dem som har det mjäkas bort i allt ”barn ska vara barn”-tänk och det vore ju tråkigt. Jag känner i alla fall att det var så det var i mitt fall och tänker ofta på hur mycket jag hade kunnat om mina föräldrar bara hade kört på lite i Lulu-stil.