Etikett: förebild

Varför UnderbaraClara?

När jag skrev det här inlägget om att jag unnat mig att blocka ett par bloggar så undrades det vilka. En av de bloggarna jag valt att blockera är UnderbaraClara. Nu ska jag förklara varför.

Jag har absolut inget emot UnderbaraClara i den betydelsen att jag ogillar hen som person. Jag tycker att hen verkar ganska sympatisk. Det är inte heller så att det hen skriver provocerar mig i någon mening. Däremot får det mig att må dåligt att läsa hens blogg. Det är det där ständigt idealiserandet och romantiserandet, det perfekta, som får mig att bli galen. Ändå dras jag ständigt till det, och när det är så lättillgängligt så hamnar jag ofta där igen. Därför måste jag skapa spärrar så att jag inte ständigt slentrianmässigt återvänder.

Nu kan en såklart invända att UnderbaraClara minsann är en ”sund” förebild och så vidare. För det första är det såklart helt upp till mig att avgöra vad jag mår bra av och inte, vilket jag utgår från att ingen här ifrågasätter. Men sedan kan jag fråga mig hur ”sunt” det är med förebilder över huvud taget, i alla fall på det sättet som UnderbaraClara är en: livsstilistiskt. Oavsett som UnderbaraClara har ett mer hälsosamt och ”gott” liv än många andra ”förebilder” som figurerar i bloggosfären så mår jag fan mer dåligt av att läsa hens blogg än många andras. Anledningen tror jag mycket är att just den bloggen faktiskt beskriver lite av ett ideal för mig: att leva långsamt och naturnära, att få skriva och pyssla och så vidare. Till skillnad från till exempel Kissie som över huvud taget inte har en tillvaro jag avundas, och som jag därför kan läsa utan att det blir det minsta jobbigt på något känslomässigt plan. Det är bara intressant.

UnderbaraClara är lite som en tjejtidning för mig. Fullt av massa tips om hur man ska leva sitt liv. Och alltså, det är ju inte så att jag inte samtycker med att det verkar himla trevligt att typ livnära sig som hen gör, bo i ett vackert hus på landet, ha ett barn och så vidare. Jag skulle ju inte banga på det liksom. Det verkar trevligt och mysigt bra, så skulle jag också vilja ha det.

Men grejen är den att jag pallar inte fylla mitt huvud med sånt där längre. Jag orkar inte alla dessa ideal, oavsett om de är ”sunda” eller inte. Jag märker att det tär på mig något otroligt att exponera mig själv inför det där. Jag drömmer mig bort i livsstilismens värld istället för att göra något konstruktivt eller mer lustfyllt. Det slutar alltid med att jag mår dåligt, även om UnderbaraClara är en ”bra” förebild. Det spelar liksom ingen större roll om hen röker eller dricker eller inte, det som spelar roll är att jag går vilse i drömmarna.

Jag är ointresserad av att byta ut osunda ideal mot ”sunda”, jag vill göra mig fri från hela grejen med att ha något slags hägrande livsmål som jag strävar efter, en ultimat livsstil. Jag tror inte att det är något jag mår bra av, något som hjälper mig framåt eller ens något som är möjligt att uppnå. Det är bara den där vackra bilden, den där drömmen om ett liv som man kanske skulle kunna leva någon gång i framtiden. Vad ska den tjäna till?

Så ja, därför har jag blockat UnderbaraClara. För att jag gång på gång återvänder dit, förförs av den idealiserade bilden och funderar på varför inte jag har det så, vad jag ska göra för att komma dit. Jag orkar inte med det. Jag märker hur det passiviserar och fördummar mig. Hur det får mig att känna mig otillräcklig samtidigt som det för mitt fokus från det politiska i min situation och istället uppgå i menlöst drömmande om gulliga gardiner och krukväxter. Jag pallar inte med skiten, helt enkelt.

Kissie levererar.

Kissie har ju blivit grym! Hon levererar som fan i detta inlägg om ”skönhetsbubblan”. Dels så dissar hon debatt, dels så kommer hon med den mycket korrekta analysen att det slängs en jävla massa skit på kvinnor som opererar sig men inte på företagen (som oftast ägs man män) som gör reklam för och profiterar på skönhetsingreppen.

Är det inte männen som äger skönhetsklinikerna som lyckas pressa priserna så lågt så det blir superlockande för kvinnor – och dom tjänar multum på det – som är isåfall ”boven”..?

Fattar inte riktigt vad hon menar i början av stycket nedan, men henne slutkläm är ju skitvettig!

Tycker kvinnorna som ställer upp i program som debatt, eller program över huvudtaget där man ska vara ”emot” någonting är så kvinnohatande så det är sjukt. Sitter och klankar ner på tjejer som använder sig av redskapen som ligger framför dom, hur billigt som helst med en fin reklamplanch brevid med en vacker kvinna.

Det är verkligen mycket märkligt att kvinnor skuldbeläggs för att de användes sig av de redskap för att förbättra sitt utseende som inte bara ligger uppradade framför dem utan även liksom trycks på dem i deras ansikten. Det går ju fan inte att värja sig emot skönhetspropagandan! Och att då kalla in någon ”bimbo” som ska sitta och försvara sina ingrepp istället för att ställa industrin till svars är bara konstigt och ovärdigt.

Jag säger bara: heja Kissie! Du är på god väg att bli den bästa förebilden för unga tjejer som bloggvärlden levererat.

Om man ska kunna göra anspråk på att vara en förebild måste man sluta behandla andra människor som skit helt oprovocerat.

Det här är så otroligt jävla fånigt tycker jag. DennisM postar en bild på Lady Dahmer i samma inlägg som han skriver om hur äckligt det är med hår under armarna på kvinnor. Detta är ju uppenbarligen gjort enbart för att provocera, det fattar ju vem som helst. Nu är han arg för att Lady Dahmer twittrade och kallade honom ”obehagliga lilla anorektiker”. Han tycker att det är dubbelmoral av henne tydligen.

Nej, det var väl inte särskilt fräscht av Lady Dahmer att hoppa på Dennis för hans ätstörningar men för att komma med ett argument som är på samma nivå som Dennis patetiska försök till provokation: ”det var han som började”. För det var det faktiskt. Lady Dahmer hade inte skrivit ett ord om honom innan, det var han som satte igång det hela genom att kalla hennes kroppsbehåring äcklig. Något han dessutom inte har bett om ursäkt för, vilket Lady Dahmer har gjort.

Dennis kräver respekt för en mängd olika saker. Han vill ha respekt för sin sexualitet, sitt utseende och sin orimliga viktfixering men han kan själv inte respektera någon annan. Han går i taket när en hemsida snor en bild från honom men snor själv bilder från andra, dessutom med syfte att ta dem som exempel på något han kallar äckligt.

Det hade säkert inte varit en jävel som brytt sig om Dennis om det inte var för hans provokationer och det vet han om, i och med att han upprepar det precis hela tiden. Ändå gör han anspråk på att vara ett gott föredöme. Han hade kunnat komma undan med detta om han lugnt och sansat hade bett om ursäkt till Lady Dahmer för sitt övertramp, dels mot henne som person men också faktiskt emot upphovsrättslagen. Då hade han också kunnat skriva att hon tyckte det var onödigt av henne att attackera hans ätstörning. Men nu bad han inte om ursäkt för sitt sviniga beteende, utan sparkar istället hej vilt omkring sig för att försöka komma undan med hedern i behåll. Patetiskt!

Jag ska berätta en sak för dig Dennis: det spelar ingen roll att du inte dricker eller röker, att du tränar och äter ”nyttigt”. För om du fortsätter att vara en så elak människa som du är, som blivit stor enbart genom att hoppa på och provocera andra så kommer du fan ruttna bort. Och en sak till: man blir inte en bra förebild bara för att man ”tar hand om sin kropp”. Det krävs även att man inte beter sig som ett jävla arsle mot andra människor helt oprovocerat. Och om man ändå gör det så bör man faktiskt be om ursäkt efteråt.

Kvinnor är också människor och precis lika kapabla att ansvara för sitt eget beteende som män.

Satan vad Hanna Fridén har rätt här.  Hon har skrivit ett inlägg angående hela den här debatten rörande Quetzala och Blondinbella och sopar mattan med argumentet att kvinnor inte skulle få lov att må dåligt och att skriva om det. Visst finns det dem som klagar över att kvinnor skriver om sin självdestruktivitet, men att det skulle vara någon samhällstrend är helt enkelt inte sant.

Den diskussion som har gått kring Quetzala har snarare handlat om att försvara henne beteende för att hon mår kasst. Quetzala har under en lång tid betett sig jävligt illa mot en massa olika personer och hon har försvarat det med att hon själv mår dåligt, att hon själv blivit våldtagen och så vidare.

Kritiken som riktas mot henne handlar inte, som många har fått för sig, om att hon mår dåligt. Kritiken handlar om att hon beter sig som ett jävla arsle mot andra människor. Att hon sedan utnyttjar feminismen för att försöka få det till att det är synd om henne för att hon inte får lov att vara si och så som kvinna är bara fånigt. För vet ni vad: om en man hade gått ut och sagt det hon har sagt så hade det tagit hus i helvete! Då hade det inte tagits hänsyn till att han mådde dåligt.

Om det är något som är jävligt ofeministiskt så är det väl att inte se kvinnor som kapabla till att ansvara för sina egna handlingar till samma grad som män? Bara för att du är tjej och mår kasst så betyder inte det att du kan kläcka ur dig vad som helst utan att få kritik, så enkelt är det. Och det kanske kommer som en nyhet, men kvinnor är också människor och precis lika kapabla att vara goda medmänniskor som män. Så det så.

Jag skulle vilja ha lite fler förebilder som vågar ta en cigg och njuta av det.

Först när jag såg Justin Biebers uttalande om abort så skrattade jag. Sen tänkte jag efter.

Nymoralism är fan ett ständigt växande och mycket obehagligt fenomen som borde ryckas upp vid rötterna. Jag mår dåligt av tanken på alla hans tolvåriga fans som inspireras av honom i sina åsikter.

Det här med dåliga förebilder är en sak. Att Kenza röker påverkar nog andra marginellt i den riktningen, ingen tycker att hon är cool för att hon gör det, man tycker att hon är cool av andra anledningar. Men förädiskt ”goda” förebilder är däremot mycket, mycket obehagligt.

Typ som Blondinbella. Blondinbella är en ”bra förebild” men om man skrapar lite på ytan så skådar man inte alltför sällan ett illa dolt människoförakt och en otroligt banal verklighetsbeskrivning. Politiska åsikter som bygger på att hon borde slippa betala skatt så att hon kan skänka mer pengar till tiggare och att alla ”kan om de vill”. Jag ryser av tanken på en hel generation som alla är uppvuxna i självhjälpsböckernas och entreprenörernas tid som kommer ut i arbetslivet och i politiken.

Jag tänker på alla stackar 14-åringar som blir hjärntvättade till att tro att det bara är de som avgör sin framtid, att alla kan bli entreprenörer och att den enda anlendingen till att man misslyckas med något är att man helt enkelt inte tror tillräckligt mycket på sig själv.

Dessutom blir de matade med detta ständiga förakt mot svaghet. Människor som inte är tillräckligt konkurrenskraftiga förtjänar ingen respekt, människor som röker är äckliga och rent av onda och människor som gör abort är slampiga barnamördare.

Jag skulle vilja ha lite fler förebilder som vågar ta en cigg och njuta av det, utan denna ständiga ängslan inför om folk ska tycka att man gör ett dumt livsval och där med bli mindre ”attraktiv på arbetsmarknaden” eller liknande. Att folk ska bli arg på en för att man ”slösar med statens pengar” eller något liknande dravel.

Därför läser jag Kissies blogg.

Bloggkommentatorerna skriver om skräpkultur, och frågar sig varför vi läser skit som Kissies blogg eller kollar på Kungarna av Tylösand, de menar att det är för att det är soft att sitta och skratta åt saker.

Jag läser Kissies blogg. Det är inte så att jag bara går in på den slentrianmässigt då och då, jag läser den med intresse flera gånger om dagen. Jag har även läst Blondinbella, men tycker att hon har blivit präktig och tråkig.

Jag ser inte Kissie som en förebild, inte som en god debattör, jag tycker hennes kläder är fula och jag tycker inte hennes liv är avundsvärt. Kissie är ingen förebild för mig, men hon är inte en person jag ogillar heller. Jag ser inte ner på henne, jag skrattar inte åt henne (okej, det gör jag ibland, men inte i normalfallet), jag ondgör mig inte över hennes operationer eller bloggräl. Jag finner inget sadistiskt nöje i att läsa Kissie blogg, jag sitter inte och rättfärdigar mig och känner att ”jag är åtminstone bättre än Kissie”.

Så varför läser jag? Jag vet inte, men av någon anledning är jag genuint intresserad av Kissie som person. Av vad som sker i hennes liv, av hennes åsikter kring saker och ting.

Jag läser också stora mängder tjejtidningar. Detta är inte för att jag inbillar mig att jag ska lära mig något nytt, få nya spännande sextips eller liknande, jag har fattat att det ändå aldrig kommer något nytt så jag brukar till och med köpa begagnade snarare än nya, för det är ett så mycket billigare pris för samma skit. Jag vet en massa bra tidningar jag skulle kunna läsa istället, en massa bra bloggar jag skulle kunna lägga min tid på, och ändå läser jag cosmopolitan och Kissie. Varför? Dels för att det är så jävla skönt att bara lägga sig ner och läsa utan att känna att man behöver prestera ett skit. Man behöver varken analysera, inspireras eller lägga på minnet, man kan bra glo. Men framförallt för att få en inblick i något annat.

Låt mig förklara: jag har alltid varit en analytisk person. Jag har alltid varit intresserad av att lösa problem, analysera, härleda problem logiskt, värdera bra och dåliga argument mot varandra och så vidare. Samma sak med mina vänner. Folk kollar konstigt på caféer för att vi diskuterar konstiga intellektuella grejer som politik med ett på tok för stort intresse för vår ålder. Att diskutera är lite av en hobby för mig.

Jag säger inte att jag är nåt jävla geni, men saker som de flesta i min ålder bryr sig om och bekymras över är frågor jag själv inte behöver minsta lilla hjälp med att nå insikt i för att jag så ofta tänker på dem, intressen som gemene man har är för mig konstiga gåtor. När jag ser paradise hotel eller läser Kissies blogg så fascineras jag. Att människor kan vara så jävla annorlunda i förhållande till mig, jag begriper det inte. Att människor kan vara tillsammans, fulla, en hel månad utan att bråka om politik en enda gång. Det skulle vara en omöjlighet i mina kretsar.

Skräpkultur är för mig en kanal till verkligheten. Verkligheten som ligger utanför mig och min lilla krets av vänner. Det är ett enkelt sätt att se hur folk kan ha det, hur de kan resonera, vilka värderingar och ideal de kan ha och vilka intressen de har. Det är viktigt att ta del av sånt också. Man skulle ha en ganska fattig referensram om man aldrig tog del av sånt som inte ligger i ens omedelbara intresse.

Man måste vidga sina vyer, inte bara ta del av finkultur utan också se till skräpet. Det anses oroväckande ofta beundransvärt att vara obrydd av pöbelns intressen, att sätta näsan i vädret så fort något vulgärt eller, ve och fasa, mainstream diskuteras. Jag har några avlägsna vänner som alltid värderar allt utifrån hur mycket det intresserar dem eller ej, så fort ett ämne de inte är intresserade av diskuteras så stänger de av. Behöver jag ens säga att det är de som är de mest inskränkta personerna i min umgängeskrets.

Idag diskuterade jag lägligt nog kulturelitism med min farsa. Det finns många som försöker göra en uppdelning mellan finkultur och fulkultur, där finkultur är ”ha på sig något lätt och dansa klassisk rysk balett” och fulkultur är bloggar, skräptv, allt som är underhållande och lättillgängligt i princip. Hur fin en kulturform är bestäms i mångt och mycket av hur svår den är att tillgodogöra sig, ju svårare desto finare. Jag tycker att dessa definitioner faller ganska platt, men trots det så har folk ganska strikta uppfattningar om vad som är finkultur och fulkultur. Som en motreaktion på detta finns det många som intellektualiserar saker som klassikt ses som fulkultur, bland annat sport (framförallt fotboll) och mode, jag intellektualiserar bloggar.

Men kulturen ska inte bara upplysa i sig själv och stå för sig själv, den kan också säga oss något viktigt om vår samtid. Kanske ägnar jag mig åt hårklyverier när jag analyserar Fokis framfart till det absolut största bakslaget för kvinnokampen som skett i bloggvärlden, när jag upphöjer Kissie till en fantastisk ikon och när jag ser Tyra Sjöstedt och Kenza som i det närmaste demoner, fruktansvärda kvinnor som inte gör annat än att förstöra. Kanske lägger jag för stor vikt vid det, men jag tror inte det. Detta är vår samtid och jag kan bevaka den från första parkett. Jag vet precis vad som sker, precis vad folk tycker, precis hur debatten går, tack vare bloggvärlden. Kissie, Tyra, Kenza, Blondinbella och Foki är alla extrema versioner av människor som det finns otroligt många av, överallt. Och jag älskar att läsa om deras liv och åsikter, att försöka förstå det där som ligger så otroligt långt borta från allt vad jag är.