Birro skulle inte fått debattartikelkörkort om sådana utfärdades.

Alltså herregud. Marcus Birro överträffar ständigt sig själv när det kommer till att vara fördomsfull, nedvärderande och allmänt dum i huvudet. Han har skrivit en ”debattartikel” om att man ska införa körkort (?) på författare. Varför? Jo, för att han inte vill klumpas ihop i samma hög som Linda Rosing, som släppt en bok.

Det är ingen risk att jag sätter Birro och Rosing i samma fack. Jag har sympati för Rosing, hon verkar vara snäll och himla trevlig. En sympatisk person. Birro ligger i min mentala idiothög, och jag skulle aldrig ens drömma om att nedvärdera Rosing till samma nivå som honom. Hon är inte den skarpaste kniven i lådan, men hon är inte en arrogant, uppblåst och självrättfärdigande idiot. Hon har inte gjort karriär på att vara ett föraktfullt as.

Den som skriver kan väl få kalla sig författare. Speciellt om man lever på sitt skrivande. Att jämföra det med att flyga flygplan är givetvis idioti, eftersom ”författare” inte är en formell utbildning eller titel man kan ha i någon egentlig mening. Den som skriver och framförallt den som tjänar pengar på att skriva kan väl mycket väl kalla sig författare. Sedan är det upp till förlagen att välja ut böcker och namn som är bra och som säljer. Och upp till konsumenter och recensenter att hitta det som är kvalitativt. Men att införa något författarkörkort bara för att Birros ego inte klarar att bli ihopklumpad med personer som Linda Rosing känns inte så himla relevant.

Ärligt talat så tror jag inte att det finns en enda person som köper Rosings bok i hopp om att få lite god kvalitetslitteratur eftersom hon trots allt är författare och som sedan känt sig besviken för att den inte levt upp till deras högt ställda förväntningar. Däremot tror jag att det finns många som låtit sig luras av Birros framtoning som någon slags intellektuell som sedan blivit himla besvikna när han visat sig vara en sådan formidabel idiot. Jag tycker att det ska krävas körkort för att få skriva debattartiklar. Kravet: var inte en trångsynt, fördomsfull, föraktfull idiot. Tack!

Updatering: blev uppmärksammad på att artikeln är flera år gammal. Aja, min diss kvarstår.

Det finns ingen kvinnlig mystik. Det finns ingen kvinnoroll, bra eller dålig, som man kan sätta alla kvinnor i.

Det här bråket mellan Peter Englund och Björn Ranelid är så… vackert! Jag älskar dissen: ”Allt som håller Björn borta från skrivande välkomnas”, myntad av Peter Englund. Det är en sån diss, inte konstigt att Ranelid är ”kränkt”, han skulle aldrig ha kunnat formulera det bättre själv.

Nu har jag inte läst en enda av Björn Ranelids böcker så jag kan inte uttala mig om honom som författare. Men det är så tröttsamt med detta ständiga upphöjande av kvinnan som han alltid ägnar sig åt.

”Kvinnan! Detta mysterium! Denna ängel vandrande på jorden! Denna överjordiska varelse, som räddar oss män från våra meningslösa liv! Och kärleken! Oh kärleken, denna livets mening!” skulle Ranelid till exempel kunna säga. Kultureliten beundrar honom och applåderar. Vilken kärlek till kvinnan! Vilken känslig man! När han egentligen bara upprepar samma gamla ramsa som han alltid kört och som tusentals ”manliga genier” kört innan honom.

Jag hatar denna tillbedjan till ”kvinnan” som koncept som så många manliga konstnärssjälar ständigt måste ägna sig åt. Det är så förlegat. Även om det är ett hyllande så anspelar det fortfarande på det gamla fina objektifierandet av kvinnor. Det är fortfarande en schablonbild, en myt om kvinnan som koncept, en kvinnoroll man kan sätta alla kvinnor i. Och fortfarande ett sätt att göra kvinnan mindre mänsklig, mindre lik männen.

Strindberg älskade kanske kvinnan men han älskade blott sin fantasibild av vad en kvinna är. Men det betyder inte att han var mindre av en gris för det, för om man bara ser kvinnan så kan man inte se människan därunder. Och kvinnan upphör inte vara ett objekt, oavsett om man älskar eller hatar henne.

Men tänk: det finns ingen kvinnlig mystik. Det finns ingen urkvinna, ingen kvinnoroll, bra eller dålig, som man kan sätta alla kvinnor i. Kvinnor är människor, precis som män är det. Och först när folk slutar tala om ”kvinnan” som koncept så kan man nå jämställdhet. Med detta inte sagt att man inte ska tala om kvinnor som samhällsgrupp, ty det är en helt annan sak.