Etikett: förneka

Skillnaden på att inte uppmärksamma och att förneka.

Ofta i den något uttjatade debatten om ”hen” så hörs följande argument, i detta fall twittercitat av Katerina Janouch:

Hen och genus=bra, men att låtsas som om biologiskt kön inte finns o inte tala om för sitt barn om är pojke/flicka är psykisk misshandel.

Om barnet frågar så tycker jag att det är väldigt konstigt att inte berätta vad de har för kön. Man ska inte undanhålla information ens i den ädlaste syften. Däremot tycker jag inte att det finns något som säger att man spontant ska berätta för barnet vilket kön hen har. Varför skulle man egentligen göra det? Och i så fall, när är ett lämpligt tillfälle att berätta detta för barnet. När ska man ta ”snacket” om att barnet är en hon eller en han. I vilken ålder ”måste” man veta?

Jag har väldigt svårt att se det som psykisk misshandel att rätt och slätt inte lägga någon vikt vid barnets kön. Typ kalla hen vid namn istället för att säga tjejen/killen eller något likvärdigt. Typ inte säga ”kom nu flickor/pojkar” utan säga namnen på de i gruppen eller ”barn”. Detta är inte att förneka könen, det är bara att inte lägga vikt vid dem. ”Men kön är ju en viktig del av identiteten” tycker väl någon nu. Det stämmer visserligen, men det beror väl en hel del på att samhället har gjort det till en viktig del genom att ständig köna saker och ting. Hela iden med genus är ju att göra det till en mer oviktig del av identiteten.

Men det finns en massa saker som är viktiga delar av identiteten som folk inte kategoriserar in barn i från första början. Etnicitet och religion kan till exempel antas vara viktiga delar av identiteten, klasstillhörighet likaså. Detta motiverar inte i någon tänkande människas ögon att man drar uppmärksamhet till detta hela tiden. Ingen skulle någonsin anklaga någon för att undanhålla en viktig del av barnets identitet för att man inte spontant berättade vilken samhällsklass hen tillhörde.

Egentligen tycker jag att detta är ett av de bästa argumenten för att använda ”hen” för det sätter med all önskvärd tydlighet fingret på att kön spelar orimligt stor roll i vår vardag, så stor att man ser det som ett fråntagande av barnets identitet att undvika att använda könade ord och saker om möjligt. Ett fråntagande eller förnekande hade varit att säga till barnet att det inte finn några kön när hen frågar eller att ljuga om barnets kön. Däremot att inte berätta spontant kan inte vara ett fråntagande, lika lite som det är ett fråntagande att inte berätta om hudfärg, religion eller klass spontant.

Om vitsen med retuchering.

Bloggkommentatorerna har skrivit om Kissies Beryktade retuscheringskonst och frågar sig vad meningen är.

Meningen är att att Kissie definierar hela sin personlighet utefter sin blogg, hur mycket hon än försöker förneka detta. Faktum kvarstår att Kissie är den person hon visar upp i sin blogg, endast, hon verkar inte ha en personlighet utanför det. Visserligen tjatar hon alltid om ”Alexandra”, den person som hon säger sig vara privat, men det är väl knappast någon annan än hon själv som tror på den smörjan. Kissie bryr sig inte om hur hon uppfattas i verkligheten eller om hur hennes blogg färgar det intryck hon ger på folk, hon bryr sig bara om sin bloggpersonlighet och ju snyggare, provocerande och utpräglad den är desto bättre. Alltså ställer sig Kissie inte frågan hur folk uppfattar henne i verkligheten.

Det är obehagligt med människor som skapar sig alteregon som ursäkt till att bete sig som ett svin i vissa sammanhang. Att säga att det inte är ens ”riktiga” personlighet är så jävla förljuget och efterblivet. Människan är inte så skapad att man har två olika personligheter såvida man inte har någon slags (ganska ovanlig) psykisk sjukdom. Det finns inga handlingar man inte kan ansvara för. (Undantaget dem som men begår under hård psykisk eller fysiskt tryck, vilket inte är fallet när det gäller Kissie. Jag tror knappast att någon sitter med pistolen mot hennes huvud och tvingar henne att spela den där rollen).

Nog om det. Det som är så obehagligt med Kissie är hur hon totalt skiter i hur hennes privatliv drabbas av bloggen. Hon skriver att hon hatar sin nyfödda halvsyster, skaffar ett par gigantiska bröst jag starkt misstänker att hon inte vill ha, lägger ut en videoblogg där hon mordhotar Bella och Tyra innan deras program och retuscherar sina bilder så att hon ser ut som en karikatyrbild på en utvikningsmodell. Även om det från början kan ha varit en oskyldig lek så är det uppenbart att bloggpersonligheten Kissie har tagit över Alexandra, för med det ryktet och den framtoningen så sabbar man tyvärr stora delar av sitt liv, om jag var Kissies morsa hade jag till exempel inte blivit så glad av att hon smutskastade min dotter i vartannat inlägg. Framförallt så kommer Alexandra mer och mer formas efter sin bloggakarraktär, för så är det när man spelar en roll flitigt.

Alexandra tycks inbilla sig att det inte är så det fungerar, att man kan separera sin offentliga personlighet från sin ”riktiga” och att dessa tu inte influerar varandra vilket givetvis bara är banalt. Kissie har många vänner genom bloggen, hon har bloggen som sitt jobb och utöver det så ägnar sig åt aktiviteter att skriva om i bloggen. Dessutom har de flesta hon träffar läst hennes blogg, vilket gör att deras förväntningar på henne är att hon ska bete sig som i den, och om folk förväntar sig något visst av en person så levererar personen för det mesta just det.

Men det här förstår inte Alexandra, hon tror att Kissie är en mask som hon kan ta av och sätta på närhelst hon behagar, hon tror att både hennes anseende och hennes egna personlighet ska stå oberörda när hon väljer att ta av den. Jag önskar henne lycka till, men jag tror tyvärr inte att det kommer fungera. Man kan inte byta personlighet bara sådär.