Jag försöker läka ihop. Jag försöker läka ihop efter allt det förtryck män utsatt mig för genom livet. Det är inte lätt, för det är inte över än. Nya män kommer in i mitt liv och utsätter mig för samma förtryck som jag alltid blivit utsatt för. Det gör det väldigt svårt att läka, för så fort jag kommit någonvart kommer det nya män och river upp alla gamla sår och river upp nya. Nya män som får mig att lita på dem, som får mig att tycka om dem, men som sviker gång på gång.
Jag skulle så gärna vilja försonas. Jag skulle vilja förlåta männen, skulle vilja säga att det är okej, men när jag gör det så straffas jag genom att de river upp såren igen. Och varje gång så bannar jag mig själv för att jag litade på dem, för jag vet ju vad det leder in i. Jag vet ju egentligen, ändå låter jag mig luras.
En dag hoppas jag att förtrycket är över. Att jag kan möta män som människor, inte som förtryckare jag måste vara på min vakt inför för att inte skadas ännu mer. Men den dagen är inte kommen än, och ja tvivlar ofta på att den någonsin kommer att komma. Fram till dess måste jag vara cynisk. Fram till dess måste jag misstro de män jag träffar.
Cynism är inget jag valt. Cynismen skaver jävligt mycket, den tvingar mig att ständigt vara på min vakt. Det är ingenting jag vill, men det är någonting jag måste. Det handlar om överlevnad. För utan cynismen har jag ingenting som skyddar mig. Utan cynismen kommer jag att lita på någon, och denna kommer att skada mig.
Då och då kommer en man och lyckas riva ner denna cynism, lyckas kasta in mig i ett tillstånd av hopp och tilltro. Och varje gång har jag haft fel. Det smärtar mig så mycket att jag har haft fel, jag önskar att det inte var så. Men varje gång jag släppt cynismen har nya sår rivits upp, sår som tagit tid att läka. Jag hatar dessa män för det. Jag hatar dem för att de tror att de kan göra bättre ifrån sig än någon annan man, att de kan ge mig något annat än vad andra män har gett mig. Men det slutar alltid bara i smärta.
Jag vill bara läka ihop ifred. Jag vill bara bli hel igen. Jag vill inte behöva hata längre. Men det går inte att läka i ett samhälle som ständigt utsätter en för nya övergrepp, det går inte när en måste vara misstänksam inför varannan människa en möter.
Om du vill att jag ska sluta hata, sluta vara cynisk, måste du börja med att sluta förtrycka. Du kan inte säga åt mig hur jag ska hantera dina slag och sparkar, för det är ingenting jag kan rå för, mina reaktioner handlar enbart om att överleva. Du kan inte be mig att reagera på ett sätt som passar dig bättre. Vissa pratar om att förlåta, men jag kan inte förlåta innan det är över, jag kan inte försonas med någon som fortfarande klampar på mig. Jag lovar, det finns ingenting jag hellre skulle vilja, men det är ni som måste göra det möjligt.