Etikett: framtid

”Tänk om vi hade kapitalism minus allt dåligt”.

Ibland när en kritiserar kapitalismen så komma folk och ba ”men tänk om vi kunde ha kapitalism utan allt det där dåliga”. Och alltså ja, det vore väl kul och så, frågan är om det är realistiskt. Jag tror absolut inte att det är det.

En annan grej jag ofta konfronteras med är någon slags idé om att vi ska ha någon slags ”marknad” rörande vilken nation en vill bo i, och så ska det finnas en kommunistisk och en kapitalistiskt och så vidare och så får varje individ välja. Och alltså, det låter ju kul i teorin men det är ju verkligen en utopi och ingenting annat. Hur ska jag kunna ta ställning till en sådan idé?

Samma grej finns när människor ber mig redogöra i detalj för kommunismen. ”Hur kommer vi lösa det här och det här?”. Sanningen är att jag inte vet, jag vet bara vad som inte kommer finnas; kapitalistisk exploatering och alla de saker som följer ut ur detta. Jag kan såklart spekulera men jag har ganska svårt att se meningen med detta.

Jag har väldigt mycket problem med när människor diskuterar politik utifrån liknande utgångspunkter, alltså målar upp något slags drömscenario om hur det skulle kunna vara helt utan koppling till vekligheten. Jag anser att all politisk måste utgå från det rådande och försöka lösa faktiska problem som finns. Kommunism för mig handlar om att de de problem som finns i kapitalismen och hitta ett alternativ, inte om att måla upp något jävla drömscenario i detalj och ba ”hit vill vi komma”. Det viktiga är att peka ut vägen framåt, inte att fasta i avlägsna utopier.

Jag känner ingenting annat än kapitalismen och jag vet vilka lidanden som pågår i denna, men jag kan inte veta hur världen utan kapitalism skulle te sig. Det enda jag är övertygad om är att det skulle vara så otroligt mycket bättre att leva i ett samhälle där ingen hade makt över någon annan, ingen kunde exploatera någon annan, på grund av ojämlika egendomsförhållanden. Jag är övertygad om att vi skulle vara mer fria att bestämma vad vi ville med våra liv i ett sådant samhälle, och det tycker jag vore en himla bra grej.

Ibland verkar folk tycka att ju mer detaljerat ett framtidsscenario är desto mer politisk relevans har det. Jag tycker tvärt om; det spelar ingen roll hur detaljerad din utopi är, om du inte kan peka ut vägen dit så saknar den politisk relevans.

Jag.

Gillar dessa bilder på mig som min lillasyster har tagit. Känner mig gammal som åker ut på landet för att jag så gärna vill spendera tid med henne och min mamma, men det känns bra. Det är så skönt med lugn.

Snart börjar jag i skolan, den tredje September närmare bestämt. Jag har skaffat boende via twitter (!) och ska bo inneboende hos två personer som jag tror jag kommer trivas bra med.

Så det känns som att det mesta ordnar sig ganska bra just nu.

Drömmar.

På sista tiden har jag börjat utforma en plan för mitt liv. Jag vet liksom vad jag vill nu. Jag vill ta minst en kandidat i statsvetenskap med inriktning kriminologi (jag hoppas det går). Sen vill jag utforska sambanden mellan kriminalitet, synen på kriminalitet och samhället. Alltså, det är ju inte sådär jättespecifikt men jag tänker på sambanden mellan jämlikhet och kriminalitet och också samband mellan synen på kriminalitet och kriminaliteten som faktiskt finns, hur detta används och skapas i det politiska samtalet och så vidare. Jag skulle tycka det var så otroligt intressant.

Det känns häftigt att ha en ide om var jag vill komma och vad jag vill göra som verkligen utgår från en lust inför och ett intresse för något, inte från tankar om status och samhällets förväntningar. Och att dessutom känna att här skulle jag kanske kunna bidra med något. Men samtidigt känns det läskigt att ha något slags långsiktigt, övergripande mål. Det är så mycket som kan gå fel på vägen.

Framtiden.

Idag är det en månad kvar tills jag flyttar hem. Lite mindre än tre månader kvar tills jag flyttar till Uppsala om inte något jävligt oväntat inträffar (herregud vad besviken jag hade varit då, tar nog livet av mig om jag inte kommer in). Alltså gud, jag har byggt upp så otroligt mycket kring detta att jag ska börja plugga, vilket väl de som följer mig här har märkt. Min bild av universitetsliv: en massa extrem intelligenta, otroligt ödmjuka människor med vettiga åsikter som bara går omkring och diskuterar intressanta saker dagarna i ända. Jag kommer alldeles garanterat att bli besviken men jag orkar inte ta ner mig själv på jorden nu för detta är första gången i hela mitt liv som jag verkligen verkligen vill någonting som kräver någon slags ansträngning och tar mig framåt.

Jag känner mig uttråkad och deppig ganska ofta men jag känner liksom en livslust, en kraft och en förmåga att göra något som känns bra och roligt och värdefullt som jag aldrig känt innan. Jag vill använda min förmågor, utveckla dem och påverka på något sätt. Utmana mig själv, tänka nya och spännande tankar och lära mig saker. Jag har ju aldrig pluggat på högskola och den enda gång jag verkligen fördjupat mig i ett ämne jag finner intressant var när jag skrev om prostitution som projektarbete (vilket jag för övrigt funderar på att publicera snart) och det gav mig sjukt mycket.

Ja. Detta är typ vad som sker i mitt liv just nu. Tackar som frågar.

Lösryckta tankar.

För tillfället pendlar jag mellan att hata världen med energi och att hata världen passivt. Mellan brinnande ilska och avgrundsdjup matthet över sakernas tillstånd. Med förvånansvärd punktlighet så byter jag läge ungefär var fjärde dag, kanske märks dessa pendlingar även för er läsare? Känner mig dessutom mer och mer orolig inför min egen framtid. Det kändes bra ett tag men nu känns det återigen som om jag aldrig någonsin kommer hitta något vettigt att göra i livet, något att leva av som inte samtidigt dödar mig inombords.

Jag funderar mer och mer på om jag skulle vara villig att offra mina ideal om jag skulle kunna sko mig själv på det och jag kan ärligt talat säga att jag inte vet. Sen kommer jag fram till att det faktiskt inte spelar någon roll ur hållfast jag är vid mina principer, ty just nu kämpar jag för mina egna intressen, för en bättre värld för mig själv och för andra i samma situation som jag. Bara för att jag inte skulle hållit fast vid mina ideal i en annan situation så gör det inte detta mindre äkta, ty kamp måste alltid utgå från ett reellt behov. Själva grunden i politiska rörelser är och kommer alltid att vara egenintresset, även om det också finns de som är med av mer ideologiska skäl.

Era rubriker: min värsta mardröm om framtidens Sverige.

Jag delar in befolkningen i två delar. Den som skaffade sig ett politiska medvetande innan alliansen kom till makten och den som inte gjorde det. Jag skulle nog säga att jag tillhör en av de sista generationerna som lyckades med detta.

När jag ser på de som är snäppet yngre än mig så tänker jag inte att de är korkade eller så, utan att de är hjärntvättade. De är lurade in i ett tankesätt där individen står i det absoluta centrumet, där personlig framgång mäts i om man har den senaste ringen från glitter och där man själv alltid är ytterst ansvarig för allt som sker i ens liv. Så många har dragits in i detta äckliga maskineri av lifestyle och konsumtionsdrivet självförverkligande.

Jag kan säkert vara förblindad men jag upplever verkligen att konsumtion och personlig framgång står i fokus mycket mer än vad det gjorde för bara fem år sedan. Mer individualism, mer konsumtion och större klassklyftor. Godhet och emapti är en konsumtionsvara, något som kommer med när det köper kläder från h&m:s miljövänliga kollektion. Något du vill visa upp på din blogg, inget du vill föra in i samhällsbygget.

Det här är vad som skrämmer mig. Ett samhälle där strukturalistiska problembeskrivningar hamnar mer i skymundan till förmån för dyrkan av framgång och starka individer. Ett samhälle är oempatiskhet och oberoende höjs upp som ett ideal, jämte blind konsumtion och köpt godhet i form av välgörenhetsglass från ben&jerrys. Där man visserligen tycker att det är tråkigt med utförsäkringar men retoriskt frågar sig ”vem som skulle betala” annars, för att höja skatten vore ju barockt! Där man tycker att den som inte har råd med sitt sl-kort ska sluta äta chips.

Den här farhågan är väl inget jag är ensam om men jag tror att det är den absolut mest troliga utvecklingen från dagens läge. Jag hoppas bara på att frustrationen hos min generation ska lyckas växa sig så stark att vi kan påverka, men i mina ögon ser det mörkt ut nu.

Politisk ångest.

Igår så låg jag och tänkte på livet. På sista tiden har jag haft sjukt mycket ångest över min framtid. Jag har alltid innan kännt att jag skulle kunna plugga lite vad jag vill, kanske inte söka en linje med bara dess framtida lönsamhet i åtanke. Men jag känner mig så otrygg nu, jag känner mig inte säker på att systemet kan ta hand om mig om jag saknar eget kapital. Jag låg fan i mig och tänkte att om allt går åt helvete som är döden alltid en utväg. Nog kan det vara min ovanligt oroliga läggning som gjorde det, men alla obehagliga nyheter om människor som blivit missgynnade i systemet bidrog helt klart.

Jag kan inte tycka annat än att det är fantastiskt att Moderaterna vann valet trots de som gick ut precis innan och vittnade om hur dåligt behandlade de blivit av försäkringskassan. Fantastiskt hur människor kan sakna medkänsla och insikt till den grad att de aktivt understödjer reformerna i försäkringskassan. För nedskärningarna i försäkringskassan är fan inget annat än grymhet.

Att det tar så lång tid att överklaga försäkringskassans beslut är egentligen det sjukaste. Jag förstår inte hur man kan bygga ett system som tvingar sjuka människor att vänta i ovisshet ett år. Och vilken samhällskostnad sen! Överklagandena måste ju ha ökat något enormt sedan moderaternas reformer. Socialförsäkringsministerns lösning på detta är att man ska ge första instans mer auktoritet, vilket jag inte kan tolka som något annat än att det ska bli svårare att överklaga. Jag har ett annat förslag: ge försäkringskassan pengar så att de slipper förvägra svårt sjuka individer pengar.

Jag vill inte leva i ett land där sjuka människor inte får ersättning trots att de jobbat hela sitt liv (man ska såklart får erättning även om man inte gjort det också). Jag vill inte leva i ett land där det tar ett jävla år att överklaga ett beslut, om man ens får rättshjälp. Jag vill inte leva i ett land där människor tvingas jobba gratis för att få helt oanvändbar arbetslivserfarenhet. Jag tycker att det är äckligt och omänskligt.