frihet – Fanny Åström

Den som gillar fria val borde uppskatta information om nackdelar med barnafödande.

En grej som är intressant när en skriver om det här med barnafödande och att det inte riktigt accepteras att en som kvinna väljer bort att skaffa barn är personer som skriver såhär:

Jag har valt att se mig själv som en ansvarstagande människa som kan göra egna val i livet, inte någon som är ett offer för patriarkatet. Den inställningen har utan tvekan tagit mig hit där jag är nu. Det har också gjort att jag inte behöver känna mig bitter – valet är alltid MITT!

Jag tänker typ såhär, om en nu tycker att det är viktigt att folk ~*väljer själva*~ och liknande, då borde det väl ses som något väldigt positivt att någon skriver om de nackdelar och risker som finns med barnafödande, så att det finns en större grund för att göra ett informerat beslut. Jag tänker att många känner bitterhet just för att de inte fått någon grund av fatta informerade beslut på, för att det är så oerhört känsligt att välja bort barn.

Min poäng är inte att det på något vis skulle vara fel att välja att skaffa barn, däremot att en som kvinna utsätts för väldigt mycket som säger att det är självklart att en ska skaffa barn, men väldigt lite som pekar på just de risker och nackdelar som finns. Det är utifrån denna bakgrund som jag anser det viktigt att prata om detta.

Varför är det hotfullt att berätta om att en själv valt bort barn och varför? Det innebär ju inte att jag tycker att någon som väljer annorlunda väljer fel, men jag tycker att även mitt beslut ska kunna få en plats och att de prioriteringar jag har valt att göra är värda att prata om.

Kanske finns det kvinnor som inte känner någon yttre press alls att skaffa barn, men faktum är att många kvinnor känner denna press och detta tycker jag är viktigt att prata om. Om någon har skaffat barn och är nöjd med detta kan jag bara gratulera, mitt syfte är inte att ta ifrån dem deras glädje utan att försöka få färre kvinnor att sätta sig i situationer de kan komma att ångra.

Faktum är att många kvinnor ångrar att de skaffat barn. Varför är det så svårt att prata om detta utan att det landar i Det Är Minsann Ett Fritt Val-retoriken? Om det nu vore det, så vore det väl inget problem att folk faktiskt diskuterade hur de valt och varför. Men uppenbarligen är det inget fritt val, eftersom det är så oerhört känsligt att sprida information som kan vara ett argument emot barnafödande.

Om du upplever detta som oproblematiskt så föreslår jag att du inte söker dig till bloggar som går ut på att problematisera detta ur ett könsmaktsperspektiv. Jag försöker tala till de som, liksom jag, upplever att livet knappast är ”fritt” utan tvärtom omgärdat av förväntningar och krav sprungna ur könsmaktsordningen. Om en inte kan relatera till denna erfarenhet så gör en nog bäst i att inte läsa bloggar som utgår från just denna.

Att inte vara fri.

Jag tänker på patriarkatet, och jag tänker på hur det lever i mig. Hur det trängt sig in i mina tankar och mitt liv, hur det skapat mig. Det handlar inte om att jag förbjudits från att göra saker jag vill, det handlar om att mina begär omsorgsfullt formats in i den patriarkala logiken. Om att jag inte är någonting bakom denna. Det finns ingen stabil kärna av jag där inne, det finns inget jag innan patriarkatet satte sina klor i mig.

Jag önskar så mycket att jag var fri, eller i alla fall att jag kunde bli fri, att jag kunde visualisera vad frihet är, vad det skulle kunna innebära. Jag önskar att det fanns någon tillflyktsort, någonting inne i mig som var rent och ofördärvat som jag kunde besöka i alla fall någon gång ibland, men det finns inte. Det finns bara en patriarkal logik som är precis överallt, och det enda jag kan göra är att förhålla mig till den, antingen genom att acceptera eller göra motstånd. Men motståndet är även det en del i den patriarkala logiken, det är ett sätt att reagera på en situation en själv inte har valt.

Men vi är inte fria, och hur mycket vi än analyserar, organiserar, erfarenhetsdelar och kämpar så kommer vi inte att bli det. Patriarkatet kommer att fortsätta bo i oss.

Jag föddes inte till feminist, jag blev det efter mycket smärta och lidande som patriarkatet utsatte mig för. Jag blev feminist för att jag behövde det. Att vara feminist är inte att fly patriarkatet, det är en position som en intar i patriarkatet, som vore meningslös och intetsägande om det inte var för den patriarkala verklighet vi lever i, som alla lever i.

Jag önskar att jag kunde omdefiniera mig själv utanför patriarkatets logik, men jag kommer alltid att definieras i dess termer. Jag är trött på att kämpa, men det är det enda jag kan göra. Jag har inget annat val. Mitt liv är ett ständigt motstånd. Jag har låtit patriarkatet definiera mig i kampen, i motståndet.

Ibland tänker jag på vad jag hade varit utan detta, men det är så svårt att tänka bortom det som skapat mig. Det blir bara diffusa drömmerier, det är omöjligt att konkretisera ens den minsta detalj, för det finns inget där. Det är att försöka tänka det otänkbara. Jag tänker mig bara en horisont av oändlig frihet, oändligt många möjligheter. En tanke som är skrämmande, och just därför värd att kämpa för. För att det skulle ge så många möjligheter att definiera saker, människor, situationer, helt annorlunda.

Frihet i det borgerliga patriarkatet: att själv få välja sin förtryckare.

Ofta när så kallat ”hedersvåld” diskuteras så förfasar sig folk över att de utsatta kvinnorna inte får välja vilka män de ska inleda relationer med själva. Så skulle vi minsann aldrig göra i vååår fina kultur, hindra en man och en kvinna som älskar varandra från att ingå i en heteromonogam relation med varandra.

Jag tycker givetvis att det är väldigt viktigt att kvinnor själva får välja sin partner, men jag tycker att det är ganska konstigt hur det ses som typ höjden av frigörelse, att själv få välja sin förtryckare. För det är vad det handlar om. Oavsett vilken man du ingår i en heteromonogam relation med så kommer där att utövas förtryck. Ja, det finns såklart relationer där det utövas mindre förtryck än i andra, men förtryck förekommer i alla.

Jag önskar att vi i det här samhället hade lite mer frihet att välja att inte ingå i heteromonogama relationer, mer tyvärr ser det dåligt ut med den. Det finns i allra högsta grad en hederskultur kring att kvinnor ska leva med män under äktenskapsliknande förhållanden, och även att de ska skaffa barn med dessa män. Kvinnor som av olika skäl väljer bort hela eller delar av detta kärnfamiljsprojekt får ofta bannor från såväl samhället i stort som från sin egen familj, vänner och så vidare. Det är inte heller ovanligt att människor som inte ingår i heteromonogama relationer utesluts från gemenskaper, antingen direkt genom att inte bjudas in eller indirekt genom att aldrig inkluderas i samtalsämnena. Detta brukar annars vara något som sägs känneteckna just hederskultur, den sociala isolering som ett brytande med familjens normer leder till.

Även om många i detta samhälle har en formell frihet att ingå i vilka relationer eller helt avstå från relationer de vill så är det fortfarande den heteromonogama relationen som är alltings utgångspunkt och som alla förväntas ingå i. Det finns en omfattande ideologisk bearbetning av kvinnor för att de ska ingå i just dessa heteromonogama relationer. Det är även en sanning med modifikation att kvinnor i regel skulle vara fria att vara ihop med vilka män de vill, i regel så bemöts nog män från ”fel” social bakgrund också med en hel del skepsis när de ska introduceras inför familjen.

Bara för att ens föräldrar inte pekar ut en man åt en och arrangerar ett äktenskap är en inte fri från förväntningar och heder kring hur ens relationer ska se ut, och det är viktigt att förstå. Inte heller är en fri från det patriarkala förtryck som sker i heteromonogama relationer bara för att en själv får välja sin förtryckare. Detta är ingen verklig kvinnofrigörelse, bara en liten utökning av kvinnors rörelsefrihet i ett genompatriarkalt samhälle, en illusion av frihet villkorad med att en förr eller senare tar sig i kragen och skaffar sig en man som kan förtrycka en. Annars blir det bannor.

Det krävs sällan direkt våld eller hot om våld för att patriarkatet ska upprätthållas, för det mesta räcker det gott och väl med den ideologiska bearbetning kvinnor utsätts för, den bearbetning som från en mycket mycket tidig ålder tvingar in dem i en underordnad kvinnoroll. Denna bearbetning är också en slags hederskultur, den bygger på att kvinnan ska bli ”respektabel” och ägna sig åt ett respektabelt livsprojekt, alltså att ingå i en heteromonogam relation med en man och skaffa barn med denna. Kvinnor som inte gör detta bli effektivt exkluderade från samhället. Även män förväntas leva under dessa förhållanden, men det är betydligt mycket mer accepterat att som man avstå.

Valtvånget.

Det här med val är intressant. Det talas om valfrihet som något positivt. Problemet är att de flesta av oss väljer mellan saker som vi inte vet någonting om egentligen. Till exempel tandkräm och schampo. Hur mycket vet du egentligen om den tandkräm du väljer? Troligen inte ett skit. Ändå förväntas vi kunna göra ett upplyst val som konsumenter.

Sedan börjas det med ”konkurrens” inom välfärden så att en kan välja som konsument. Som skola. De allra flesta har ingen aning om vilken pedagogik som är bra, vilka skolor som kan tillgodose elevers behov etcetera. Då kan de hända saker som att tusentals elever väljer att gå i skolor som liksom bara råkar gå i konkurs. Hur löser vi det här problemet? Enligt skolverket genom att föräldrar blir mer ”aktiva konsumenter” och läser på mer om skolan.

På Skolinspektionen menar man att föräldrar i dag behöver vara aktiva konsumenter och ta reda på så mycket som möjligt om en skola innan man väljer. Föräldrar bör undersöka skolans pedagogik, lärartäthet och elevunderlag, men gärna även ekonomiska resultat.
– Ja, det tycker jag att man kan göra. Ett bokslut är till exempel något man kan titta på. För många föräldrar är det här förstås komplicerade frågor att sätta sig in i, medan det är enklare för andra, säger Ann-Marie Begler, generaldirektör på Skolinspektionen.

Att välja är ett arbete. Att sätta sig in i olika alternativ, väga för och nackdelar, är ett arbete. Alla är inte kapabla att göra detta arbete, och även om människor vore det så skulle det fortfarande ta deras tid i anspråk. Det är ganska tydligt hur många människor inte fokuserar så mycket på en bra utbildning utan mer på om det är lätt att få bra betyg på skolan (min gymnasieskola hade till exempel det ryktet), om det är en ”soft” skola och om en får en dator/surfplatta.

En annan lösning vore ju såklart att det fanns rimliga regler kring etablering och upphandling så att detta inte inträffar, så att en som förälder inte behöver lägga mer tid och energi på att välja en bra skola utan att det istället var så att en kunde lita på att skolor faktiskt var bra, på att ens barn faktiskt fick den utbildning de är berättigade till.

Och det blir så tydligt hur valfrihet egentligen handlar om tvång. Vi är tvingade att välja mellan saker vi antingen inte vet ett piss om, eller så måste vi lägga vår tid och energi på att göra ”medvetna” val. Och om vi väljer ”fel” så kan vi bara skylla oss själva, detta trots att skolgång faktiskt är en rättighet. Men för att kunna bruka denna rättighet så måste vi ta oss igenom en hinderbana, vi måste göra en massa efterforskningar för att kunna göra ett upplyst val, och sedan måste ungen också komma in på den aktuella skolan. Annars blir det tyvärr svårt att få sina rättigheter tillgodosedda.

Planekonomi och den kapitalistiska skapelsemyten.

Jag uppskattar det faktum att Andersson på Dn:s ledarredaktion känner sig tvungen att skriva ett försvar av kapitalismen eftersom kritik av densamma är något som växt sig starkare på sista tiden. Hen skriver själv om Granérs bok All I want for Christmas is planekonomi!!! och Björks Lyckliga i alla sina dagar att ”entusiasmen i mottagandet visar att många längtar efter ett helt annat ekonomiskt system och därmed ett helt annat samhälle”. Och det är ju inte så konstigt att människor längtar bort från ett ekonomiskt som ständigt sätter profit framför såväl människor och miljö, som ständigt måste expandera, som skapar klyftor och som ständigt tar ifrån oss saker som är värdefulla och ersätter med skit.

Andersson verkar tro att i en planekonomi får ”inget onödigt” existera utan det enda som ska produceras är det som ska täcka basbehoven. Detta är helt och hållet en fråga om vad en tycker att ”basbehoven” är. När vissa tala rom basbehov menar de mat och tak över huvudet, lite kläder, kanske sjukvård och skola. I min definition av basbehov ryms långt mycket mer: mat som inte bara går att leva på utan som dessutom är god, teater, musik, böcker, vitvaror, instrument, datorer, mobiltelefoner och så vidare och så vidare. Vad som däremot inte ryms är: mobiltelefoner och datorer som går sönder efter onödigt kort tid, människor som ägnar sig åt att skriva texter bara för att kunna lägga in en länk till ett företag så att de ska hamna högst på Google, skor som slits sönder på en säsong, underhållning som är producerad för att kunna produktplaceras i och så vidare, grönsaker och frukter som saknar smak eftersom de är gjorda för att växa snabbt, hushållsnära tjänster som finns för att människor arbetar för mycket för att ta hand om sina hem. Kanske behöver vi inte heller tusentals olika versioner av varje pryl att välja på. I många fall räcker det nog med att en på vetenskaplig väg kommer fram till vilka alternativ som behövs och utformar så bra versioner som möjligt. Jag menar, vem fan testar alla olika tandkrämer innan de bestämmer vilken de ska använda? Om om en gör det, hur är det möjligt för en vanlig person att avgöra vilken som faktiskt är bäst för tänderna, inte bara vilken som smakar godast?

Stoppa valfriheten!

Vidare tycker jag att det är rimligt att till en början prioritera bort vissa produkter som belastar miljön väldigt mycket, med intentionen att försöka hitta hållbara lösningar över för dessa produkter om det är något människor efterfrågar. Jag tror de flesta kan komma på en mängd olika produkter som är onödiga, eller åtminstone inte värt det pris vi som samhälle betalar för dem i form av miljöförstöring, arbetstimmar och så vidare. Kanske blir någon ledsen av att dessa produkter tas bort, men det får väl liksom mätas mot olyckan i att vi förstör vår planer och människor förstör sina kroppar för att dessa produkter ska kunna finnas. Nej, det kommer inte finnas lika mycket prylar som i en marknadsekonomi, men det är inte ett problem om en inte tycker att meningen med livet är att definiera sin person med olika prylar.

Men det verkligt intressanta i Anderssons text kommer när hen börjar dilla om frihet. Kapitalism handlar nämligen inte först och främst om att förse människor med bra prylar utan är istället en fråga om frihet. Och inte bara en fråga om friheten att konsumera vad en vill, utan kapitalismen är ett direkt resultat av frihet i det övriga livet.

I ett samhälle där utgångspunkten är människans fri- och rättigheter sker inte saker därför att de är önskvärda utan därför att de är tillåtna. De interaktioner som kallas kapitalism hör dit.

Detta är en väldigt vanlig föreställning: kapitalismen är inte resultatet av någon medveten styrning utan tvärtom resultatet av ren frihet. Det låter ju såklart fint, problemet är att det inte är sant. Kapitalismens införande har knappast varit fritt från tvång, lurendrejeri och våld.

Ta en så enkel sak som äganderätten. Hur kan människor hävda att de äger mark och naturresurser, speciellt i så hög utsträckning att de inte bara äger det de själva brukar utan kan äga en bit mark även om de själv aldrig satt sin fot där och andra människor jobbar där? Hur kan en sedan säga sig äga något en köpt för de pengar en tjänar på att en ”ägt” något, som andra människor arbetat för att utvinna mervärde ur? Det är knappast något som är ”naturligt”, ändå utgör det själva grunden för all form av kapitalism: att människor äger saker. Hur har detta ägande uppstått? Knappast genom fredliga förhandlingar där människor är jämnstarka.

Ett annat exempel är tillgången till arbetskraft, som hänger tätt ihop med frågan om ägande. I industrialismens början var det svårt att hitta disciplinerade arbetare. Människor levde på sin egen mark, andra levde av så kallade allmänningar, det vill säga mark en fritt kunde bruka, andra ägnade sig åt lösdriveri. Detta förändrades genom olika reformer, bland annat genom privatiserandet av allmänningar och kriminaliserandet av lösdriveri. Människor som saknade arbete eller egendom sattes i tvångsarbete. Detta låter i mina öron allt annat är frivilligt.

Även idag finns det gott om tvång och våld som tjänar kapitalismen. Till exempel försvarandet av äganderätten såsom den ser ut idag är ju endast möjligt med en ganska rejäl polismakt, en polismakt som dessutom finansieras av arbetare. Det finns även i praktiken tvångsarbete för den som är arbetslös i form av olika aktivitetsåtgärder i arbetsförmedlingens regi. Människor förbjuds från att leva sina liv på olika sätt som skulle var billiga, bland annat kan en inte bosätta sig i skogen eller i en husvagn. Mycket företagande kräver dessutom statlig hjälp för att fungera, ibland genom direkta bidrag, men desto oftare genom att staten ombesörjer nödvändig infrastruktur och tar hand om producerandet av och reproducerandet av arbetskraften, det vi kallar välfärd. Detta kan en såklart tycka är bra om en gillar kapitalism, men poängen är att kapitalismen inte är resultatet av någon slags total frihet utan precis lika mycket som något annat samhällssystem är resultatet av politiska beslut, och dessutom ganska rejäla doser tvång och våld.

Den kapitalistiska skapelsemyten, den som börjar med ”i begynnelsen var byteshandeln” och sedan fortsätter med hur olika driftiga människor tjänade sina egna pengar på sitt arbete, startade företag där de kunde anställa mindre driftiga som jobbade helt frivilligt och så vidare är helt enkelt bullshit. Det var inte så det startade, det är inte heller så det ser ut idag.

Anteckningar från lektionen på nationalekonomin då vi gick igenom den kapitalistiska skapelsemyten.

Frihet är inte valfrihet.

I debatten idag så finns det någon slags tramsig uppfattning om att frihet och valfrihet vore ekvivalenta. Liberala partier, som alltså borde jobba för individens frihet, är väldigt måna om att föra frågan om valfrihet. En ska kunna välja skola, förskola, sjukvård och så vidare och så vidare och detta likställs med frihet.

Överlag tycker jag att frihet och valfrihet kopplas ihop i alldeles för hög utsträckning. Till exempel kan en som kvinna ganska ofta få höra att en visst är fri eftersom en har en uppsjö av olika kvinnoroller att välja mellan. Att alla dessa roller är skapade i en patriarkal tradition spelar tydligen ingen roll eftersom vi trots allt har en massa att välja på. Vi har en massa på förhand bestämda roller som vi kan röra oss inom och mellan.

Verklig frihet handlar i mina ögon inte om att välja mellan olika saker som redan avgjorts åt en. Frihet är att själv kunna utforma sitt liv och sin person, att själv avgöra hur en ska utvecklas utan att behöva förhålla sig till en massa roller. Rollerna kan rentav göra det svårare att vara verkligt fri, eftersom de skymmer sikten.

Vidare så tycker jag att frihet ibland kan vara frihet från val. När det till exempel kommer till välfärd hade jag upplevt betydligt mycket mer frihet om jag kunde gå till vilken skola, vårdcentral eller förskola som helst och vetat att jag skulle få en bra tjänst. Visst kan jag se poängen med att det finns en viss differentiering mellan till exempel olika skolor, men det vore ändå skönt att veta att en fick en bra skolgång vart en än vände sig. Vad som kallas valfrihet skulle lika gärna kunna kallas valtvång: du tvingas till att aktivt välja för att inte utsättas för något riktigt uselt. Dessa val kräver tid, kunskap och energi, något som alla inte har. Om vi istället för att ha en välfärd som bygger på att alla måste välja rätt hade en välfärd som byggde på att leverera kvalitet överallt så hade det troligen gjort de flesta mer fria i praktiken: fria att kunna lägga sin tid på annat än att välja vårdcentral.

Jag menar att alla dessa val vi utsätts för skymmer sikten för en äkta frihet. Visst är det valfrihet, vi är ju fria att välja vilket som helst av de val vi exponeras inför, men den frihet det innebär är såklart kringskuren av det faktum att det endast är just de sakerna vi har att välja emellan. Det är ingen reell frihet, utan en låtsasfrihet som sker helt på någon annans villkor. Vidare så skymmer alla låtsasval de möjligheter som finns till att göra motstånd emot systemet som sådant, eftersom tanken att en bara ”råkade välja fel” finns så nära till hands.

Jag drömmer om ett samhället där vår framtid inte står och faller med om vi väljer fel eller rätt i skolvalet, utan där vi kan lita på att det finns en välfärd som hjälper alla till att nå bästa möjliga liv. Där valfrihet ersätts med en ordning där alla kan lita på att de får bra vård och skola utan att behöva kolla upp en massa innan.

Det kräver mer att leva som kvinna och mot detta spelar möjligheten att ha både kjol och byxor liten roll.

En ganska klassisk grej som upprepas från personer som tycker att vi måste börja ”lyfta mansfrågorna” och liknande är att mansrollen är mer begränsad än kvinnorollen. Som exempel på detta brukar en till exempel ta upp att män som på uppenbara sätt går utanför mansrollen genom att till exempel bära kvinnokläder eller vara ”fjollig” brukar straffas hårt medan kvinnor har mycket större frihet att till exempel ägna sig åt mansaktiviteter, klä sig i manskläder och så vidare. Kvinnor som till exempel spelar datorspel eller intresserar sig för fotboll brukar ju vinna status på detta, att som kvinna klä sig i manskläder kan rentav upplevas som lite sexigt och så vidare. Att som man anta kvinnliga uttryck bemöts dock bara med spott och spe och så vidare. Utifrån detta drar vissa slutsatsen att kvinnorollen är friare.

Detta är en analys jag själv köpte med hull och hör första gången jag hörde den. Men ju mer tiden gått desto mer har jag börjat fundera. Som kvinna finns det en massa olika roller en kan anamma. En kan vara hora, madonna, duktig flicka, sexuellt utlevande och ”galen”, ”bossig” och så vidare. Men det faktum att det finns en uppsjö av roller gör oss inte fria.

Även om en kan välja att inta vilken position en nu önskar i en uppsättning av roller så kommer en inte undan den grundläggande, nämligen den samhälleliga tolkningsramen. Allting du gör som kvinna kommer att tolkas utifrån ett samhälle där kvinnor har en underordnad position gentemot män och dessutom där en som kvinna aktivt måste skapa sin kvinnlighet. Om du som kvinna är ”bossig” på samma sätt som en man är det så kommer detta att tolkas annorlunda än om en man hade varit det. Du kommer att uppfattas som manhaftig och okvinnlig. Jag har flertalet gånger varit med om att kvinnor som varit ”för mycket” som män har beskrivits som kalla, hänsynslösa, ja till och med galna, ord som knappast skulle användas om män i samma position. Kvinnor antas känna sorg över att ha varit tvungna att prioritera bort barn och familj.

Jag antar att det är på grund av detta som många kvinnor i karriären är noggranna med att accentuera sin kvinnlighet på olika sätt. Jag tänker på hur till exempel Blondinbella gärna prata om hur hon sätter sig i respekt genom att vara just kvinnlig, använda sin kvinnliga makt med andra ord, och i och med detta försöker säga att kvinnor har samma möjligheter till makt som män men att denna makt måste komma utifrån någon slags speciell kvinnlighet.

Kvinnor får i mycket högre grad än män frågor som berör familjebildande, utseende, relationer, barn och så vidare. Detta kommer en inte undan som kvinna, oavsett hur mycket en bryr sig om det. Det antas vara viktigt för kvinnor i högre grad än män. Kvinnor socialiseras in i att bry sig om barn, relationer och så vidare framför karriär eller intressen, och kvinnor som prioriterar bort barn brukar också straffas för detta. Inte skulle en man få frågan vem som tar hand om ungen när han sitter på ett sent möte eller åker på en resa?

I kvinnorollen ingår dessutom att på olika sätt ta hand om sitt utseende, att ombesörja relationer, att ta en större del av hushållsarbetet och att vara behaglig (inte bråka). Detta är något som ingen kvinna kommer ifrån, oavsett vilken av de olika kvinnorollerna hon väljer. Även om hon gör sin röst hörd ofta så kommer idealet av den behagfulla och lugna kvinnan att förfölja, oavsett om hon inte bryr sig alls om sitt utseende så kommer idealet av den vackra kvinnan att förfölja henne. Många kvinnor gör över huvud taget inget val i dessa frågor utan socialiseras obönhörligen in i ett beteende där de ”frivilligt” gör all dessa saker, som kräver mycket energi. Även om en försöker bryta sig ut ur detta så hamnar en ändå i en situation där det krävs mycket mer energi av än än vad det gör för en man i med motsvarande beteende. En man kommer inte att få frågan varför han inte sminkar sig, rakar benen, är behagfull eller liknande. Att utsätta för denna förväntning är energikrävande och begränsande oavsett om en böjer sig för den eller inte.

Så nej, jag tycker inte att kvinnorollen är ”friare”. Det finns saker som kvinnor kan göra ostraffat som inte män kan göra ostraffat, men om vi ser till hur detta påverkar livsmöjligheterna i stort så anser jag fortfarande att kvinnorollen är betydligt mycket mer begränsande. Det kräver helt enkelt mer att leva som kvinna, och gentemot detta extra arbete vi behöver utföra så spelar möjligheten att ha både kjol och byxor ganska liten roll.

Förtrycket finns även här.

Mitt bestämda intryck är att det de senaste två åren har demonstrerats som aldrig förr. Det har föregått flera emancipatoriska uppror på många olika ställen runt om i världen. Dels den arabiska våren, dels demonstrationerna i Moskva, men också i västvärlden så har den senaste tiden präglats av protester. Kravallerna i London, demonstrationer mot Eu:s krispolitik i såväl Aten som i Frankfurt, vilka har dragit till sig aktivister från hela Europa, demonstrationer för ett fritt internet och 99 %-rörelsen. Man kan vara för eller emot det system som det demonstreras emot, men faktum är att det även här har visats ett enormt folkligt missnöje med en politik som förts.

Vissa är upprörda över att man ens nämner dessa saker i samma andetag, att man på vänstervridna kultursidor har mage att jämföra de protester som skett här i civiliserade och demokratiska väst med den frigörelsekamp som skett under till exempel arabiska våren. ”Vi är ju för demokrati”, resonerar man, och således finns det här ingen anledning till protest. Den ska man sköta inom den parlamentariska demokratins ramverk.

Adam Cwejman menar att man genom denna jämförelse ”tunnar ut” den viktiga demokratikampen i mellanöstern, att man förlöjligar den genom att jämställa den med några giriga slynglars demonstrationer. Men av vad jag har sett så är de som varit snabbast på att förklara sitt stöd till demokratikampen i mellanöstern, de som varit mest pådrivande med att vi ska hjälpa till och så vidare ofta samma personer som även engagerar sig i de rörelser som skett på hemmaplan. Det finns inte ett visst antal sympatipoäng men kan dela ut, det går alldeles utmärkt att se att det finns förtryck både där och här, och att båda måste störtas. Det är inte så att kampen mot förtrycket här skadar kampen mot förtrycket på andra ställen i världen.

Ingen som har jämfört emancipatoriska kamper i västvärlden med de i mellanöstern eller Ryssland har försökt få de senare samhällenas övergrepp att framstå som mindre allvarliga, snarare vill man visa på allvaret i vår egen situation. Tanken har aldrig slagit mig att de som sker där skulle vara mer okej bara för att jag kan se paralleller till situationen i min egen del av världen, det har snarare stärkt min övertygelse om att vi globalt måste kämpa emot förtryck oavsett om det sker innanför ramarna av en parlamentarisk demokrati eller under en regelrätt diktatur.

Givetvis har det skett hemskheter i de västliga upprorens spår, på samma sätt som det med största sannolikhet gjort det även i mellanöstern. Ingen tror väl på allvar att de har flutit förbi utan att människor har behövt sätta livet till och saker förstörts? Ingen tror väl på allvar att det inte även i Egypten, Tunisien och Libyen har funnits personer som utnyttjat det allmänna kaoset till att berika sig genom plundring? Ändå accepterar man detta, eftersom det är en resning mot en diktatur som sker. Man ser att våld är oundvikligt i situationen och accepterar det. Poängen är inte att allting är acceptabelt så länge det handlar om folklig resning, inte alls. Det är fel att skada människor, alltid. Om situationen blir tillräckligt prekär är det dock vad som kommer ske, och en situation kan vara prekär på fler sätt än att en ondsint envåldshärskare dikterar allt. Vissa människor kan inte se att det kan komma förtryck från andra håll än statliga.

Jag menar inte att vi på något vis har det lika illa som i mellanöstern eller Ryssland, men bara för att det finns sämre blir inte dåligt bra. Vi har det bättre här, jag skulle aldrig vilja byta ut mitt samhälle mot det Ryska, det har jag inga problem med att säga. Här har jag i alla fall någon slags frihet, något slags inflytande. Men ändå: man måste kunna se att trots att vi har flera olika partier att välja mellan så betyder inte det att vi har några större reella valmöjligheter kring hur vi vill att vårt samhälle ska vara format, man måste kunna se att trots att vi på papperet har yttrandefrihet, föreningsfrihet och så vidare så är många människor i situationer där möjligheten att nyttja dessa i praktiken är små, man måste kunna se att det är ett problem när människor hindras från att demonstrera även här i fina demokratiska Europa, även när det motiveras med ”säkerhet”.

Adam Cwejman må sympatisera med det samhälle vi har idag, men det betyder inte att det är befriat från verkligt förtryck eller att resningarna är oberättigade, bara att han inte sympatiserar med agendan. För Cwejman utgör enpartistaten det yttersta onda, och även (verkar det som) det enda man är berättigad att ta till handgripligheter och gå utanför lagen för att protestera emot. Men protesterna talar sitt tydliga språk, och tusentals människor håller uppenbarligen inte med. Och dessa röster trycks ner, av undantagstillstånd och hårdare tag, överdrivet stränga straff och så vidare. Förtryck existerar uppenbarligen även inom de liberala demokratins ramar, och så länge ingen förespråkare av detta system höjer sig röst emot detta så kommer jag inte att ta deras tal om frihetskamp på allvar.

Om att bestämma över andra.

Ofta stöter man på ett argument som lyder ungefär såhär: ”vänster/socialister tycker att de är bättre på att bestämma över andra än vad folk är på att fatta egna beslut över sina egna liv”. Detta argument placerar jag in i facket vulgoargumentation, för det är en typ av påstående som upprepas av en viss grupp nästan mer som ett mantra än att innehålla någon slags substans.

Detta påstående helt enkelt ofta osant. Väldigt många på vänsterkanten är antiauktoritära eller frihetliga, alltså vill att människor ska ha mer makt över sina egna liv. Jag sällar mig själv till denna skara. För mig är det väldigt viktigt att personer själva har makt att utforma sina liv, men jag har en annan syn på frihet och ofrihet än vad andra har. För mig spelar formella friheter ingen roll om de inte kan komma i bruk för alla grupper i samhället. Om vissa, såsom kvinnor, invandrare, underklass och så vidare är uteslutna från detta så tycker inte jag att man kan tala om någon verklig frihet i samhället.

Hela mitt politiska perspektiv bygger på analys av makt. Jag anser att man, för att skapa ett verkligt fritt samhälle, måste bryta ner olika former av makt som människor har över varandra och återföra så mycket som möjligt av makten till individen. Jag tror inte att detta kan göras genom typiskt liberala lösningar såsom mindre skatt, mindre trygghetssystem och så vidare, utan tror att vi måste skapa ett samhälle där gemene man har ett högre personligt inflytande i sin faktiska vardag. Detta tror jag kräver en omfattande omfördelningspolitik, trygghetssystem i form av medborgarlön, möjligheter för alla att studera, få sjukvård, jämlikhet och jämställdhet.

För att ta ett exempel så spelar det ganska liten roll om man har yttrandefrihet om man inte har tiden att sätta sig in i saker och uttala sig, det spelar ingen roll om man har en formell frihet för att organisera sig om arbetsköparen har rätt att säga upp den som organiserar sig fackligt och så vidare. Då blir friheterna bara något teoretiskt i individens förhållande till staten, inte något som faktiskt finns och verkar för flertalet.

Det är enkelt att begränsa sig till vad staten får och inte får göra mot medborgare,men för att garantera verklig frihet så räcker det inte med att staten inte går in och aktivt förstör, utan möjligheten att utnyttja ens rättigheter måste också kunna garanteras. Dels direkt, genom att förbjuda företag att avskeda folk för att de skapar en fackförening, men också indirekt, genom att ha ett trygghetssystem och en lagstiftning som gör att folk har tid, möjlighet och ork att utnyttja dessa rättigheter.

Vidare så tycker jag att samhället ska ta ansvar för vissa saker gemensamt,som till exempelmiljön. Ja, detta innebär såklart att vissa inte kan köpa vilka saker som helst eller att vissa företag fråntas möjligheten att göra vissa miljöfarliga saker. Detta kan man se som ett förmynderi, men faktum är att resultaten annars är att alla kommer att få ta smällen från att vissa har valt att förstöra jorden, och vad är det om inte att begränsa människors frihet?

Man kan såklart tycka att jag har fel, men den där typen av vulgoargumentation om att alla socialister tycker att staten ska styra individens livsval i detalj betackar jag mig för. På många områden är styrning nödvändig för att hindra en annan ofrihet eller förtryck eller för att hantera gemensamma utmaningar. Det betyder inte att man vill styra saker för sakens skull, jag är såklart helt emot onödig lagstiftning och förmynderi som givetvis förekommer, men jag tycker också att viss styrning är nödvändig för att skapa ett samhället där människor är och förblir så fria som möjligt i praktiken.

Hur kan du tycka att det är jag som begränsar folks frihet?

Alltid lika jävla fantastiskt när folk ba: ”men vem är du att bestämma vad andra ska göra/tycka/tänka/köpa”. Du har kanske inte märkt det, men precis alla politiska falanger ägnar sig åt att ha åsikter om just detta, de bara täcker upp det olika och använder olika argument. Och om de inte själva har en åsikt om det så har de en åsikt om vem ska låtas styra över det. Ibland täcks det upp i ”frihet” vilket alltsom oftast innebär frihet för den som har kapital att föra ut sin åsikt om vad folk ska köpa.

”Varför är dina preferenser viktigare än andras?” undrar folk retoriskt och får det att låta som om mitt problem var att folk köpte mobilskal i en enligt mig ful färg.

Politiker bestämmer alltid, alltså verkligen alltid, om vad folk ska göra med sina liv. Ibland direkt, genom att införa förbud. Ibland indirekt genom att införa miljöskatter som gör viss produktion dyrare. Ibland bestämmer de att de istället ska låta kapitalet bestämma mer, men nog fan är det någon jävel som har makt över din vardag!

Ursäkta mig, men du som när en idé om att det finns någon slags ”frihet” i denna värld bara för att nuvarande regering inte har uttalat att de hyser en värdering kring människor konsumtion är endast jävligt naiv. Tror du själv, alltså på fullaste allvar, att det inte finns någon slags politisk agenda kring dina konsumtionsvanor idag? Tror du själv att ditt liv inte påverkas av de politiska beslut som fattas? Tror du själv att denna samhällsordning, alltså kapitalismen och konsumtionssamhället, är något som människor 1. valt att ingå i 2. kan välja att utgå ur? Tror du själv att människor, i ett samhälle där pengar är makt, är precis lika kapabla att skapa sina egna liv oavsett ekonomisk situation? Tror ni att politiken står opåverkad inför den kraft det utgör att ha riktigt riktigt mycket pengar (vissa företag har mer pengar än länder)?

Idag är till exempel inrikesflyg jävligt subventionerat och mycket av den internationella flygtrafiken undslipper bensinskatt (någon slags eu-lagstiftning). Vissa tycker att detta ska tas bort för att flyg är sjukt jävla skadligt för miljön, pengarna skulle istället kunna subventionera tågtrafiken. Vem är det egentligen som försöker påverka folks konsumtion mest här? Jag tycker det förefaller fullständigt jävla ekvivalent, bara det att en av regleringarna vore positiv för miljön och den andra är direkt skadlig. Det kan man ju kalla moralism om man vill, eller så kan man kalla det typ vett och sans och värnande om det gemensamma. Man väljer väl själv sina egna begrepp, men jag tycker nog man ska fundera en smula på var moralism faktiskt innebär innan man kastar ur sig ordet om alla åsikter som inte är typ… att kapital ska få färdas fritt.

Men jag kan bara inte begripa hur detta att jag skriver en åsikt om människors konsumtionsvanor på min blogg kan verka som mer av en påtryckning på ”folks liv” än vad det är att väldigt många exponeras inför idéer om hur de ska vara och vad de ska köpa flera gånger varje jävla dag. Tror ni att man går opåverkad från reklamen? Tror ni att reklamen görs i ert intresse?

Jaja, ha den där politiska åsikten då. Men att på fullaste allvar försvara den med att det skulle leda till något större mått av ”frihet” för individen, alltså i praktiken och inte i någon slags ideologisk mening, att kunna välja mellan fler tandkrämer och få ”information” om dessa helt oombett på vägen till jobbet, då måste jag nog tyvärr säga att frihet inte låter så jävla fett trots allt. Då prioriterar jag nog andra saker, till exempel miljön och att min närmiljö inte är fullständigt invarderad av kommersiella budskap.

Och ja, detta är för guds skull min ”preferens” och nej jag kommer för guds skull inte ”tvinga” dig att tycka som jag (hur det nu ens skulle vara möjligt). Men jag kommer att försöka sprida min åsikt, eller göra reklam, som du ju älskar, för den. Precis som en massa betydligt mer kapitalstarka intressen gör reklam för sina preferenser, åsikter och så vidare varje jävla dag, genom ”informationsfilmer”, reklampelare och lobbyister. Om du tycker att det är jag som är problemet i allt detta, att det är jag som prackar på folk saker, då borde du fan gå om dagis.