Jag blir så jävla upprörd när någon pratar om att det är ”dags” för feminism, att vi står inför ett feministiskt genombrott eller liknande. Nej, vi står inte inför något feministiskt jävla genombrott bara för att det råkar vara ”hippt” att ”vara” feminist. Det spelar ingen roll hur många som kallar sig feminister om vi ändå saknar förmåga att mobilisera motmakt.
Och vadå ”det är dags”. Har det varit okej med patriarkalt förtryck fram tills nu eller? Det finns väl ingenting som tyder på att det kommer ske nu, bara föra att Lily Allen råkar vara inne på det.
Det hela känns så förminskande inför alla de feminister som kämpat i år efter åt med att lyfta dessa frågor. Det känns som att deras kamp förminskas när det feministiska genombrottet reduceras till att vara en fråga om en trend eller att det typ ”ligger rätt i tiden”, att en ska ”lyfta frågan” och så vidare. Kampanjer avlöser varandra, folk blir ”medvetna” men ingenting händer.
I det här talet så lyser frågan om hur vi ska organisera feministisk kamp ofta med sig frånvaro. Hur ska vi göra, rent konkret, för att patriarkatet ska försvinna? Hur ska vi kunna organisera motmakt? Hur ska vi mobilisera alla dessa människor som känner att det är nog nu, att det är dags för förändring? Det räcker inte med att folk inser att saker är skit och kallar sig feminister, vi måste ha en analys av vad som håller oss i förtryck och en organisering som gör att vi kan motverka det.
Att tala om ”ett feministiskt genombrott” eller att det är ”dags för feminism” är att förbise vikten av att diskutera dessa frågor. Vi vet att det är dags, det har alltid varit dags, men ändå står vi här i skiten. Varför är det så, och hur kan vi förändra det?