Det har skrivits en del om genusglasögon på sista tiden och jag känner faktiskt att det finns en sak som jag måste påpeka i allt det här.
Om man vill så kan man se samband som stöder ens teori precis överallt. Men man måste vara försiktigt, för det gäller att inte övertolka allt eller tolka in saker som inte finns. Jag hävdar såklart inte att det skulle vara något hittepå att kvinnor är underställda män, men jag tycker inte heller att man ska tolka in det i allt.
För det finns en stor risk i att se allt för mycket ur det perspektivet. Man riskerar att bortse från när kvinnor beter sig som svin mot män bland annat, vilket jag tycker är väldigt problematiskt. För grejen är att det finns strukturer som styr oss, men vi är också individer.
Jag märker att jag gör detta själv då och då, speciellt när det kommer till relationer. När jag hör om olika problem folk har i sina relationer så tenderar jag alltid att släta över kvinnans del i det hela för att jag förstår henne. Det handlar ju dels om att jag känner igen mig, men också om att jag har lärt mig att se världen ur ett visst perspektiv. Jag har lärt mig att se kvinnor som mer utsatta än män, och jag har lärt mig vissa förklaringsmodeller för vissa beteenden.
För mig är det en fälla, för jag vill trots allt i slutänden se alla som individer som ansvarar för sina egna handlingar men som till viss del styrs av strukturer. Jag tänker att om man ser strukturer överallt så kommer man inte åt individerna på samma sätt.
Så jag tycker att man ibland måste ta av genusglasögonen och bara se människan, rakt upp och ner, utan att försöka hitta strukturella förklaringar till hens problem eller beteende. Eller bara försöka se världen ur ett annat perspektiv, jag har alltmer börjat se klassaspekter till exempel.