Etikett: glädje

Peppighet i feminismen.

Twittrade lite om feminism och ”peppighet”:

Tycker det är stor jävla skillnad på att känna glädje i kampen och ”peppighet” inom feminismen. Glädje känner jag när jag upplever systraskap, när jag gör framsteg, när ja får livsavgörande insikter. Det är en glädje tyngd av allvar. Däremot att vara ”peppig”, det ser jag som en fråga om att ignorera problem och att få saker att framstå som enklare än de är.

Jag kan känna tillfredsställelse över framsteg utan att behöva omfamna F!:s ”det händer nu”-retorik. Min feministisk övertygelse bygger inte på att ”ha kul” utan på en genuin önskan om om och tro på ett bättre samhälle. Jag tror inte att feminismen tjänar på att människor skyr allvaret i politisk kamp, de uppoffringar det innebär.

För mig är en av de mest stärkande tankarna just att jag gör val, att jag offrar någon för övertygelse och kamp. Att jag är ett subjekt. Jag tror inte på självspäkande, men jag tror inte heller på att få saker att framstå som enklare än vad de faktiskt är. Jag tror på att glädjas åt varje litet steg, att se varje insikt, varje systraskaplig handling som ett värde i sig men också ett steg framåt.

För mig är det självklart att kamp och glädje hör ihop. Jag känner glädje när jag knyter vänskapsband i kampen för frigörelse, när jag själv arbetar aktivt för att förändra mitt liv och världen omkring mig, när jag tillsammans med andra får och delar med mig av livsavgörande insikter, när jag själv tar steg mot frigörelsen som jag aldrig hade tagit utan feminismen.

Jag ser dock stor skillnad på denna glädje och det där ytliga, peppiga, glättiga ”det händer nu”, ”det feministiska genombrottet är här” och så vidare. Ungefär som om vi behövde ljuga för att glädjas. Det finns gott om saker att glädjas åt när det kommer till feministisk kamp utan att behöva blåsa upp det till dessa enorma proportioner.

Många verkar resonera utifrån att folk kan bli ”bortskrämda” från feminismen om det framstår som svårt, men jag tror att motsatsen sker också. Många känner sig alienerade när framsteg de själva inte märker någonting av firas som om det vore en stor omvälvning av sakernas tillstånd.

Politisk kamp handlar mycket om att streta på i det lilla, och en måste hitta någon slags glädje i det för att orka. Men den glädjen behöver inte innebära förljugenhet, för det får nog snarare motsatt effekt. När lögnen uppdagas så går luften ur helt och hållet.

Vad en förväntas känna glädje över.

Något som intresserar mig är vad en förväntas känna glädje över å andras vägnar. Två väldigt tydliga saker är att en ska känna glädje över när andra skaffar arbete och att en ska kännas glädje över när andra inleder relationer.

Om en vän har haft det svårt med att få ihop ekonomin och sedan skaffar något pisstråkigt brödfödejobb så kan jag verkligen inte känna glädje för det. Jag kan känna en viss lättnad för att de akuta försörjningsproblemen är ur världen, men jag kan omöjligt bli glad för att någon jag tycker om tvingas ägna sig åt onödigt och tråkigt arbete för att kunna överleva. Den lilla glädje jag skulle kunna känna över det solkas snabbt av sorgen över att behöva leva i detta förbannade arbetssamhälle. Att säga grattis vore lite som att gratta någon för att deras fångvaktare har satt upp fina gardiner, för att göra fängelset mer uthärdligt. Jag uppmanar ingen till att känna glädje och tacksamhet över något sådant.

När det gäller relationer är det lite annorlunda. Jag kan bli glad över när två personer jag tror kommer göra varandra lyckliga faller för varandra, men jag kan omöjligt bli glad över att någon har skaffat en partner vilken som helst. Vissa tycker kanske en ska vara glad för att ens nära och kära är glada, men jag är verkligen övertygad om att många förhållanden i slutänden skapar mer smärta än glädje. Jag har också vissa vänner som jag är övertygad om skulle må ganska mycket bättre av att inte inleda några förhållanden på ett tag, och då känns det ju ganska orimligt att vara glad bara för att de är glada. För det är klart att en är glad när en är nykär, det är ju liksom så kärleksreligionen fungerar.

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/270140255099830272″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/270140921729933313″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/270140438466396160″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/270141204535054339″]

Vissa tolkar detta som att jag inte ”unnar” andra glädje, men det är faktiskt inte det det handlar om. Jag känner gärna glädje över saker som jag faktiskt tror leder till något bra, men jag har ingen lust att gå omkring och vara glad över saker jag tror är destruktiva. Sånt kan andra ägna sig åt.