Idag är det lite mer än två veckor sedan som jag vinkade hejdå till Emanuel. Jag har spenderat två och ett halvt år av mitt liv med den människan och nu är det inte vi två längre. Vi gjorde visserligen slut officiellt redan innan, men umgicks som ett par fram till det att vi sa hejdå till varandra på flygplatsen.
Han har betytt så otroligt mycket för mig. Han har stöttat mig när jag blev tvungen att gå ett halvår extra i gymnaiset, när jag var så deprimerad att jag inte orkade göra någonting annat än att träffa honom, ha har lyssnat tålmodigt på mina oändliga utläggningar om feminism, han har tagit till sig av mina åsikter och han har lärt mig en massa om hans.
När man gör slut så förväntas man inte dela varandras liv längre. Man förväntas gå från att vara närvarande varje dag, hela tiden, till att knappt ses alls. Men hur skulle jag kunna kapa alla band med en människa jag fullkomligt växt ihop med. Och varför skulle jag göra det? Vi har inte gjort slut för att vi ogillar varandra.
Vi har så mycket mer än bara romantisk kärlek. Vi vet så mycket om varandra, vi känner varandra så väl. Det finns så mycket som jag vill prata om som bara han förstår. Men det är svårt, för var drar man gränsen? Nu kommer det ganska naturligt i och med det geografiska avståndet, men ibland kan det kännas som om vi bara har semester från varandra, som om allt kommer vara som vanligt när vi ses igen.
Och det är nu jag önskar att man var mindre bunden i relationsnormen. Att man slapp göra slut och bli ihop, att man kunde slippa sätta etiketter på alla kärleksrelationer. Och visst, det är något jag kan avstå från, men samtidigt är det något som verkligen förväntas av mig. Att när jag kysser en person offentligt, håller någon i handen och sover i samma säng, då måste jag välja. Då måste jag antingen vara tillsammans eller inte vara det, och om jag inte är det så kommer våran relation automatiskt att tas på mindre allvar. Och så fort man vill gå utanför allt detta, då måste man genast definiera på vilket sätt man står utanför.
Idag är Emanuel den jag pratar med mest av personer hemma i Sverige. Det kanske är konstigt för andra och det kan vara lite konstigt för mig också. Konstigt att inte kunna säga ”jag älskar dig” eller avsluta samtalet med ”puss” på samma sätt som man har gjort så länge man har känt varandra. Men det är okej, för det är fortfarande en person som jag tycker otroligt mycket om och om man gör det så måste man kunna få det att funka ändå. Jag tänker inte låta dumma relationsnormer hindra mig från att prata med, anförtro mig till och fira jul tillsammans med en människa som jag tycker så mycket om. Och faktiskt till och med älskar.
