Inatt drömde jag att jag fått sparken. Otroligt ångestladdat.
Men det bästa vara att anledningen till att jag fått sparken var att jag hade haft sex med Jenny Humphrey och även, hör och häpna, brutit av hennes penna. Det var det här med pennan som var droppen, så att säga. Jag antar att jag nu bättre kan förstå hur det känns att vara Chuck Bass.
Tur att jag snart har slut på Gossip Girl-avsnitt.
Kollar på Gossip Girl. En serie jag för det mesta älskar sexualmoralismen till trots (eller kanske på grund av den?). Men nu, i säsong fyra, har dem gått för långt. Chuck har skaffat en ny flickvän som sedan visar sig har varit, hör och häpna, prostituerad!
Det är då alla flippar. Gu vad hemskt att hon sålt sex för pengar! Hon är en äcklig liten hora som bara bryr sig om sig själv och gör allt för pengar! Ty är man prostituerad så kan man aldrig någonsin igen ingå i en normal relation, pengar är ens drivkraft i allt.
Nu är väl Gossip Girl knappast representativt men jag tycker ändå att den här synen på prostituerade är ganska vanlig, att det skulle vara något man ägnar sig åt av ren lättja. Himla märkligt kan jag tycka, att vara emot prostitution inte för att det är tragiskt att vissa måste sälja könsumgänge för att få in pengar utan för att det är så själviskt att göra det.
Nu blev jag förvisso glad över att hon försvann ur bilden eftersom Chuck blev så jävla lame av henne. Typ ”snäll” och skit. Ägnade sig åt äcklig välgörenhet. Så mest är jag lättad över att gamla Chuck är tillbaka.
Jag och Emanuel kollar på Gossip Girl tillsammans. Emanuel försöker vara lite ”kall” inför det hela och spela att han egentligen inte vill titta på Gossip Girl alls men står ut för min skull. Men nu var det säsongsavslutning på säsong tre och då så har Chuck och Blair precis gjort slut, och Chuck kämpar för att dem ska bli ihop igen.
I varje fall så säger Chuck till Blair att de ska ses på nån cool byggnad vid nåt klockslag. Och Blair skyndar dit men missar Chuck precis. Denna jakt gör Emanuel helt galen. Han sitter vid datorn och skakar med hela kroppen och ”hejjar” på Blair, och när hon missar Chuck så utbrister han högt ”neeeeej”. Sen håller han ett långt anförande om att Chuck och Blair faktiskt är gjorda för varandra och borde vara ihop för alltid.
Jag flippar galet på Peggy i Mad Men. Måste hon vara så bonnig? Måste hon vara en sån tönt? Måste hon vara så naiv? Måste hon vara så förbannat osexig med den där luggen?
Trist att det alltid ska vara de karaktärerna som är det minsta lilla sympatiska man hatar. Jag hatar t.ex. Serena i Gossip Girl pga att hon är en sån jävla mjukis, då tycker jag bitchiga Blair är betydligt mycket bättre.
Troligen är det för att jag hatar personer man måste ha medlidande med om man ska gilla dem, då är det mycket enklare att avvisa dem som pajasar. Vad det säger om mig som person? Gud vet.
Ägnade hela natten åt att spy pga något som inte var fylla och mår fortfarande sjukt jävla illa. Ligger för närvarande i sängen och kollar på… Gossip Girl! Önskar man kunde vara så snuskigt rik att det enda man brydde sig om var fjantiga intriger.
