Läste en text i SvD om trailern till filmen las palmas där en ettåring spelar en tant som trashar en bar.
Så frågan är således snarare: varför är det så oändligt spännande med barn som beter sig som vuxna på film?
Jag tycker att det är skittrist med barn som beter sig som vuxna. Hatar även djur som beter sig som människor. Tråkigt är vad det är. Däremot tycker jag att den aktuella videon är otroligt rolig. Malena johansson sätter fingret på varför. Det är helt enkelt otroligt träffsäkert.
Och, visst, ettåringens glupskhet, ostadiga gång och asociala beteende kommenterar effektivt vuxenvärldens emellanåt högst primitiva beteende.
Sen frågar hon sig om de flesta inte skrattar åt barnet snarare än parodin.
Men är det inte barnet som gulligt och groteskt spektakel de allra flesta skrattar åt?
Allvarligt talat: jag tror inte det. Jag garvar inte åt videon för att jag tycker att barnet i sig beter sig konstigt eller lustigt. Jag tycker inte heller att det är gulligt. Jag tycker bara att det är en genial satir över grisigt vuxenbeteende.
Jag tycker sjukt illa om humor som går ut på att barn gör vuxensaker. Typ att barn säger vuxna saker eller spelar vuxna. Jättetråkigt och dessutom potentiellt destruktivt för barnet. Jag minns själv när folk tyckte att jag var ”rolig” när jag försökte bete mig på ett sätt jag antog var socialt gångbart: så som vuxna gjorde. Det är extremt obehagligt.
Det roliga med den här videon är att barnet beter sig precis som ett barn gör. Det finns inget falskspel eller någon onaturlighet över det. Jag hade tyckt att det var astrist om det var regisserat eller om ett barn som var mer medveten om situationen hade varit med i filmen. Men nu är det inte så.
Det är helt enkelt bara ett barn som är placerat i en ”vuxen” miljö och beter sig som ett barn gör. Och detta belyser på ett otroligt roligt sätt hur vuxna beter sig ibland. Det är inte ett barn som spelar vuxet.