Fick denna rubrik av Sofia och den var ju lite rolig tycker jag. Och svår, för jag blir faktiskt väldigt sällan inspirerad.
Men precis innan jag åkte var jag och tältade med grön ungdom i en aktion emot bostadsbristen för studenter och unga, och då träffade jag grön ungdoms kvinnliga språkrör Rebecka Carlsson som jag faktiskt blev riktigt inspirerad av.
Jag blir så fascinerad av personer som är är genuint intresserade av att lyssna och ta intryck från andra människor, och jag upplevde verkligen att hon gjorde det. Jag har märkt att jag kan börja göra det själv mer och mer på sista tiden och jag vill komma till den punkten där det kan vara okej att bara sitta och lyssna och ta in.
Det är en dröm för mig att kunna syssla med politik på ett eller annat sätt. Som opinionsbildare eller politiker eller som forskare på ett område som jag finner politiskt intressant. Jag vill så hemskt gärna kunna ha utrymmet att förändra det jag tycker är fel. Men jag är samtidigt så rädd. Så rädd för att verkligen försöka för man kan ju misslyckas. Och så tänker jag också att det kanske är för sent, att jag blev intresserad och hittade rätt för sent för att de ska gå.
Men när jag är klar med det här året ska jag fan i mig börja läsa statsvetenskap och nationalekonomi. Jag ska engagera mig så mycket som jag bara kan, både nu och när jag kommer hem.
Och det är inte bara Rebecka som inspirerat mig till detta, utan hela grön ungdom. Jag känner mig så välkommen där och det är så kul att prata med dem. Men hon visade på ett sätt för mig hur man skulle kunna vara. Hur man kan vara politiskt aktiv på heltid utan att ägna sig åt en massa fulspel och utan att ha varit trogen partiet sedan man var 15, hur man kan göra det för att man älskar det och brinner för frågorna och inte för att man är en karriärist. Hur man helt enkelt kan komma och vara jävligt öppen mot människor och nya perspektiv och komma någonstans med det, och hur man kan jobba med det utan att ens låga slocknar.
Herregud, om hon hittar detta kommer hon säker tycka att jag är jävligt konstig, men vad fan. Det är sant och jag har faktiskt inte känt mig så inspirerad av en enskild person så länge jag kan minnas. Tack för det, Rebecka.