hälsa – Fanny Åström

Abort och nationalism.

Läser denna bok om abort och hur det ser ut i Europa. Det är intressant, eftersom aborträtten är någonting som har präntats in i mig att den liksom bara finns där och inte är något jag behöver oroa mig för.

En grej jag tyckte var spännande var hur EU tydligen ser det som en nationell fråga hur en hanterar abort, trots att det anses vara ett brott mot de mänskliga rättigheterna att inte tillåta abort.

Jag tänker att detta har att göra med nationalism i stort, i konceptet nationalism är barnafödande väldigt centralt. Det handlar om att ”rätt” kvinnor (alltså de som anses tillhöra nationen) ska föra generationerna vidare och så vidare.För EU kan det såklart vara relevant att markera att de minsann respekterar nationernas suveränitet i sådana här frågor som är väldigt ideologiskt centrala. Det handlar nog i många fall mer om vad det signalerar än vad det faktiskt innebär; det signalerar att den reproduktiva förmågan är någonting som nationen äger och har rätt att besluta kring, att ett befruktat ägg i en livmoder inte är bärarens rätt att bestämma över trots att det rör dennes liv och hälsa, utan att det främst är nationens egendom som den kan kräva att bäraren förvaltar.

Här blir det tydligt hur kvinnor inte riktigt ses som människor; mänskliga rättigheter kan skyddas även om de tillfaller oss, men de områden som anses beröra oss specifikt hamnar på nationell nivå (nej, alla kvinnor har inte livmoder, men i det patriarkala konceptet ”kvinna” ingår ”livmoder”). För det anses ändå någonstans viktigare att nationen har rätt att besluta kring det som berör den (i det här fallet reproduktion) än att kvinnor också får samma rätt till att bestämma över sin kropp, till sitt liv och sin hälsa.

Att ta sin psykiska hälsa på allvar.

Det här året har jag börjat ta min psykiska hälsa på allvar. Det har varit en lång och svår process eftersom jag har haft en massa internaliserade värderingar som säger precis motsatsen omkring mig under hela mitt liv.

Jag minns till exempel när jag frågade en vuxen om en kunde ringa till BRIS, varpå denne sa att ”det är för barn med riktiga problem”. Ungefär som om denna visste vad som pågick i mitt liv. Istället för att försöka förstå varför jag ville göra detta så bestämde denna person helt enkelt åt mig att jag inte var en av de personer som skulle kunna behöva hjälp.

Under tonåren bortförklarades mina självskadebeteenden som ett ”rop på hjälp” – lustigt nog är detta alltid en ursäkt för att inte ge någon den hjälp denne ropar på.

Sedan kommer de värderingar och ideal som hamnar på vuxna – hur en uppmanas till att ”utmana sig själv” och ”komma ur sin comfort zone”. Hur den som hela tiden presterar till max hyllas som ”duktig”. Hur en ska vara en ”jasägare”. Och så vidare och så vidare i all jävla oändlighet.

Detta har gjort att jag aldrig har tagit min psykiska hälsa på allvar. Istället för att fundera över min situation när jag mår dåligt, blir stressad och så vidare så har jag bara *kört på* tills det blivit så illa att det inte funkar längre. Sedan gick jag in i en sjukt djup depression på grund av en massa olika saker, och först då började jag fundera över hur jag ska leva mitt liv för att slippa hamna där igen.

Jag har på senaste tiden träffat personer som istället sagt till mig ”men herregud, det är inte konstigt att du mår dåligt så mycket press som du har i ditt liv” istället för att komma med det där ”vad du är duktig som orkar/hinner med allt”, som ju egentligen bara leder till att en lassa rpå mer eftersom en så gärna vill vara duktig. Det är inte vanligt, men dessa människor har betytt väldigt mycket för mig. De har fått mig att se att jag har behov, behov av lugn och ro, av vila, av att reducera mängden stress i mitt liv.

Det hade varit så sjukt mycket enklare om jag hade sluppit lära mig de här sakerna för att jag blivit tvungen till det, utan hade fått verktygen i en tidigare ålder. Om jag hade fått lära mig att ta mina egna känslor och reaktioner på allvar innan det barkade åt helvete.

Individualiseringen av hälsoproblemen.

Lady Dahmer har skrivit om det här med hälsa och klasstillhörighet. Många människor lägger fokus på att ”folk” måste ta mer ansvar för sig hälsa och till exempel sluta röka, börja träna och äta mer grönsaker. Detta kan väl absolut vara vettiga tips till enskilda individer, men som bred lösning på hälsoproblem i samhället är det uselt. Är det någon som på allvar tror att folk kommer få bättre hälsa för att en hetsar människor till att träna och äta nyttigt? Det är säkert många som vill göra detta men som av olika skäl saknar möjligheter.

Hälsa handlar mycket mer om vilka levnadsvillkor en har. Spela roll om en går en powerwalk om en sliter ut kroppen genom monotona rörelser på jobbet, stressar för att få vardagen att gå ihop, har för dålig ekonomi för att gå till läkaren om det inte är riktigt illa och så vidare.

Något som spelar stor roll för hälsan är vilket yrke en har. Jämför ett fysiskt slitsamt yrke med massa monotona rörelser, mycket stress och små möjligheter att själv få bestämma över sitt arbete med ett mindre fysiskt tungt, varierande yrke där en har relativt stor autonomi.Vad tror ni får en att må bra och dåligt? Faktorer som stress, upplevt självbestämmande etcetera påverkar också den fysiska hälsan mycket, det handlar inte bara om vad en stoppar i munnen och hur mycket en rör på sig. Att en powerwalk tre gånger i veckan väger lätt i förhållande till att spendera åtta timmar om dagen i en miljö som får en att bli stressad och må kasst. Arbetet utgör ungefär hälften av människors vakna tid och utformningen av det är extremt viktigt för ens hälsa.

Tänk sedan på om en till exempel har möjlighet att låta någon annan ta hand om ens eventuella barn när en tränar, om en orkar ställa sig och laga någon nyttiga jävla mat eller om en är för slutkörd efter jobbet och om en i så fall har råd att köpa mat som funkar. Ibland säger folk att ”alla har råd” att köpa träningskort/träningskläder, vilket ju såklart inte är sant från första början, men även om det vore sant handlar det ju inte bara om att ”ha råd” utan om vad en måste prioritera bort. Med ansträngd ekonomi märks sådana utgifter mycket. Sedan är det också en fråga om att ha tid och energi att utnyttja det. Jag kan verkligen förstå att den som jobbar heltid inte har någon lust att lägga ytterligare tid på träning efter jobbet, om en nu ens har möjlighet.

Och nu kan en ha en massa invändningar. Kanske att den som inte har råd med träningskläder kan ta en rask promenad eller det där ständiga käcka ”ta inte bilen/bussen” till jobbet, ungefär som om alla hade råd att ta bil/buss. Kanske att folk ”borde” prioritera sin hälsa högre. Kanske att en kan ”downshifta”. Gud, jag har hört så många.

Men snälla, lyft blicken från individen för fem sekunder? Visst, en kan tala om ”individuella val” och så vidare tills en spricker men om en faktiskt är intresserad av att lösa ett problem och inte bara skjuta skulden för det på individen så föreslår jag att en istället ser det på en samhällelig nivå. Visst, om alla ansträngde sig till max skulle kanske folkhälsan bli lite bättre, men de stora förbättringarna ligger i att förändra människor situation. Att minimera arbetsskador, att förkorta arbetsdagen, att minimera stressen på arbetsplatsen, att göra det billigare att gå till läkaren och så vidare.

Jag är så trött på människor som alltid alltid måste hitta skulden till samhällsproblem i individens val, ungefär som om människors dåliga hälsa handlade om att alla plötsligt hade slutat äta morötter. Det kommer inte att lösa ett skit att tänka så, det kommer bara göra att människor får mer skuldkänslor. Okej att det kanske är enkelt för dig att slippa ifrågasätta samhället och istället bara kunna skylla på ”lata individer” men att se det som någon slags enhetlig lösning är helt enkelt inte hållbart.

Om ”hälsointresse” och hälsohets.

Lady Dahmer har skrivit jätteintressant om hälsohets. Jag har själv skrivit om detta ämne innan.

Jag har en ganska lång historia av ätstört beteende. Jag har både svultit mig själv, spytt upp maten, hets- och tröstätit och, sist men inte minst, varit ”hälsointresserad”. Den hälsointresserade perioden var nog den som höll i sig allra längst av allt detta, detta på grund av att jag inte insåg att det jag ägnade mig åt var sjukt. När jag inte åt på flera dagar, eller hetsåt för att sedan spy upp maten av pur ångest, så gick det ju liksom inte att undvika att inse att jag var sjuk. När jag istället åt ”hälsosamt” så tänkte jag att jag helt enkelt bara var intresserad av att må bra och så vidare.

Detta var givetvis inte sant, det var minst lika mycket en fråga om utseende som innan, det var bara förpackat i ett socialt accepterat och ofta även aktivt uppmuntrad retorik. Jag var ju inte ätstörd, jag vara bara mån om min hälsa. Kanske lite överdrivet ibland, men fortfarande på den friska sidan.

Att svälta sig eller spy upp maten anses sjukt och tragiskt i de allra flesta sammanhang, och är något som en ”ska” växa ifrån. Det är liksom inte fräscht att svälta sig eller spy upp sin mat. Att vara hälsointresserad däremot är status, eller i alla fall accepterat. Att äta mycket sallad, att strunta i snabba kolhydrater, att skära ner på fettet och så vidare. Det uppfattas inte som sjukt och konstigt, utan tvärtom som nyttigt och duktigt

När jag själv hade kommit över detta ”hälsointresse” hamnade jag i en kontext där många var väldigt ”hälsointresserade”. Jag minns hur timtals diskussioner kunde kretsa kring just ”hälsa”, men det var tydligt att det i själva verket bara var ett annat sätt att tala om vikt och bantning. Det som sades vara ”hälsosamt” var ofta egentligen rena bantningsmetoder. Folk åt, och undvek att äta, helt orimliga saker med ”hälsa” som svepskäl. Samtidigt drack och röktes det en hel del. När jag påpekade att varken alkohol eller cigg är särskilt hälsosamt så bemöttes det ofta med undanflykter eller tystnad.

Detta skapade såklart en extremt stor laddning kring mat, som gick ut över alla i sällskapet. Jag minns att det var några personer som alltid höll på och velade något överjävligt kring minsta lilla godisbit eller glass och liksom skapade ursäkter inför oss andra och sig själva. Att de skulle ”kompensera” eller ”unna sig” och gud vet allt. Detta skapade såklart känslan hos alla de andra som åt, ofta betydligt mycket mer, att det var något smutsigt och fult med det. Om en själv har ätit dubbelt så mycket som en person som sitter och gnäller en massa om sitt matintag, eller om en väger mycket mer än någon som ständigt klagar på hur tjock hen är, så känns det såklart som att det är en själv som blir kritiserad också.

Jag hade lyckligtvis hunnit skapa ganska stor insikt kring detta innan jag kom in i detta sammanhang och drog dessutom ibland till med mina före detta ätstörningar för att få dem att sluta tjata, men andra personer hade inte samma motståndskraft och blev väldigt påverkade. Inte påverkade på det sättet att de faktiskt blev mer hälsosamma, utan påverkade som i att de kände mycket mer skuld och skam inför mat. Även personer som var uttalat ointresserade av både banting och hälsa började göra ursäkter för sig, för att slippa pikar.

Jag minns att det ledde till ett antal konflikter att jag konfronterade medlemmar ur den ”hälsomedvetna” gruppen med att de egentligen inte var intresserade av hälsa, utan bara viktnedgång. Ofta handlade det om att jag skulle ”låta dem” och inte ”lägga mig i”, att de skulle få ”äta som de ville” och så vidare. För min del får alla äta som de vill, men grejen här var att de dikterade alla andras förhållningssätt till mat med sitt eviga tjat om mat och ”hälsa”. Det liksom dominerade alla jävla samtal, allt umgänge. Det blev inte heller bättre av att vi ofta fikade eller åt lunch tillsammans, sammanhang där mat står i centrum.

Ibland när ätstörningar diskuteras så menar folk att det är ”psykologiskt”, vilket alltså vill säga att det står utanför den sociala kontexten. Men ett laddat förhållande till mat skapas och upprätthålls väldigt ofta i en grupp. Om en umgås mycket med personer som pratar om sådant så börjar en såklart tänka i samma banor själv. Om en umgås med människor som ständigt uttrycker ångest inför sin vikt och sitt matintag så få en såklart lätt idén om att det är något värt att skämmas över. Även om folk inte börjar svälta sig eller kräkas så kan en få en väldigt laddad och smärtsam inställning till sitt eget ätande, vilket inte är trevligt för någon.

Det är av dessa skäl som vi måste börja tala om det socialt accepterade ätstörningsbeteende som kallas ”hälsointresse”. Visst kan folk få vara intresserade av hälsa, och det kan såklart också få diskuteras då och då. Problemet är när hälsa blir ett annat sätt att diskutera vikt och när det får människor att känna sig dåliga eftersom de inte är tillräckligt ”hälsomedvetna”. Det kan skapa osunda förhållningssätt till mat hos folk, och dessutom fördjupa och trigga igång ätstörningar hos den som redan har det.

Oceaner av tid.

Det fanns en tid när jag varken tyckte att kroppsbehåring eller bantning var viktiga feministiska frågor. När jag tyckte att det är klart man ska respektera folks val att inte raka sig eller banta men alla ska få göra som dem vill. Men detta var innan jag själv slutade banta och slutade raka mig, innan jag själv visste vilka otroliga livsvinster det kan leda till att inte ägna sig åt sådant.

Framförallt bantningen är jag glad att jag hamnade ur klorna på och det skedde ändå relativt tidigt för mig om man jämför med många andra kvinnor som håller på och tampas med den där skiten fan för evigt. Jag kommer troligen aldrig hamna där igen, jag är för medveten för att återigen börja räkna kalorier och dra i fettet, även om man såklart aldrig står säker.

Jag har insett nu hur viktiga dessa frågor är, för det handlar om tid. Tid är typ det absolut viktigaste vi människor har i våra liv och väldigt väldigt mycket av kvinnors tid ägnas åt att klämma, raka, sminka, borsta och banta. Etter värre blir det när utseendefixeringen leder till kirurgiska ingrepp som i många fall är kostsamma och potentiellt skadliga. Utöver den faktiska tid alla dessa saker tar så ägnar vi tid åt att prata om det, att tänka på det och att läsa om det. Vi ägnar dessutom känslomässig energi åt att på olika sätt känna ångest över att vi inte har ägnat tid nog åt dessa saker. Om man dessutom tänker på alla de kostnader som detta medför och alla de arbetstimmar som krävs för att täcka dessa kostnader samt all tid som läggs på att köpa de nödvändiga produkterna så blir det hisnande mycket tid.

Just bantning påverkar livet än djupare så genom att dränera en på energi och utsätta en för hälsofaror. Jag talar alltså här inte om bantning i form av hälsosammare livsstil och motion för att man är överviktig utan om alla dessa ansträngningar och extrema dieter som görs för att nå den ”perfekta” vikten även om det kanske inte är den som är naturlig för ens kropp. Överdriven fixering vid kost och träning kan också vara ett hinder i vägen för att vara på riktigt hälsosam, som jag skrev om här.

Jag menar inte att skuldbelägga er som bantar, opererat er, rakar er och så vidare, jag har gjort allt detta själv och gör det fortfarande i viss utsträckning. Jag tycker dock att det är värt att fundera på hur mycket mer tid den kvinnliga delen av befolkningen i lägger på detta än den manliga delen och vad det innebär för jämställdheten. Jag tror att det blir åtskilliga timmar om vi räknar ihop allt, även om det såklart kan bli svårt med tanke på att många av dessa saker tar tid även på ett mer subtilt sätt än att man faktiskt genomför praktiska handlingar.

Detta handlar alltså inte bara om att ”alla ska få göra som de vill” utan är en betydligt mycket viktigare och mer djupgående fråga än så. Därför är det viktigt att inte låta det stanna vid sådana plattityder bara för att man inte vill stöta sig med människor som ser det som ett personligt påhopp när deras skönhetsvanor kritiseras. Istället bör vi trycka på om det här med att skönhetshetsen tar enorma mängder tid och energi samt ofta även livsglädje och hälsa i anspråk från jordens kvinnor och att detta faktiskt är dåligt, inte bara något som borde vara ”frivilligt”. Jag menar: dessa oceaner av tid enbart för att ha ett behagfullt utseende. Det är sanslöst.

För att bli hälsomedveten var jag först tvungen att vara omedveten.

På sista tiden har jag blivit mer och mer hälsomedveten och för första gången i mitt liv sugen på att ha en kropp som klarar av saker. Typ att springa långt. Jag skulle så gärna vilja kunna springa en mil eller i alla fall en halv utan att typ spotta blod. Jag skulle vilja kunna flänga runt på stan en hel dag utan att bli så satans trött som jag blir nu. Jag skulle vilja känna det där omtalade suget efter att gå ut och träna. Jag skulle vilja ha ett mindre sötsug, en mer balanserad kost och så vidare.

Under den tid jag var så kallat ”hälsointresserad” (dvs ätstörd) så hävdade jag hela tiden inför mig själv och inför andra att jag egentligen bara ville vara stark. Att mitt frenetiska tränande och kosttrixande inte handlade om att gå ner primärt utan om att jag ville må bra. Så var det givetvis inte, det handlade enbart om kontroll och om att jag ville känna mig duktig och smal.

När jag blev av med ätstörningarna hade jag länge dåligt samvete för att jag var så ”ohälsosam” men jag hade fortfarande ingen ide om varför jag ville vara hälsosam. Det handlade liksom mest om att man ska vilja vara hälsosam för att det är duktigt, inte om att man faktiskt har en ide om vad man har att vinna på det.

Nu har jag en ide om vad jag vill få ut av att ha en sundare livsstil. Det är inget jag vill bara för sakens skull, det är något jag vill för att få ut något av det personligen. Det handlar inte längre om att göra min kropp till något slags utställningsexemplar för en hälsosam livsstil, med hälsosamma värden och så vidare. Det handlar om att leva på ett sätt som gör att jag kan lyckas bättre med det jag faktiskt vill göra.

Men för att kunna komma hit var jag tvungen att gå bort från det där kroppstänket helt ett tag. Jag var tvungen att ta en totalt break, helt skita i vad jag stoppade i mig och hur mycket jag rörde på mig. Det är först efter det som jag har kunnat få den här synen på min kropp och hälsa.

Jag tänker att den enorma hälsofixering som finns i samhället ofta leder till att människor inte kan vara hälsosamma. Att man istället för att faktiskt gå ut och springa den där rundan sitter och grottar ner sig i råd, i idealbilder och så vidare. Dessutom så tror jag att det leder till att folk lyssnar sämre på sina egna kroppar och istället börjar följa andras råd, råd som väldigt ofta säger emot varandra eller är irrelevanta för en merpart. Jag tror dessutom att det leder till en osund fixering vid kropp och vikt som legitimeras genom att man kallar det hälsointresse istället för att säga vad det verkligen är: viktnedgångsmetodsintresse.

Jag tänker inte läsa fler artiklar om vilken mat som är nyttig och inte. Jag tänker bara lyssna på min egen kropp. För ärligt talat så vet jag för det mesta egentligen hur jag borde göra, vad jag borde äta och när jag borde motionera. Jag bara gör det inte. Och ingen pepplista i världen kommer hjälpa mig med det, det enda som händer är att jag mår dåligt för att ja inte följer alla råden. Så jävla skönt att ha insett det nu.

Hälsointresse.

Sitter här och dricker kaffe ur min favoritmugg och minns. Minns tiden jag var så kallat ”hälsointresserad” och läste en massa artiklar om träning, kost och hälsa.

Alltså ärligt. Hälsointresse suger fan. Visst är det relevant att veta saker om hur kroppen fungerar och sådär, men att sitta och typ läsa en massa artiklar om vilka bär som innehåller mest antioxidanter vid torkning är bara sånt jävla slöseri med liv. Inte en chans att man applicerar allt det där på sitt liv och om man till äventyrs gör det så kommer det bra leda till en helt rubbad kost för alla råd säger ju emot varandra. Väldigt många av råden är nog dessutom ganska irrelevanta för en vanlig person. Typ det är inte relevant för en person som inte sysslar med bobybuilding på elitnivå att veta precis vilken keso som innehåller mest protein.

En annan sak som sker är att man blir pumpad med information man egentligen redan känner till gång på gång i typ ”tio vanliga misstag när du ska gå ner i vikt”-listor som internet svämmas över av. Jag menar, vet vet inte att man ska strunta i sockret och småätandet, att man ska äta mycket grönsaker och så vidare? Man bara läser informationen om och om igen i olika former.

Så jävla bra när jag slutade vara intresserad av sådan skit och kunde börja ägna min tid och energi åt annat istället. Till exempel laga god och nyttig mat. För alltså, jag vet ju hur man gör och det har jag alltid vetat, jag var bara mer intresserad av att sitta och drömma bort mig i hälsointressets förlovade land än att faktiskt realisera det.

Om det finns en snedfördelning i ett samhälle i hur olika ideal representeras och lyfts upp då kan man inte behandla varje enskild incident likadant.

Ofta när man diskuterar ideal så får man höra följande; ”men är det inte lika illa med tjocka modeller, fetma är ju också farligt för hälsan”. När jag hör det vill jag bara vända dessa människors ansikten mot reklampelarna, tidningarna, filmerna och typ allt annat i vår kultur som presenterar något slags ideal.

För om man ser sin omkring så ser man att det där idealet med feta människor, det finns inte. Visst finns det mediarepresentationer av kurviga/mulliga personer, även om dessa är få, men att övervikt eller fetma på något sätt skulle avbildas positivt det händer ju banne mig inte.

Problemet är inte att det finns smala personer eller modeller. Problemet är att vårt absolut största ideal, som finns representerat nästan överallt, ser precis likadant ut. Man ska vara smal. Varför känner men sig tvungen att argumentera utifrån en världsbild som inte existerar? Hade det inte varit bättre att diskutera ideal utifrån hur verkligheten faktiskt ser ut istället för att konstruera olika långsökta exempel?

Jag kan säga som så, att om det fanns ett ideal att man skulle vara fet som många kände sig tvungna att anpassa sig efter, då skulle jag vara emot det också. Det vore inte ett hälsosamt ideal och det skulle också vara uteslutande mot dem som har svårt att gå upp i vikt, inte kan äta stor mängder utan att må dåligt eller som inte har råd med stora mängder mat. Men vi har inte det idealet.

Samma grej kan man se när det gäller hår under armarna. Personer som uppmuntrar kvinnor att inte raka sig ses som att de ”hetsar” andra och ”tvingar” dem till att raka sig. Jag vet inte jag. Jag har aldrig hört någon säga att rakning skulle vara motbjudande, äckligt och att ”förstöra sitt utseende” (med undantag från helrakning av kön, som jag tycker är en lite annorlunda grej eftersom folk har ganska skilda ideal just där). Men även om någon sa det hade det inte varit samma grej.

Om det finns en snedfördelning i ett samhälle i hur olika ideal representeras och lyfts upp då kan man inte behandla varje enskild incident likadant. Om en överviktig modell går på en catwalk är det inte samma sak som om en underviktigt gör det. Varför? Jo, för att den underviktiga modellen ingår i ett större ideal, medan den överviktiga är ett obskyrt undantag från regeln. Den överviktiga modellen kommer folk att reagera på, det kommer tisslas och tasslas om henne, hennes kropp kommer värderas och troligen kommer hennes hälsa diskuteras. Men den underviktiga modellen blir bara lite lite mer av samma gamla sak. Därför finns det inget syfte med att börja göra någon slags idealanalys av att en överviktig person en gång gått på en catwalk, däremot är det mycket relevant att peka på de modeller som är ohälsosamt smala.

Jag tycker generellt att det är fel men människor som har åsikter om andra människors hårväxt eller vikt och jag tycker inte att man ska påpeka sådant. Däremot finns det vissa kommentarer, vissa uttryck av åsikter, som reproducerar normer som sitter som sten i vårt samhälle. Detta medan andra kommentarer snarare är uttryck för personliga preferenser. Det är skillnad på dessa två, även om båda är dåliga.

Det handlar inte om att några är tjocka om måste banta, det handlar om att vi alla måste ändra vårat förhållningssätt till mat.

Malin Wollin har skrivit en krönika om den där boken som handlar om ett litet barn som bantar. Hon inleder med följande:

Kan vi börja med att konstatera att bantning är nödvändigt. Vi blir tjockare och tjockare, vi har gått från klassens tjockis till klassens smalis.

Vi kan absolut konstatera att en förändring av vårat förhållningssätt till mat är nödvändigt. Men bantning? Bantning för mig handlar om att äta mindre än vad kroppen behöver eller gå på en diet under en begränsad tidsperiod för att nå en viss vikt.

Det blir så himla tråkigt att säga att folk måste banta. Kan vi inte istället säga att det finns en himla massa människor som har ett osunt förhållande till mat och att det måste förändras. För det är inte bara tjocka människor som har ett osunt förhållande till mat, det är väldigt många fler. Det finns många som tröstäter, som svälter sig, som tränar överdrivet, som går på extrema dieter och som räknar varenda jävla kalori. Det är inte heller sunt.

Det här handlar inte om att vissa som är tjocka behöver banta. Det här handlar om att vi alla måste få tillbaks synen på mat som något man äter när man är hungrig, för att kroppen behöver det. Man får gärna njuta och äta gott och äta godis, men mat måste primärt ses som en energikälla. Och detta gäller alla.

Ärligt talat tror jag inte att någon får ett mer sunt förhållningssätt till mat på grund av den här boken. Möjligen byter man ett ätstört beteende mot ett annat. Men ingen sjuåring ska behöva vara så självmedveten, att barn äter hälsosamt ska inte ha att göra med deras egna ansträngningar utan med att föräldrar sätter gränser.

Tips för inre harmoni välkomnas.

En sak som är jobbig i livet nu är att jag känner mig så himla himla ful. Jag har gått upp några kilo i vikt, inte tränat över huvud taget och ätit som en jävla kratta hela sommaren. Dessutom har jag druckit lite väl mycket alkohol för att jag ska må bra. Jag är extremt känslig för alkohol.

Allt det här gör att jag känner mig som en tjock och hårig dvärg. Men det värsta är egentligen det här med träningen, för det får mig att må så dåligt att inte röra på mig. Och jag säger till mig själv att jag måste börja träna för jag kan bara inte ägna en hel vinter till åt gråt och apati. Det funkar inte.

Så vad gör man. Jo man tar tag i sig själv. Men bara tanken skrämmer mig.

Snart åker jag förvisso och då blir jag väl så illa tvungen. Det känns så himla himla skönt. Den sista tiden här ska jag försöka få ordning på min hälsa. Hur brukar ni göra när ni vill ”kicka igång” lite. Observera att mitt primära mål inte är viktnedgång utan att få lite jävla balans.