Etikett: hår

Jag kan vara fin på mina egna villkor.

IMG_20131117_144010Jag har tänkt mycket på det här med hår sedan jag rakade av stora delar av det. Hår är ju något väldigt laddat för kvinnor. Vi ska raka oss på kroppen, men det är viktigt att håret på huvudet är långt.

Sedan jag klippte håret kort så har jag känt mig fri. Innan hade jag långt hår som jag inte orkade vårda i den utsträckning som det egentligen krävde, nu slipper jag hålla på och bry mig om det hela tiden utan kan bry mig om mitt utseende i den utsträckning det passar mig och inte på grund av något slags tvång. Det funkar att bara dra handen genom håret på morgonen, att fixa med mitt utseende är inte längre ett måste utan något jag gör när jag vill och för att det får mig att må bra.

En annan effekt är att jag känner mig jävligt mycket snyggare nu än innan. Mitt hår såg helt enkelt jävligt illa ut innan, men den frisyr jag har nu är mer provocerande än den jag hade innan, trots att den här är väldigt mycket snyggare. Varför är det mer okej för kvinnor att ha någon ovårdad och frissig konventionell  kvinnofrisyr än att ha rakad skalle eller kort hår? Varför är det mer accepterat med utväxt än att kapa allting?

Jag tänker att det handlar om att göra saker på sina egna villkor. Att bara vara allmänt ovårdad kan visserligen vara ogillat, men det är inte provocerande på samma sätt. Det är inte provocerande för det är inte ett aktivt ställningstagande. Ovårdat hår i konventionell längd signalerar: jag vill behaga dig och dina ideal, jag råkar bara vara för dålig för att göra det just nu. Att medvetet raka sig eller klippa sig kort signalerar däremot att en skiter i dessa ideal på ett mycket mer utstuderat sätt. Därför provocerar det.

Att ha långt hår handlar inte så mycket om att vara snygg som om att behaga. Långt hår är det ideal som finns för kvinnor i detta samhälle, därför ska alla ha det oavsett om en passar bra i det eller inte, oavsett om en orkar vårda det eller inte och så vidare. Att behaga handlar inte om att vara snygg, det handlar om att inte sticka ut. Om att falla in under normen.

Jag tänker mig att många kvinnor som inte orkar bry sig om sitt utseende ändå håller håret långt i förhoppning om att de ska orka göra det i framtiden. Jag klippte själv mitt hår när jag insåg att jag inte skulle orka ta tag i min så kallade frisyr på ett bra tag framöver, och det kändes jävligt skönt att bara acceptera att jag inte kommer behaga mer.

Innan kände jag att det var jobbigt att jag inte orkade anstränga mig för att se bra ut. Jag gick helt enkelt omkring och kände mig ful, och det är såklart nedbrytande när en hela sitt liv har fått höra att det vackraste som finns är att se bra ut. Nu känner jag att jag har skapat mina egna ideal kring hur jag ska se ut. Jag har en frisyr jag är nöjd med, som jag trivs väldigt bra i och känner mig snygg i. Jag vet att många andra tycker att den är okvinnlig och liknande, men det är verkligen helt okej, för jag bestämmer själv hur jag vill se ut. Det finns en stor styrka i det. Jag behöver inte välja mellan konventionella utseendeideal eller att inte bry mig alls, jag kan vara fin på mitt eget sätt och på mina egna villkor.

Kravet på knullbarhet handlar om att kvinnor ska veta sin plats.

När det diskuteras skönhetsideal finns det en grupp människor som alltid ska ta upp frågan hur mycket av idealen som är biologiskt betingade och hur mycket som är kulturellt betingat. För det första är jag helt övertygad om att det mesta är kulturellt betingat; människor knullade redan innan kläder, smink, rakning och vidare ens var påtänkt. Det lär ju knappast vara för att det signalerar sådan jävla fertilitet och livsduglighet som kvinnor sminkar sig, rakar sig eller bantar ner sig. Vidare så ser skönhetsideal olika ut i olika kulturer och har varierat i olika tider.

Nåja, oavsett hur det är med detta så finner jag att biologins och kulturens inflytande över idealen är en ganska oviktig fråga när det kommer till hur skönhetsideal diskuteras. Det är på det stora hela ganska ointressant vad enskilda personer har för preferenser. Könsumgänge är bara en begränsad del av människors liv, och den som inte upplevs som attraktiv av någon kan säkert hitta på andra intressanta saker att göra än att knulla och ha romantiska förhållanden. Emellertid är det nog få som inte har någon chans till detta över huvud taget, och när det inträffar är det nog knappast endast en effekt av utseendet. De flesta klarar nog sitt liv galant utan att stå högst upp på listan över attraktiva personer.

Det som är relevant är alltså inte vem som får ligga med vem eller hur många en får ligga med eller liknande. Det relevanta är hur utseendeideal används för att förtrycka kvinnor. Att inte få ligga är inte förtryck, däremot är det förtryck att få det inpräntat i sig att en är mindre värdefull för att en inte anses knullbar enligt samhällets normer. Kvinnors värde bestäms efter deras knullbarhet inte bara när det är ligga på g, utan även i en massa andra sammanhang. Även om en aktivt prioriterar bort sex för att en inte pallar anstränga sig så kommer kravet på knullbarhet och flåsar en i nacken. En ska vara knullbar inte bara inför ens partner, utan inför alla män, annars blir en straffad.

Att vara knullbar som kvinna handlar främst inte om att få sex utan om att passa in i samhällets ramar av vad en får och inte får göra som kvinna. Kvinnor blir inlärda att deras värde ligger i deras förmåga att behaga, i vilket en komponent är att vara knullbar. Även om en inte vill ha sex så är knullbarheten därför viktig.

Vidare så är utseendeidealen ofta missvisande i förhållande till vad som verkligen krävs för att någon ska vara romantiskt intresserad av en. Min erfarenhet är att män generellt bryr sig ganska lite om såväl klädsel, smink och kroppsbehåring. Det finns säkert män som tycker det är mycket viktigt, och det får de väl göra. Däremot är kroppsbehåring knappast något som får gemene man att instinktivt rygga tillbaka. Idén om kvinnors knullbarhet har ganska lite att göra med faktiskt möjligheter till sex och desto mer att göra med att behaga i största allmänhet.

Att strunta i hur en uppfattas signalerar att en struntar i hur en ska vara som kvinna, en går utanför sig könsroll och bryter den patriarkala kontrollen vilket uppfattas som hotfullt. Håret i armhålan är inte upprörande för att det är fult, utan för att det signalerar brist i den patriarkala kontrollen, en brist som genast måste motverkas genom att återupprätta kontrollen igen. Detta görs på en mängd olika sätt: subtilt genom blickar och hintar, genom ”tips” från bekanta eller i tidningar och ibland genom rena påhopp. Det finns också en social kontroll som sker i förebyggande syfte, innan någon faller ur fåran. Denna sker genom att människor i tid och otid pratar om hur kvinnor ska se ut och vara, hur äckligt det är men kvinnor som inte är på detta sätt och så vidare.

Så om det vore så väl att frågan om preferenser bara spelade roll när det kom till samlag så hade jag inte klagat, inte alls faktiskt. Folk får väl tycka vad fan dem vill om sina sexpartners kroppshår, smink och kropp. De allra flesta personers preferenser rör mg inte i ryggen personligen eftersom jag inte vill ligga med dem. Det går alldeles utmärkt att ligga med människor en attraheras av utan att skrika ut sina preferenser till alla och en var, det räcker med att visa intresse för de en attraheras av och avvisa intresse från de en inte attraheras av.

Problemet är att mäns sexuella ”preferenser” används i helt andra syften än att hitta en person en är attraherad av att ligga med, nämligen till att utöva makt och kontroll. Ni kan gott ragga på folk ni attraheras av och kanske diskutera frågor som behåring och så vidare med partners, men låt snälla mig och resten av världens kvinnor stå utanför detta. Det må verka tråkigt, men en absolut majoritet av alla kvinnor kommer du troligen inte att ha sex med, och för dessa personer är sina sexuella preferenser helt ovidkommande. Såvida du inte känner dig tvungen att babbla om dem för att utöva din patriarkala makt, då utgör dem ett effektivt medel för förtryck.

Jag tjatar om det för att det är en stor grej.

Ibland undrar folk varför feminister gör en så stor grej av det här med att inte raka sig. ”Feminister är själva fixerade vid hår fast de inte vill att andra ska bry sig”. Alltså, ett skäl till att jag gör en stor grej av det är för att det är en stor grej. Det är en stor grej att skita i ideal en blivit matad med hur länge som helst. Det är väl inte så konstigt?

Det betyder såklart inte att håret i sig är en stor grej, men den kultur som omgärdar det är det. Jag önskar ju såklart att det inte vore så, men så är det. När en bedriver politiskt arbete kan en inte bara se till hur en skulle vilja att samhället såg ut och agera utefter det utan en måste ju se på hur det faktiskt ser ut idag, så att en vet vad en ska bekämpa. Och idag så råkar faktiskt frågan om behåring vara en stor grej för en massa människor.

Jag är faktiskt himla stolt över att jag lyckats krossa just detta ideal i mitt eget liv och numera trivs med mina ludna ben. Borde jag inte vara det? Jag tycker att det är en stor och viktig grej att lyckas stå emot samhällsideal. Detta har liksom inte varit någon liten skitsak i mitt liv utan har definierat hela min person under en väldigt lång tid, och har varit väldigt svårt att bryta sig ur. Ska jag låtsas som ingenting då? Det tycker jag verkar både dumt och konstigt. Varför förringa något som varit väldigt stort och viktigt i mitt, och många andra kvinnors, liv?

IMG_20130302_172516

Lucka sex: sluta raka dig.

Idag skriver jag inget nytt, utan återpostar istället en gammal text med en guide till hur en slutar raka sig. Håll till godo.

Nu skulle jag kalla mig officiellt orakad. Mitt benhår har nått sin fulla längd och jag har ingen problem med att någon ser det. Men vägen dit var lång och svår, så därför ska jag skriva en handlingsplan om hur man gör för att övergången ska bli så smidig som möjligt. Detta kan även vara ett experiment att göra om man undrar över ens ”egentliga” inställning till benhår, alltså hur ens egen smak rörande kroppsbehåring ser ut som inte har blivit påtvingad av samhället. För att veta det måste man först och främst pröva att vara orakad, inte sant? Inte för att det kommer göra dig helt immun mot samhällets värderingar, men det kommer troligen att vara en hjälp på vägen till att fatta ett eget beslut. Jag vill uppmana alla till att åtminstone pröva att vara orakade.

Börja under en årstid då du inte är barbent offentligt. Skälet är enkelt, det är mycket lättare att strunta i rakningen när man inte oroar sig över vad andra ska tycka om behåringen och det är inte kul att begränsa sin klädsel för att man inte vill visa upp sina lurviga ben. Bättre då att ta det på hösten eller vintern så man slipper tänka på det över huvud taget. Här har man ju en fördel om man bor i Sverige eftersom det är pisskallt typ hela året.

Börja med att raka dig mer och mer sällan. Om man rakar sig regelbundet så är det ofta förknippat med obehag att försumma rakningen eftersom stubb känns väldigt otrevligt. Om man låter håret bli något längre känns det för det mesta mer okej rent fysiskt. Dessutom börjar håren för det mesta ljusna lite och bli mjukare. Kolla var den här gränsen går för dig, för mig går den där jobbiga stubbfasen över efter kanske en vecka. Öka avståndet mellan rakningarna mer och mer och tänk på hur skönt det är att slippa lägga tid på rakning. Om du är som jag och måste mjuka upp benen länge innan rakningen så sparar du nog mycket tid! Dessutom kostar rakhyvlar en hel del, tänk på det med. Om du hittills rakat dig på regelbunden basis så tror du antagligen att ditt hår är både tjockare och mörkare än det egentligen är efter att det fått växa lite.

När du hållit på med detta ett tag så kommer du troligen att känna dig mer bekväm med att ha orakade ben. Dessutom kommer varje tillfälle du rakar dig bli jobbigare eftersom du har längre hår. Då kommer det nog komma mer eller mindre automatiskt att du struntar i rakningen. Det tar ett tag innan benhåret når sin fulla längd, kanske en månad eller två, så pröva med att vänta tills det inte blir längre. Ett tecken brukar vara att benhåren smalnar av fint istället för att sluta tvärt, då är de nedslitna i topparna. När ditt benhår nått din fulla längd kan du bestämma dig för om du vill raka dig eller inte.

Att visa sina orakade ben offentligt kan såklart vara jobbigt men det blir desto lättare om du är van vid dem själv först. Jag tror inte jag kommer ha några problem med att visa mina nu eftersom jag har vant mig vid dem under en längre tid. Jag tror också att det är viktigt att inte tänka att man aldrig mer ska raka benen utan se det mer som ett experiment för att se hur jobbigt det känns och hur mycket tid, energi och pengar du sparar på att inte raka dig.

Om att ändra sina ideal.

När jag bestämde mig för att sluta raka benen så tänkte jag framförallt att det skulle leda till att jag slapp lägga tid och pengar på rakning. Jag tänkte på den släta, nyrakade känslan som en grej jag tyckte om, men som jag kunde tänka mig att avvara om det ledde till att jag fick mer tid och pengar över. Nu har jag varit orakad sisådär 8-9 månader, och mina känslor inför behåringen har gått från att vara ogillande till accepterande, till att slutligen landa i att gilla det. Om jag idag ställdes inför valet att bli av med håret permanent på ett smärt- och kostnadsfritt sätt så skulle jag nog ändå inte tacka ja, för jag gillar faktiskt håret. Detta hade inte varit min inställning för sisådär ett halvår sedan. Då hade jag kanske valt att behålla det av principskäl, men inte för att jag uppskattade det.

Jag säger inte att alla skulle uppleva det här om de slutade raka sig, men jag tycker att det är intressant hur en kan förändra sina preferenser efter vad en vänjer sig vid. Om jag hade börjat raka mig igen hade jag troligen börjat gilla det igen, så jag tror inte att det handlar om att jag innerst inne har någon ”sann” preferens för orakade ben, jag tror helt enkelt bara att det handlar om vana.

Folk är ofta väldigt snabba på att säga vad de gillar och inte gillar, som om de hade gett allt en värdig chans. Jag tycker såklart inte en ska plåga sig igenom något en tycker illa om, men jag tycker inte heller att en ska utgå från att en skulle ha samma känslor inför något efter att ha ändrat sina vanor.

Hårfobi.

Åh herregud. Denna kommentar fanns i Bloggkommentatorernas kommentarsfält.

Det är upp till var och en tycker jag. Men jag själv AVSKYR hår och har fobi mot det och tycker att det är äckligt. Kort och gott. Jag rakar benen men inte armarna. Någon gräns får man ha 🙂

Okej. Personen påstår sig alltså ha hårfobi. Men hon rakar inte armarna eller huvudet. Väldigt selektiv fobi, och väldigt praktisk får man tycka eftersom den stämmer precis överens med samhällets normer i frågan. Man undrar om hon har fobi enbart för kroppshår på fel ställen på kvinnor eller om det även gäller för män? Ställer hon sig på en stol och skriker om hennes sexpartner (förutsätter här heterosexualitet, jag vet förlåt) inte rakat benen.

Sen tycker jag att det verkar otroligt jobbigt att ha en hårfobi! Jag menar, jättemånga människor har ju hår. Även om fobin bara är begränsad, som det verkar, till hår på benen så verkar det otroligt jobbigt att få en fobireaktion (oresonlig rädsla, ofta handlingsförlamning etc) så fort man ser håriga ben. Om jag hade varit den här personen så hade jag sett till att söka terapi för detta! Det finns hjälp att få så att du kan leva ett normalt liv.

Nejmen allvarligt. Sluta använda ordet fobi för att få era personliga preferenser att låta mer viktiga eller svårare att förändra. Du har troligen ingen fobi, du är bara inskränkt och tycker att det känns skönt att förklara detta som om det var något du inte kunde rå för. Och om du har en fobi, sök då hjälp för helvete. Både för din egen och andras skull.

Jag har extremt svårt att känna medlidande med han som skrev att armhålehårsbruden såg ut som en fitta på tvären.

Jag fann en yngre motsvarighet till Marcus Birro när jag läste några gnälliga krönikor av Ronnie Sandahl och fastnade för denna om det så kallade drevet angående tjejen med den håriga armhålan i mello. Men inte handlar det om drevet mot henne som bedrevs på Facebook utan om drevet mot en man som skrev att hon såg ut som en ”fitta på tvären” i kommentarerna. Det cirkulerade ju en bild på vad han skrivit helt ocensurerad på internet, men all information var sådan som var offentlig. Han valde själv att skriva dessa saker under sitt eget namn.

Tydligen har arga personer ringt till hans jobb, fotbollsklubben där han är tränare och så vidare för att berätta om vad han skrivit. Han har, som jag förstått det, fått sluta på jobbet som tränare och klubben har lagt ut ett avståndstagande på hemsidan. Det är såklart otroligt pinsamt, både för honom själv och hans familj.

På ett sätt tycker jag såklart att det är fel, det rör sig om en privatperson som fått utstå ett otroligt lidande för detta. Å andra sidan kan jag verkligen känna att det är rätt, ty han deltog under sitt eget namn i ett drev mot en annan privatperson. Hon hade, till skillnad från honom, inte gjort något fel. Ja, han är också en person och det är säkerligen skitjobbigt för honom detta, men å andra sidan har han till stor del själv satt sig i situationen.

Jag tycker att det finns något bra i att man visar att drevet kan gå åt båda hållen, det gör det nämligen smärtsamt uppenbart vem som har rätt. Den här mannen har fått utstå det han fick utstå på grund av handlingar som drabbade en annan person, vilket han troligen var medveten om. Det enda som har skett är att människor ringt runt och berättat vad han har gjort, och för det har han fått utstå konsekvenser. Kvinnan med hår under armarna har däremot inte gjort någonting för att skada en annan person.

Och ja, alla sådana  här massuppslutningar kring en enskild person är såklart jobbiga för den drabbade och man kan väl alltid i någon mån ifrågasätta hur berättigat det egentligen är. Men jag måste säga att jag har extremt svårt att känna medlidande med han som skrev att armhålehårsbruden såg ut som en fitta på tvären.

Hår.

Jag kollar ju ganska ofta på Top Model och i varje säsong så ska tjejerna få sina makeovers i håret vilket alltid är extremt känsloladdat. Jag tycker att det är väldigt fascinerande med tanke på att alla tävlande är medvetna om det här momentet i tävlingen, det kommer liksom inte som någon överraskning. Ändå så är det varje gång någon som totalt bryter ihop.

Kvinnor som har rakat eller till och med bara kortklippt hår vittnar om att de ofta hör att de är modiga av kvinnor som säger att de själva aldrig skulle våga, trots medvetenheten om att det växer ut igen. Många cancerpatienter vittnar om att just hårtappandet var det jobbigaste i sjukdomsupplevelsen.

Jag tänker att just håret för kvinnor verkligen är nyckeln till just att behaga. Långt hår uppfattas som ofarligt och kvinnligt, behagfullt. Klipper man det kortare så uppfattas man som rebellisk och tuff.

En annan sak är att äldre kvinnor förväntas klippa sig kort alternativt sätta upp håret mer eller mindre konstant. Man ser väldigt sällan äldre damer med långt utsläppt hår.

Jag tror det finns få saker som förknippas så mycket med kvinnlighet som just långt hår. Samtidigt så ska kvinnor vara hårlösa på alla andra ställen på kroppen vilket är lite märkligt med tanke på att det egentligen är övrigt kroppshår som är ett tecken på mognad, alltså att man är en kvinna. Det är ändå himla intressant tycker jag, hur vissa saker får så otroligt starkt symbolvärde i vår kultur.