Att använda kvinnor för att ta avstånd från kvinnor.

Jag tänker lite på Harry Potter och på hur kvinnor porträtteras i kultur.

I mycket kultur så finns det så kallade ”starka” kvinnoroller. Sällan huvudroller, men ofta någon form av följeslagare. Detta gäller till exempel Hermione i Harry Potter. Hermione är en typisk ”stark” kvinna. Hon är intelligent, och står upp för sig själv och så vidare. Detta är såklart bra.

Problemet är att denna kvinna alltid måste utmärka sig i förhållande till andra kvinnor. I princip alla andra kvinnor som figurerar i Harry Potter är fjantiga, brudiga, ytliga och hysteriska.

Typiskt för Hermione är att hon har insikt i kvinnornas värld, men hon används för att mystifera den och ta avstånd från den. I någon scen ska han förklara för Harry och Ron hur kvinnor ”är”, något som de är helt oförstående inför. Det är ingenting som de förväntas förstå eller vill förstå. Hermione får symbolisera någon slags brygga mellan manligt och kvinnligt, får symbolisera den ”goda” kvinnligheten, den som inte är för ytlig och fjompig men fortfarande en kvinna.

I en av böckerna blir Ron förälskad i Lawender Brown. Denna person utmärks tydligt som en fånig figur som lockar Ron med sin ”kvinnlighet”, något som gör Hermione upprörd. När Ron slutligen väljer Hermione framför Lawender så ska det ses som någonting positivt, dels för honom som slipper hennes fjantigheter, men också för Hermione som har ”segrat” över denna överdrivet stereotypa kvinna.

Ron-weasley-lavender-brownVarför är det ingen som konfronterar Ron med vilket otroligt stort kräk han är, när han dumpar Lawender utan att tycka sig behöva ta minsta lilla ansvar för det? Varför är allting glömt och förlåtet när han återvänt till Hermione? Varför beskrivs det som en konflikt mellan två kvinnor, när det i själva verket är Ron som är oförmögen att ta ansvar för sin relation till någon av dessa kvinnor?

Jag stör mig också på hur Ron beskrivs som något jävla djur som är utelämnat till sina drifter, och att det han behöver är en kvinna som tar hand om honom och tar ansvar för honom utan att utnyttja honom, något som Hermione kan göra. Därför blir det ett problem när Ron ”förförs” av en annan kvinna, inte för att han gör ett val som sårar Hermione utan för att han luras in i det. Därför blir det också den andra kvinnan som är det huvudsakliga Problemet och fienden, inte Rons beslut eller beteende.

Varför kan det inte få finnas starka kvinnliga karaktärer som inte används för att ta avstånd från andra kvinnor och utmåla andra kvinnor som fjompiga, ytliga våp?

Harry Potter.

Läser för närvarande om Harry Potter. Tyvärr har jag bara en bok här, nämligen den sjätte, men det är ändå så himla trevligt. Älskade böckerna så mycket när jag var liten och läste dem för första gången. Sedan dess så har jag mest läst ”nyttiga” böcker, det vill säga böcker som jag visserligen uppskattat med som jag primärt läst för att man ”ska” göra det eller för att det handlar om ett ämne jag finner intressant. Jag läser mest facklitteratur.

Så ja, det är sällan jag läser enbart av ren lust. Tyvärr. Jag tycker inte tillräckligt mycket om att läsa för det, jag är för rastlös. Harry Potter är typ den enda litteratur som är tillräckligt enkel och spännande för att jag ska orka ”sluka” den. Just nu gör jag det i alla fall, och det är väldigt mysigt.

Harry Potter och äktheten.

Minns när man var typ 13 och läste Harry Potter, då fanns det en massa personer som läste ”riktig” fantasy som tyckte att HP var så himla dåligt eftersom det inte var lika ”äkta” som t.ex. sagan om ringen. Så himla löjligt.

Harry Potter är ju verkligen helt otroligt bra, underbara böcker som slukade en hel generation och fick otroligt många människor att ta sig igenom tusentals sidor.

Blir alltid så himla irriterad på folk som hänger upp sig på att saker ska vara ”äkta” på olika sätt. Kan det inte bara få vara precis vad det är?

Apropå Harry Potter så har Hanna dragit igång en genusbokcirkel med Harry Potter-böckerna. Är inte tillräckligt fäst vid Hp för att delta själv, men tycker att det är ett kul initiativ att läsa böckerna man älskade som liten med en ny analysmetod.

Svansjön.

Idag var jag finkulturell och såg Svansjön.

Under föreställningen tänkte jag primärt på två saker

1. Vilket schysst ”paket” prinsen hade och allas extremt välskulpterade ben.

2. Harry Potter, delvis på grund av att musiken (som jag för övrigt tycker är högst medioker) återkommer till en trudelutt som påminner om Harry Potter-temat, dels för att han som spelade narren såg ut som Daniel Radcliffe.

Men trots dessa små distraktioner så var det hela mycket vackert. Nu är dock årets finkulturgärning gjord.