Finns några intressanta invändningar jag brukar få när jag skriver om relationer.
Den första är att det faktiskt inte är något fel att vara hetero och att en faktiskt inte ska tro att en är bättre för att en inte är det (ungefär som om lesbiska i allmänhet gick omkring och trodde de var bättre, hehe). Den andra är att heteropersoner minsann inte har några alternativ till relationer med män, vilket tydligen gör det jag skriver om heterorelationer irrelevant eller exkluderande eller whatever. ”Men hur ska jag göra”, kanske de skriver, som om jag var något orakel som hade alla svar.
Jag vill klargöra en sak; jag tror inte på sexualitet, jag tror bara att män fuckar upp relationer. Jag ”är” inte lesbisk i den bemärkelsen att jag aldrig skulle kunna känna begär gentemot en man, däremot tror jag att det är väldigt svårt med någon slags kärlek över huvud taget när det finns så mycket makt i botten.
För mig förefaller det konstigt att kön skulle vara den självklara sexuella indelningen. Det är ju inte som att en tänder på alla kvinnor för att en är lesbisk, lika lite som en tänder på alla män om en är hetero. Jag tror snarare att det handlar om på vilka premisser en vill ingå relationer, vad en värderar.
Jag lever i ett samhälle där manlig överordning och kvinnlig underordning ses som naturligt och ständigt erotiseras. Detta är en ordning jag har internaliserat, vilket har fått mig att rikta mina begär mot just män och dessa relationsformer. I den mån jag har sett det problematiska i detta har jag tänkt att det ändå är det enda alternativet.
Sedan har jag läst en massa feministisk teori och funderat en massa och kommit fram till att jag inte tycker att det är så jävla fett att leva ett liv i underkastelse i nära relationer. Slutsatsen jag drar utifrån detta är att det inom ramarna för detta samhälle är rimligare att ha relationer med kvinnor. Jag tror helt enkelt att det är väldigt väldigt svårt att ha någon slags ömsesidig kärleksfull relation mellan en man och en kvinna i ett patriarkat, det är för mycket förväntningar, maktspel och normer som är i vägen.
Jag tänker mig att det finns en massa sätt en kan göra på än att avstå från män helt. Om en nu känner att en måste ligga med män kan en väl göra det, men en behöver väl inte köra hela heterokitet för det? Det är väl inte så svårt att fundera ut hur en kan göra det manliga inflytandet i ens liv mindre? Sedan kan det såklart vara svårt praktiskt och emotionellt, men det är en annan sak än att det liksom vore omöjligt, orimligt eller onaturligt.
Om en verkligen inte upplever sig ha något alternativ till att kräla i heteroträsket så kan jag inget annat än beklaga, men jag tycker inte heller att det är min uppgift att instruera alla i hur de ska göra. Jag respekterar inte folks ”sexualitet” som om det vore någon slags medfödd egenskap, och jag anser inte att jag är förpliktigad att inkludera heteros i diverse strategier. Jag ser det som en feministisk strategi att identifiera sig med och solidarisera sig med kvinnor, och detta anser jag att folk bör göra i den uträckning de kan. Hur en går till väga får vara upp till individen. Men jag pallar inte med folks gnäll om att de minsann ”är” hetero och att jag inte inkluderar eller respekterar dem. Tagga ner, ni har fan välden på er sida i er rätt att leva era normativa liv. Jag tänker inte bekräfta er i dem.