Etikett: höger

Alla blir inte klokare med åldern.

Ibland säger folk såhär ”jag var också vänstern innan men sen växte jag upp och blev höger”. Då tänker jag i mitt stilla sinne att det inte är alla som blir klokare med åldern.

En gång i tiden var jag höger, tyckte att snuten var bra och att nazister skulle ha yttrandefrihet. Sedan växte jag upp och såg hur det samhället vi lever i drabbar människor. Jag insåg att det inte är en fråga om ”åsikter” eller ”principer” utan är en fråga om människor av kött och blod, om liv. Jag växte upp och insåg att politik inte är en argumentationslek utan en verklighet. Jag växte upp och insåg att vi behöver ett samhälle i vilket vi kan växa som människor, nå våra drömmar, och slippa leva på nåder. Jag växte upp och insåg orimligheten i att ett ekonomiskt systems fortlevnad och tillväxt ska vara viktigare än människoliv.

Av någon anledning så anses detta bara vara ett argument när folk gått från vänster till höger. Det har väl att göra med:

  1. Högern har inga andra argument så de upprepar detta tills det blir sanning. Vänstermänniskor brukar i regel ha lite mer under fötterna så vi behöver inte hänvisa till att vi blivit klokare med åldern.
  2. Det finns en populär fördom om att människor blir mer höger ju äldre de blir.

Just den sist grejen är värd att stanna upp vid ett tag, jag har nämligen en teori om detta.

Det finns en massa medelklasspersoner som typ var ”vänster” när de var små, t.ex. var emot kärnkraft eller något. Sedan växte de upp och fick välbetalda jobb och då blev såklart höger eftersom de började (tro sig) tjäna på saker som RUT och jobbskatteavdrag. Eftersom de i sin inskränkthet tror att alla andra människor har samma livssituation som de har så antog de bara att alla andra också ”fick det bättre” och blev höger. Lovar, om ni rör er utanför er villabubbla så kommer ni träffa en massa vuxna människor som inte har blivit moderater!

Dessutom: idén om att yngre människors åsikter automatiskt skulle vara sämre? Förstår inte vad den grundas på. Jag antar att det mest handlar om att vissa vill slippa tänka igenom sina åsikter utan ba ”men oj jag blev gammal och började tycka såhär, det måste betyda att det är korrekt”.

Liten ”bonus” apropå detta är denna fenomenala kommentar jag hittade (har varit sjukt kass på att moderera kommentarer på sista tiden så om du inte fått din kommentar godkänd kan de mycket väl vara därför, ber om ursäkt för detta):

argumentÄlskar när folk ska hålla på och definiera när det är ”okej” att tycka vad. Den här typen av argumentation ser jag tyvärr HELA TIDEN i denna fråga. Hata snuten är något en gör när en är ung, sen ska en tydligen lägga av med det. Ingen berättar ju VARFÖR en ska sluta hata snuten men det är tydligen något en bara automagiskt FÖRSTÅR när en blir vuxen och en ”moraliska kompass” kalibreras. Att det finns gott om vuxna som hatar snuten spelar såklart ingen roll, det är ju bara något fel på dem.

Det finns inga pengar.

En grej folk som gillar parlamentarism ofta gör är att lakoniskt säga ”det finns inga pengar”, ett slappt konstaterande av hur världen ”är”, som om det inte var ett resultat av vad vi gör. Det är så spännande det här, för uppenbarligen finns det ju pengar nog för att till exempel sänka en massa skatter utan att det ger någon synbar effekt på arbetslösheten.

Såhär: vi har en högre produktivitet än vad vi någonsin har haft. Fler saker produceras till mycket lägre kostnader än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Det finns ett helt absurt överflöd av såväl mat som prylar, jag menar: saker och ting slängs för att inte priserna ska dumpas, många människor lever i ett enormt överflöd. Det är klart som fan att det finns materiella förutsättningar för att vi ska kunna ta hand om varandra, miljön och dessutom jobba mindre.

Men om vi tar ner det på en lite mer realpolitisk nivå: politiker har de senaste årtionden ägnat sig åt att sänka skatter, bromsa löneutvecklingen, sälja ut allmän egendom och låta företag exploatera naturresurser utan att kräva knappt någon ersättning för det. Att vi idag inte har samma ekonomiska utrymme att röra oss med i de offentliga finanserna är ingen slump utan ett resultat av politik, och givetvis kan det även åtgärdas med politik.

Jag hatar den här maktlöshetssjukan så innerligt. Alla dessa politiker som agerar som några jävla fån, människor som inte kan styra något egentligen utan bara göra lita nationalekonomiska kalkyler om vilken skatt vi borde sänka härnäst. Politik handlar om ideologi, om vilken riktning en vill att samhället ska ta sig och vad en önskar prioritera, ändå är den diskussionen idag helt frånvarande. Det landar bara i hur saker och ting ”är”, och att den som tänker sig att vi typ skulle kunna höja skatten är naiv och verklighetsfrånvänd. Att det helt enkelt inte är möjligt att nå nåhon större förändring i samhället, för att det inte finns pengar.

Ni kan ta er tolerans och köra upp i röven.

Ett så jävla typiskt högerbeteende är att tycka att en ska typ tycka att det är bra att de inte tycker som en själv eftersom det är ”bra med diskussion” eller något. Alltså ursäkta mig, men jag tycker inte att era perspektiv ”berikar” på något sätt, varken samhällsdebatten eller mig personligen. Jag tycker inte att vi ska ”diskutera” om vi ska ha kapitalism eller inte, utan jag tycker vi ska diskutera hur vi ska komma till det klasslösa samhället. Precis som du troligen inte är intresserad av att ”diskutera” med en nazist så är jag ointresserad av att höra dina perspektiv på saker och ting, då jag tycker att de är skadliga för samhället.

Ingen, alltså verkligen ingen, är intresserad av att lyssna på alla åsikter och perspektiv. Jag är så trött på människor som typ låtsas att de är så jävla öppensinnade och vill höra vad alla tycker fast de egentligen inte bryr sig ett skit. Som säger att de ”vill förstå” men egentligen bara vill lägga huvudet på sned och ~*tolerera*~ enbart med vetskapen om att det är ditt perspektiv som gäller här i världen, att det är det som räknas i slutänden. Medveten om att det är ditt perspektiv allting utgår från, oavsett hur mycket det talas om att mitt handlar om en ”fin tanke”.

Att kunna gå omkring och visa tolerans är ett privilegium som tillfaller de vars perspektiv är det rådande i samhället, vi andra måste kämpa i underläge, och när en gör det så finns det inget utrymme för tolerans. Det handlar om kamp, och om vi går omkring och tolererar så kommer vi aldrig att komma framåt, utan bara sitta fast i detta eviga status quo.

Jag är så trött på den politiska tävlingen, där alla ska typ träffas och utbyta perspektiv och sedan i samförstånd komma fram till vad som är bäst. Jag vill inte vara med i era diskussioner, jag vill inte vara ert bollplank. Jag är inte intresserad av att höra att ni tycker att det är ”okej” att vara kommunist eller att ni ”förstår” mig och mitt perspektiv men ”tycker annorlunda”. Jag är inte kommunist för att få er förståelse, jag är kommunist för att jag vill krossa kapitalismen och den borgerliga staten, inte för att jag vill diskutera inom ramarna för den. Jag vill inte vara ert kommunistiska alibi, så att ni kan sätta ”pratat med en kommunist” på listan över era politiska meriter.

Visst, ni kan väl springa omkring och ”diskutera” och tolerera varandra, men försök inte få med mig i skiten. Jag tolererar inte er eller ert samhälle, och ni behöver inte heller låtsas att ni tolerera mig. Jag skiter i vad ni tycker om mina idéer i teorin eller om ni ”tolererar” att jag har dem, för jag vet att ni kommer motarbeta mig om jag försöker nå verklig förändring. Er tolerans klingar så falskt, jag vet att den inte betyder något i praktiken.

Problemet med högerfeminister är inte att de är feminister, utan att de är höger.

Det finns en ständigt återkommande debatt bland feminister som är om det är möjligt att vara höger och feminist. Senast ut är Uje Brandelius som tycker att högern inte kan göra anspråk på ordet.

Kan en vara höger och feminist? På denna fråga svarar jag ja, eftersom jag tycker att var och en som är medveten om patriarkatet och vill förändra det kan kalla sig feminist. Däremot så tycker jag att långt ifrån alla feministiska inriktningar är meningsfulla.

En person kan ”ta ställning” för och emot en jävla massa saker. Som feminist tar du ställning för jämställdhet, emot patriarkatet. En kan också ta ställning emot klassklyftor, fattigdom, att folk inte får sjukvård och så vidare. Men att ”ta ställning” är i sig inte samma sak som att faktiskt verka för en förändring. Att bara ”vara feminist” är lite som att vara för bra saker.

Jag kan absolut acceptera att dessa personer kallar sig feminister, jag tycker att de är feminister. Däremot ser jag dem inte som personer som tillför något till någon slags politisk kamp som jag anser relevant. Feminister eller ej.

Problemet med borgerlig feminism är för mig inte att det är just borgerlighet och feminism i kombination, utan att det är borgerlighet från första början. Jag är emot borgerligheten på en massa olika sätt. Jag tycker att högerideologier är destruktiva. Däremot skiter jag i vilka etiketter de sätter på sig själva. Om de nu vill kalla sig feminister, fine för mig. Bara för att vi sätter samma etikett på varandra betyder inte det att vi har ett skit gemensamt.

Anledningen till att jag inte kan tänka mig ett samarbete mellan högerfeminism och vänsterfeminism är inte främst för att högerfeminister inte skulle vara ”riktiga” feminister, utan att de är höger. Att vara höger är tillräckligt illa alldeles på sina egna meriter. Högern har en syn på samhället som är så skild från min att det omöjliggör samarbete.

Jag tycker att det är fånigt när en diskuterar vem som har rätt till olika etiketter och inte. Egentligen är det ganska irrelevant vem som kallar sig feminist och inte. Bara för att jag är feminist behöver jag inte samarbeta med alla andra som kallar sig feminister, eller ens respektera dem. Det finns gott om feminister jag tycker är fullkomligt dumma i huvudet utan att för den sakens skull säga att de inte får kalla sig feminister. Det är inte det som är problemet.

Vänsterns hat är inte finare, men det är mer legitimt.

Har vänstern en finare sorts hat frågar sin Claes Arvidsson på SvD och det känns liksom lite krystat och fånigt eftersom det han skriver redan har sagts i flera gånger och dessutom bättre i denna debatt som pågått under flera månaders tid. Jag förstår ärligt talat inte varför SvD valde att publicera texten men nu när det är gjort känner jag ändå ett visst behov av att besvara idiotin.

Arvidsson frågar sig hur detta skulle ta sig ut om man bytte ut de olika grupperna mot varandra, alltså bytte ut överklass mot arbetarklass, högerpolitiker mot vänsterpolitiker och så vidare. Nå, om någon skulle göra en vänsterpartipiñata så skulle jag inte protestera även om jag kan tycka att idén faller lite platt eftersom tanken med piñatan är att illustrera djävulen som snott skatter från folket. Men det skulle helt klart fungera ur till exempel en nyliberal synvinkel, där människor ju tycker att skatt är stöld, och jag skulle inte blir mer arg på detta politiska läger än vad jag är redan idag på grund av en sådan aktion. Jag hatar dem för deras idéer som de kämpar för att realisera, inte för att de uttryckssätt de låter idéerna ta.

Nej, vänsterns hat är inte på något vis ”finare” än motsvarande hat från högern, men det är mer legitimt. Eller snarare: det är mer legitimt för arbetarklassen att hata överklassen än motsatsen. Det är alltid mer legitimt för en förtryckt att hata sina förtryckare än det motsatta.

Detta är såklart en ideologisk ståndpunkt. Jag antar att Claesson inte tycker att det finns något strukturellt förtryck av arbetarklassen i samhället. Eller så tycker han det, men tycker att man ska ”skynda långsamt” i bekämpandet av orättvisor. Fan vet jag. Eller så är han helt enkelt bara ”emot hat” och ser detta som viktigare än något slags bekämpande av orättvisor i samhället. Det är så fruktansvärt viktigt att samhällsdebatten är ”trevlig” att om någon uttrycker att de faktiskt hatar de personer som de tycker för en destruktiv politik så ska hela jävla samtalet handla om det. Eller så är det bara ett sätt att för bort fokuset från de frågor som faktiskt diskuteras.

Det är i alla fall på grund av detta jag tycker att vänsterns ”hat” är mer okej, inte för att det är ”finare” men för att jag anser dem har rätt i sak i det dem uttrycker. Om någon högerperson väljer en liknande metod för att uttrycka sina idéer så kommer jag inte opponera mig emot själv metoden, utan mot idén.

Det är väl naturligt att hata en samhällsordning som man upplever sig själv, personer i sin närhet eller samhället i stort skadas av, och alltså också de krafter som upprätthåller denna samhällsordning. Jag känner ett brinnande hat mot såväl patriarkatet och klassamhället. Jag tycker att det är en fullt berättigad och rimlig känsla, eftersom detta är samhällsordningar som jag upplever som djupt destruktiva och förgörande både av samhället i stort men också av alla de människor som ingår i det. Hur kan man se något sådant utan att känna hat, är mina fråga.

Sedan kan man ju fundera på vilket uttryck detta hat tar sig, och vilka uttryck som är konstruktiva för att driva sakfrågan. Jag tror att få personer ur vänstern idag skulle vilja se en utrotning av överklassen, lika lite som feminister vill se en utrotning av män. Däremot vill man krossa den samhällsordning som ger överklassen makt och privilegier enbart på grund av sin härkomst, på samma sätt som man vill utrota den ordningen som ger män makt och privilegier enbart på grund av sitt kön.

Och ja, detta kan ta sig uttryck i ett hat mot män som saknar insikt om sitt privilegium och dessutom utnyttjar det. Men jag hatar ingen på grund av personens bakgrund eller vad hen har mellan benen, utan för vad hen gör med allt detta. Om hen bara vilar i känslan att allt är precis som det ska vara och vägrar ta ansvar för sin överordnade samhällsposition så hatar jag. Det är ett hat jag tycker är både berättigat och nödvändigt.

Jag vill ju bara klaga.

När jag skrev det här inlägget om att positionera sig emot modebloggare så kom jag på att vissa kanske kan tycka att jag kastar sten i glashus i och med det jag skrev om Mogis knapprage.

Mogi frågar sig varför denna kvinna inte bara kan vara stolt över att hon är sosse eller vänsterpartist eller vad hon nu är. Det är av följande anledning: kvinnan kanske helt enkelt är jävligt emot nya moderaterna och inte så mycket för något annat. Hon hatar nya moderaterna mer än hon älskar det parti hon nu röstar på.

Det var vad jag skrev. Detta var lustigt nog ett av svaren:

Poängen är att kvinnan kunde ha varit positiv och haft ett S eller V på sin pin, de visar hennes åsikter mer än tydligt utan att kränka(ja, jag anser också att det till en viss grad är kränkande) någon och visa hat och omogenhet!!

Jag tycker att det är konstigt att folk inte förstår att politik kan handla minst lika mycket om att fördömma som att höja upp. Att jag är emot alliansen handlar inte om att jag är så jävla mycket sosse att jag tror att världen skulle vara en perfekt plats om de tog över makten, det handlar om att jag tycker att alliansens politik och retorik är fel i sig.

Resonemanget verkar vila på att man inte har rätt att klaga om det inte finns något bättre, dessutom måste detta ”bättre” finnas på partipolitisk nivå och inte som en ide eller en rörelse utanför det parlamentariska.

Man sa vara positiv och höja upp det man tycker är bra. Men jag är för helvete inte positiv och jag tycker inte att varken vänsterpartiet eller socialdemokraterna är särskilt bra, jag tycker mest bara att högern är otroligt jävla dålig. Och det måste man väl få uttrycka?

Tydligen så ska alla bara forma sina åsikter efter vad de tycka är ”bra” och sedan upphöja det. Moderater och socialdemokrater ska träffas och så ska de säga: ”jaha, du är sosse/moderat? Så trevligt att du har hittat en politik du gillar! Själv tror jag på något annat, men nu tycker vi olika i samförstånd”. Vilken blomstrande politisk debatt vi skulle ha!

Detta, mina damer och herrar, är inget annat än ett åsiktsklimat som främst syftar till att upprätthålla status quo, en politisk debatt utan vassa kanter så att ingen lättkränkt moderat kan skära sig på dem. Politik kan inte bara innehålla positiv upphöjande av saker och ting, det måste finnas kritik också. det måste finnas ett utrymme att säga: ”jag har ingen bättre lösning, men jag finner mig inte i detta” och skapa nya idéer utifrån missnöjet snarare än att man redan tillhandahåller perfekta lösningar.

Ingen ska behöva vara tacksam för att de får mat på bordet, det är en jävla rättighet.

Det här med välgörenhet. Jag har innan uttryckt mig lite kring det här, om hur folk konsumerar välgörenhet som accessoarer.

En sak som är väldigt intressant med det nästan bara är människor som röstar höger som visar upp sin välgörenhet på det viset. Vet ni varför? Jo för att ingen ska kunna säga att de röstar moderat för att de är egoistiska. I USA är det här med livsstilsvälgörenhet ohyggliga vanligt, rika fruar ägnar sig åt att ge leksaker till barn som en hobby för att plåstra om sina dåliga samveten en smula. Sverige håller på att utvecklas mer och mer åt USA i det här avseendet, för ett tag sedan gjorde Foki nåt jävla utspel på ett dagis och gav de små söta barnen en massa godis (givetvis i utbyte mot att få lägga ut deras bedjande och tacksamma ansikten på sin blogg, för att spä på sin image som nåt jävla helgon, behöver jag nämna att jag blev direkt äcklad av hennes perspektivlöshet) och nu tycker Katrin Zytomierska att det är så himla sorgligt att nån kan få stå utan julklappar(!) på självaste julafton.

Jag har sett både Mogi och Blondinbella säga att de röstar moderat för att kunna skänka mer pengar till välgörenhet. Det dem gör är att få något som annars skulle ha varit deras plikt i samhället att vara deras fria och således även mycket goda val och dessutom få lite mer pengar på kuppen. För om de verkligen skulle skänka varje skattekrona till välgörenhet skulle de nog inte klaga, men nu råkar de vara så att varje välgörenhetskrona ger mycket mer ”karma” än en skattekrona, eftersom den är frivillig.

Idag har vi ett samhälle där folk hamnar i dåliga situationer, till exempel när de blir utförsäkrade trots sjukdom. Detta samhälle har delvis skapats av Katrin Zytomierska som röstade moderat (eller i alla fall kampanjade för moderaterna, så jag antar att rösten hennes hamnade där också). Nu skapar hon en insamling för fattiga barn. Är det bara jag som tycker detta stinker dubbelmoral?

Det handlar väl om att Katrin har ett behov av att få cred var gång hon gör något fint, istället för att acceptera att betala de där extra skattekronorna som hade kunnat göra att dessa barn inte hamnade i den aktuella situationen. Detta är mycket egoistiskt och tyder dessutom på en djup oförståelse för vad det är att ha ett bra liv, för ingen mår i långa loppet bättre av att få slumpmässigt utdelade almosor av folk.

Jag håller med Clara här. Sociala skyddsnät skapas av att det finns en viss grundtrygghet i ett samhälle man kan räkna med. Ingen ska behöva känna sig beroende av någon livsstilsvälgörenhet för att få vardagen att gå ihop. Ingen ska behöva vara tacksam för att de får mat på bordet, det är var och ens förbannade rättighet.