Etikett: homosexualitet

Om manlig och kvinnlig homosexualitet.

Läste i Rosa – den farliga färgen av Ambjörnsson att lesbiska kvinnor under förintelsen inte blev förföljda på samma sätt, eftersom de ansågs möjliga att bota. Istället för att märkas ut med en rosa triangel, som homosexuella män gjorde, så märktes de ut med en svart som symboliserade antisocialt beteende.

Jag tänker att detta fenomen lever kvar även idag. Homosexuella män hatas öppet på ett helt annat sätt, medan homosexuella kvinnor snarare förnekas. Det är vanligare att en hör ”bög” som skällsord än ”flata” och så vidare. Det finns helt enkelt ett öppet erkännande av att manlig homosexualitet existerar och att det är ett hot.

När jag tänkte på homosexualitet som yngre var det alltid män det handlade om. Jag tror inte att jag riktigt insåg att även kvinnor kunde vara homosexuella, för hela tanken att någon skulle bry sig om kvinnor som begärde kvinnor kändes absurd. De enda gånger jag exponerades för det var när det objektifierades av en manlig blick, men då stod ju inte just kärleken mellan två kvinnor i fokus utan hur de uppfattades av män.

Jag har också uppfattningen om att det är fler kvinnor som är öppet bisexuella, och jag tänker att det kan vara för att en bisexuell kvinna kommer tolkas som hetero primärt medan en bisexuell man snarare kommer tolkas som homosexuell. Som kvinna kan en kanske vara öppen med vissa saker, till en viss gräns, just för att ingen ändå tar det på allvar. Detta är såklart också förtryck, men en annan form av det.

Jag tänker också på hur många förklarar till exempel min relation utifrån män, alltså att jag är med en kvinna helt enkelt för att jag inte har fått till det med en man alternativt för att jag är rädd för män. Alltid är det mäns agens som står i fokus. Män förutsätts kapabla att begära, och därför anses de också ansvariga för sina begär. Kvinnor anses inte kapabla att begära på samma sätt, och därför förnekas våra begär snarare. Vi anses helt enkelt möjliga att bota om ”rätt” man kommer in i våra liv.

Heterosexuella djur och mänskliga tolkningsramar.

Det är ganska vanligt att människor försöker driva i bevis att heterosexualitet är naturligt genom att göra antagandet att djur är heterosexuella. Detta är problematiskt på flera sätt. För det första så uppvisar djur inte alltid heterosexuellt beteende.

När vi studerar djur så gör vi det inte med någon objektiv blick, utan de slutsatser vi drar utifrån observationerna färgas såklart av våra övriga antaganden. Människor förutsätter helt enkelt att djur är heterosexuella, eftersom det finns en föreställning om att heterosexualitet är just det naturliga. Genusvetenskapen har upptäckt att forskare ofta gör antaganden om att djur är heterosexuella utan att egentligen veta.

Det finns också en föreställning att djur inte har några sociala konstruktioner, något som inte alls behöver stämma. Det beror såklart på vad en menar med en ”social konstruktion”, men för mig som ser det som en väldigt grundläggande grej så känns det ganska givet att även djur kan ha sådana. Läs till exempel detta inlägg om hur apors beteende formas av sin miljö mer än sina gener, något som jag ser som ett typiskt exempel på en social konstruktion.

Men framförallt så undrar jag om en ens kan prata om djur som hetero- eller homosexuella. Jag tänker att fenomenet att definiera sig som varandes en sexualitet är en väldigt mänsklig företeelse, i sig en slags social konstruktion. Att säga att en ”är” hetero- eller homosexuell blir meningsfullt först i en kontext där en organiserar sitt liv utefter vem en har sex med, alltså i en kontext där en lever tvåsamt tillsammans med någon en också har en kärleksrelation med. Människor har ju inte heller alltid definierat sig utefter sin sexualitet, det är ett relativt modernt fenomen, innan fokuserades det betydligt mycket mer på handlingar, inte någon slags inneboende identitet.

Möjligtvis kan en prata om att djur uppvisar homo- eller heterosexuellt beteende, något som då såklart enbart handlar om i vilket fack vi placerar in deras handlingar. Vi försöker tolka djurens beteende utifrån mänskliga tolkningsramar. Frågan är vad det egentligen fyller för syfte att göra detta, vad är det för slags kunskap vi skapar? Är den verkligen relevant för att förstå djurs sexuella beteende? Jag tvivlar på detta. Snarare måste vi förstå vår tolkning av sexualitet som någonting väldigt kontextberoende och föränderligt, och inte försöka applicera mänskliga normer på djur.

Sedan kan en också fråga sig om en över huvud taget kan prata om att en människa ”är” hetero- eller homosexuell. Är det inte också i detta fall  mest en fråga om handlingar? Handlingar som ges mening i ett socialt system, men som inte nödvändigtvis behöver betyda något i sig själv mer än att just den handlingen utförs.

Det är ni som måste ändra på er, inte jag.

Det här med kroppsbehåring då. Vi feminister blir ständig anklagade för att göra en ”stor grej” av vårat kroppshår. Vi blir anklagade för att göra något som är ”privat” till något offentligt.

På ett sätt tycker jag att det påminner mycket om alla människor som anklagar homosexuella för att göra en ”stor grej” av sin sexualitet i och med pride. Dessa människor tycker ofta att man ”får vara bög” men att man inte behöver ”spöka ut sig”. På samma sätt tycker många att man ”får ha hår under armarna” men att man inte ”behöver visa upp det”.

Om det hade varit allmänt accepterat att göra vad man vill med sin hårväxt hade det troligen inte heller upplevts som ett ”uppvisande” om man t.ex. råkade visa sina håriga ben eller sin håriga armhåla på bild. Då hade folk snarare tänkt ”jaha, där är en helt vanlig bild på en helt vanlig tjej”, inte: ”åh nej, en hårig armhåla”. På samma sätt hade man inte upplevt det som något slags ”uppvisande” av sin homosexualitet när två personer av samma kön hånglade om det inte var för att homosexualitet är stigmatiserat. Då hade man tänkt: ”där sitter ett kärlekspar och hånglar” och inte: ”åh nej! Två homosexuella som måste trycka sin sexualitet i ansiktet på mig”.

Det som för mig är den naturligaste sak i världen, att inte aktivt dölja mig bara för att jag inte rakat mig under armarna eller på benen, upplevs av någon annan som att jag visar upp det. Att jag ”gör en grej av det”. På samma sätt som två individers helt naturliga uppvisande av kärlek för varandra av vissa personer ses som något slags statement; ett äckligt exponerande av vad som egentligen borde ske bakom lykta dörrar och aldrig läcka ut i offentligheten.

Sen är det såklart så att man ibland ”visar upp” det med mening. Men grejen är att det inte hade funnits något behov av att visa upp det om det inte var för att så många finner det så oerhört provocerande. Om folk inte hade brytt sig om hårväxt från första början hade inte jag heller brytt mig om min rätt att göra vad jag vill med den, för då hade det varit en ickefråga. Men nu är det inte en ickefråga, det är ett högst aktuellt problem att kvinnor inte får ha vilken hårväxt de vill utan att vissa ska ta sig rätten att ha åsikter om det, sno deras bilder och kalla dem äckliga.

Och på precis samma sätt hade man inte behövt ha någon prideparad om det inte var för att homo- bi- och transsexuellas rättigheter faktiskt inte är precis samma som heterosexuellas. Om det inte var för att vi faktiskt behöver påminnas om att alla människor har samma rätt till sin sexualitet och sitt privatliv oavsett vilket kön man tänder på eller hur man definierar sin egen könstillhörighet.

De som behöver ändra på sig här är inte personerna som anser sig ha rätten att göra vad de vill med sina egna kroppar, ta bilder på oss själva och publicera eller ha baraxlat trots att vi inte rakat oss under armarna. De som behöver ändra på sig är alla personer som tar sig rätten att spy ut sina åsikter om våra kroppar, våra hygienrutiner och våra bilder fast de egentligen inte ha något alls med saken att göra. De som behöver ändra på sig är personerna som tycker att alla kvinnor ska anpassa sig efter deras personliga preferenser gällande kroppsbehåring, inte vi som tycker att alla ska få ha rätten att bestämma över sina egna jävla kroppar utan att någon ska kalla oss äckliga.

Och på samma sätt är det inte personerna som inte aktivt döljer sin sexualitet som behöver förändras, utan personerna som tar sig rätten att ha åsikter om andras val av partner. Som tycker sig ha rätten att kalla personer som visar upp sin kärlek offentligt, precis som många heterosexuella gör, för äckliga bara för att de själva inte har samma preferenser.

De som behöver förändras är inte de som gör vad de vill med sina kroppar, visar sin kärlek oavsett kön. De som behöver förändras är personerna som inte kan tåla att andra människor har en annan smak än de själva, en annan uppfattning om vad som är vackert och inte eller en annan sexualitet.

Positiva fördomar är också fördomar.

När man pratar om fördomar brukar man nästan alltid fokusera på de negativa fördomarna. Att vissa tror att mörkhyade är mer benägna till brott, eller att tjocka är ohälsosamma. Det är inte konstigt att fokus hamnar där eftersom de flesta reagerar starkare på att någon tror illa om en än att någon tror bra om en. Men det finns även en massa positiva fördomar som jag tror kan vara mint lika problematiska för den som blir utsatt.

En grupp som blir utsatt för extremt mycket fördomar är bögar. Både fördomar som har en negativ innebörd för den som har dem, som till exempel att bögar vill bli ihop med precis varenda kille i hela världen. Men också positiva fördomar, som att bögar är så himla härliga och trevliga killar som man kan mysa med. Den senare fördomen tycker jag är extremt vanlig bland personer (framförallt kvinnor) som gör en stor grej av att vara öppna och fördomsfria och därför liksom överdriver för att verkligen markera hur otroligt okej man tycker att det är med homosexuella. Det är även väldigt vanligt att dessa personer gör en stor grej av att ha en ”bögkompis”.

Det är såklart bättre att folk har dessa fördomar än att de till exempel tror att alla bögar kidnappar och våldtar barn. Men det handlar fortfarande om att man ser förbi individen och definierar hela personen som ”bög” rakt av, utan att försöka lära känna honom först. Jag tänker mig att det kanske blir lättare att komma ut om det finns många människor omkring en som har positiva fördomar om bögar men jag tror också att det upplevs som begränsande för hur man sedan uttrycker sin personlighet. Att man förväntas ha en massa personlighetsdrag man kanske inte har och att det därmed blir något man måste leva upp till.

Den som vill vara fördomsfri kan inte bara rannsaka sina negativa fördomar om olika grupper, utan måste ta tag i de positiva också. För de flesta människor vill inte ses enbart som bögar, flator eller blattar utan som hela människor med en massa olika egenskaper. På samma sätt som heterosexualitet eller vithet inte definierar hela ens personlighet så ska inte heller homosexualitet eller mörk hy göra det, oavsett om det skulle leda till positiva fördomar eller ej. Att vara fördomsfri är inte att höja upp grupper som andra ser ner på, att vara fördomsfri är att se bortom kön, sexualitet och hudfärg och se människan.