ilska – Fanny Åström

Ilska och tillit.

Ilska är en väldigt enkel känsla. Det handlar om att någon har gjort en orätt. Det finns inget utrymme för nyanser.

Jag har ju skrivit mycket om hur ilska kan vara frigörande. Jag tycker att det är viktigt att poängtera; det handlar om vem som har rätt till att känna ilska över sin situation. Generellt så förnekas kvinnor den rätten. Vår ilska är inte legitim som mäns ilska. Därför är det viktigt att vi ger varandra rätten att känna ilska.

Vi ger varandra rätten att känna ilska genom att sluta med alla dessa ursäkter av det förtryck vi utsätts för. Vi ger varandra rätten att känna ilska genom att sluta känna sympati med våra förtryckare.

Samtidigt är det problematiskt att lyfta fram ilska som något ensidigt gott. Ilska kan vara frigörande, men det kan också hindra en att se att verkligheten ofta är med komplex. Det kan vara ett hinder i samvaron med andra att ta fram ilskan för enkelt.

Jag tänker på ilska som en slags försvarsmekanism, som har varit positiv för mig i många relationer. Positiv på det sättet att jag sluppit internalisera viss skuld och skam, och för att det varit en känsla som hjälpt mig att ta mig ur och bearbeta relationerna. Däremot har det inte varit uppbyggligt för relationen som sådan. Även om jag i relationer har försökt lösa problem med ilska så kan jag i efterhand se att det snarare har varit ett desperat försök att upprätthålla någon slags värdighet och integritet i en ohållbar situation.

Detta är på många sätt skrämmande, och jag tänker på det mycket i sammanhanget att främst ha relationer med kvinnor, eller att försöka bygga bra och nära relationer över huvud taget, såväl vänskapliga som romantiska. Jag upplever att ilska i den här kontexten inte kan vara en väg framåt i en reltion. Jag vill inte att människor jag har relationer med ska behandla mig väl i rädsla för att jag ska bli arg, utan för att de bryr sig om mig och vill att jag ska må bra.

Det kokar väl till slut ner till att en inte ska ha relationer till människor en behöver bli arg på för att de ska lyssna. Människor som inte hyser såpass mycket respekt för en att de är villiga att lyssna om en inte blir arg går det inte att bygga bra relationer med. Att tvinga någon att visa upp hela känsloregistret för att bemöda sig att lyssna är inte kärleksfullt, det är ett sätt att utöva makt och kontroll. Centralt för mig i relationer är att jag upplever att det finns en vilja att förstå mig och möta mig i mina behov.

Samtidigt så kräver detta arbete även från mitt eget håll. Det handlar om tillit. Ibland kan situationer se ytligt likadana ut som situationer där någon har velat mig illa. Till exempel när jag upplever att jag inte blir förstådd så kopplar jag ihop det med tidigare relationer med människor som helt enkelt inte velat förstå mig och aktivt motarbetat dialog hur mycket jag än försökt. Samma sak när jag bli bemött med tystnad när jag är ledsen, vilket kastar mig tillbaka till tillfällen där mina behov aktivt ignorerats som en maktdemonstration från min partners sida. Min instinktiva reaktion på den här typen av situationer är att bli arg, trots att människan jag är med kanske snarare agerar så utifrån rädsla och okunskap och skulle vilja hantera det på ett sätt som känns bra för mig.

Det svåra i det här är att ilska är en försvarsmekanism. Jag reagerar med ilska för att jag redan från början är inställd på att det är det enda sättet för mig att hävda mina behov, eftersom det är så det har sett ut i tidigare relationer. Om jag släpper garden och istället öppnar upp för att den andra ska kunna se mig och förstå mig så gör jag mig också sårbar. Om den andra i den här situationen avvisar mig och bekräftar mina instinktiva förväntningar så kommer det att skada mig mycket.

Att förvänta sig något av andra, att öppna upp för att andra ska kunna ge en det, är farligt. En kan bli avvisad, och det är oerhört nedbrytande. Samtidigt är det viktigt att våga för att kunna ha någon slags närhet. För det kan vara skadligt för den andra att bli bemött med ilska när det snarare handlar om rädsla eller okunskap.

Det är också viktigt att åt andra hållet förstå vilket oerhört utsatt position det är att öppna upp sig på det här sättet och ge gensvar. Tillit är något som måste förvaltas väldigt noga. Att en människa öppnar upp sig för en är något en borde ha väldigt stor respekt för.

Om att sluta vara arg och gå vidare.

Jag fick denna fråga på twitter:

Tror du att det är ”viktigt” i sig att bearbeta sitt förhållande så mycket att man slutar hata sitt ex?
Det är länge sen, och upplever att jag lagt det bakom mig, men när jag tänker på vad hen gjort och hur det har fuckat upp mig så känner jag hat. Tror du att det är viktigt i ens återbyggnadsprocess att typ, låta bli att hata?

Jag tycker detta är en sjukt svårt fråga, och tänker att det är väldigt beroende på kontext. Det är viktigt att släppa ur sig grejer för att gå vidare. Ilska och hat är viktigt för att kunna släppa den skuld och skam som ofta kommer när en blivit dåligt behandlad av någon, och placera den där den hör hemma istället. Samtidigt är ilska och hat konsumerande känslor som inte är särskilt nyttiga att gå omkring med alltför länge.

När mitt förra förhållande tog slut hade jag en period där jag var väldigt förbannad och konfronterade mitt ex med en massa olika saker. Jag fick svar på många av mina frågor, vilket gjorde att jag kunde bli relativt tillfreds efter ett tag och lämna mycket bakom mig. Jag fick en möjlighet att förstå varför saker och ting blivit som de blivit, och jag är glad att han gav mig den. Däremot inser jag att alla inte kan göra såhär, många är helt enkelt upptagna med att försöka undkomma exets kontaktförsök själva, eller får absolut inget gehör. Om så är fallet måste en såklart finna andra vägar.

När det gäller andra relationer har jag snarare behövt köra på ändå, eftersom det inte funnits några möjligheter till upprättelse på det sättet. Mycket av det som hände i dessa relationer ligger fortfarande kvar hos mig. Det kan vara triggade när jag är med om saker som påminner om det, men det är ingenting som konsumerar min vardag.

Jag tänker att det enda sättet att gå vidare är att fylla tomrummet med något nytt. Att bevisa för sig själv att en kan ha nya, bättre relationer trots att en blivit skadad i sina tidigare. Vissa saker som görs mot en kommer alltid att ligga kvar och skava. Det är oerhört sorgligt, men det är villkoren för vår existens i detta samhälle. Jag tänker på det som gjorts mot mig i tidigare relationer som ärr. Det kommer att finnas kvar där och jag måste förhålla mig till det. Jag vet att vissa saker troligen kommer att vara problematiska för mig en lång tid framåt. Jag har inget annat val än att förhålla mig till detta om jag ska kunna ingå i nya relationer. Och jag vill ha nya relationer, så jag letar efter sätt att förhålla mig.

Människor blir ärrade på olika sätt och jag kan bara tala för hur jag hanterat mina. Jag vet till exempel att jag väldigt lätt går in i ett känslomässigt beroende och uppoffrar väldigt mycket av min tid för den andra parten, vilket sedan gör att jag får svårt att upprätthålla min självständighet och gör mig väldigt krävande. Denna tendens kvarstår och det jag måste göra är att försöka hantera den genom att undvika att gå in i den typen av beroende över huvud taget. Ett enkelt sätt att göra detta på vore att inte ha relationer, men eftersom en får livskraft och näring ur sådana är det inte ett värt pris att betala.

Om någon har skadat en djupt så tycker jag inte att det finns något egenvärde i att sluta hata. Däremot finns det ett värde i att inte fortsätta leva i känslorna. Det är en sak att hatet blossar upp när en tänker på det, det är en annan att hela tiden gå omkring och leva i det. Ibland sticker det till att tänka på saker en har varit med om, och det är okej, men det ska inte behöva konsumera en under en längre tid.

Jag tänker att det beror mycket på vad som har hänt också. Om det rör sig om misshandel finns det inget syfte med att förlåta, men om det snarare handlar om destruktiva spiraler en både varit delaktiga i så kan det vara nyttigt att fundera på sin egen del i det hela. Mina relationer har oftast förflutit på det senare sättet.

Även om jag fortfarande anser att de jag varit med har en större skuld, så kan jag också se hur jag själv kan komma att reproducera samma mönster i andra relationer. Detta är något jag måste våga se och ta ansvar för. Detta kan vara väldigt jobbigt och smärtsamt eftersom det kräver insikt i hur ärrad en har blivit. Det är ett slags sorgearbete som en måste låta ske. Det handlar om att acceptera det som gått förlorat, om att tillåta sig själv att vara ledsen över det just för att det gått förlorat men samtidigt inte söka upprättelse som inte kan ges. Helt enkelt att lägga det till handlingarna.

Sedan kan en förlåta vissa saker men inte andra. Jag kan förlåta mina partners för att de varit inkapabla att hantera sina egna eller mina känslor eftersom det snarare handlar om en brist eller oförmåga de själva varit maktlösa inför, men jag kan inte förlåta dem för att de aktivt tryckt ner mig genom att pika mig. Jag kan inte förlåta att de straffat mig genom ignorans och så vidare. Detta är liksom ett aktivt beteende som syftar till att skjuta över skulden för sin egen oförmåga på mig och det tycker jag inte är acceptabelt.

Processer får ta tid, men om en upplever att det stannar av så kan det vara en bra idé att aktivt söka upp något slags emotionellt stöd. Jag tänker att det är grundläggande för att komma vidare att uppleva att en blir mött i sina tankar, i alla fall av någon. Det kan gå bra med en vän, en psykolog/kurator, någon på en tjej- eller kvinnojour eller något forum på nätet. Jag tänker att det viktiga är att en känner att en inte är ensam. Att läsa texter av människor med liknande perspektiv kan också hjälpa, för mig var Det kallas kärlek och Prins charles känsla viktiga böcker som satte ord på mycket.

Men jag tycker att det här med sorg är svårt. Det finns inga enkla svar på hur en ska bearbeta trauman. I detta samhälle så finns det sällan tid eller förståelse för dessa processer, och det är väldigt sorgligt. En får göra så gott en kan.

Den som har möjlighet att vara arg borde vara arg även för alla de som inte kan.

Ibland diskuteras enskilda personers rätt att känna ilska för patriarkatet. ”Varför är du arg, det finns ju de som har det sämre än du”. När jag uttrycker ilska över patriarkatet är det såklart inte bara det jag själv blivit utsatt för som det handlar om, utan även det jag ser andra bli utsatta för.

Ibland kan folk säga något i stil med ”jag träffade person x som blivit utsatt för något mycket värre än du, den är inte arg och därför har du inte någon rätt att vara det”. Grejen är att olika människor hanterar saker på olika sätt. Vissa blir förbannade, andra tiger och vänder skiten inom sig. Det finns ingenting som säger att den ena strategin är bättre eller mer moraliskt korrekt än den andra.

Själv är jag nöjd med att ha nära till ilska. I mina ögon är det något som ger mig kraft och självsäkerhet och som hjälper mig igenom olika svårigheter. Givetvis ställer det också till problem, men generellt är det ingenting jag vill bli av med. Ilskan hjälper mig att inte vända vissa saker inåt.

Att någon annan inte är arg över sin situation innebär inte att denne inte har rätt att vara arg eller kanske rentav borde vara arg. Jag upplever ofta att det är svårare att vara förbannad över saker som drabbar än själv än det som drabbar andra. Saker som drabbar mig själv känner jag ofta väldigt blandade känslor inför, jag har ofta en personlig relation med förövaren, är insyltad i olika slags emotionella och materiella beroenden och så vidare. I sådana situationer har jag ibland svårare att se förtrycket klart än någon som kommer utifrån.

Jag tror att det skulle vara bra om fler ickemän lärde sig att bli förbannade. Ilskan är generellt ett manligt privilegium, någonting en som man kan ta till med och utöva makt genom. Ickemän däremot förväntas inte vara arga och anses inte ha rätt att vara arga på samma sätt som män. Till skillnad från mäns ilska, som i regel tolkas som en legitim reaktion på omgivningen, så anses ickemäns ilska vara resultatet av att de är emotionellt instabila eller dylikt.

Ilska är ingenting positivt i sig, men det kan vara en förändrande kraft om den riktas mot rätt mål, om den riktas mot våra förtryckare. Istället för att rikta ilskan mot oss själva och försöka förändra oss själva så bör vi rikta ilskan mot patriarkatet. Detta är berättigat oavsett om en har blivit utsatt för mer eller mindre patriarkalt förtryck i jämförelse med andra, att bli utsatt för förtryck är alltid en anledning att vara förbannad även om någon annan har det värre.

Men alla har inte kraft eller möjlighet att vara arga. Många befinner sig i situationer där de inte har något annat val än att rikta ilskan inåt, där utåtriktad ilska skulle försätta dem i livsfara. Eller så har de aldrig lärt sig att var arga och vilja förändra någon annan än sig själva. Kanske orkar en inte släppa lösa ilskan, för det finns så jävla mycket att vara förbannad över. Detta är inte nödvändigtvis föredömligt, det finns ingenting som säger att deras ickeilska skulle vara bättre eller finare.

Visst skulle jag kunde undvika ilska, jag skulle kunna välja att vara snäll, men jag vill inte. Att välja att inte vara arg när jag har alla möjligheter att vara det ser jag som ett svek. Jag tänker att den som har möjlighet att vara arg borde vara arg även för alla de som inte kan, vågar eller orkar. Jag tänker att jag vill inspirera andra till ilska, för jag vet hur mycket ilskan har hjälpt mig i mitt liv och i min frigörelse. Jag tänker att jag vill visa att det är okej att vara arg, att det kan vara rätt att vara arg.

Ilska och ledsenhet.

Apropå inlägget om män med känslor innan så tänker jag också att män lär sig att visa sina känslor på ett annat sätt än kvinnor. Kvinnor lär sig att visa ledsenhet, män lär sig i högre grad att visa ilska och lösa olika problem med våld.

Jag tänker att dessa olika känsloyttringar handlar om att män inte vill visa sig svaga och sårbara, medan kvinnor ofta har lättare till det eftersom de fostrats in i det.

I ilskan finns det en säkerhet och makt grundad i känslan av att ha rätt och ett krav på andra att gå en till mötes, ofta uppbackat med ett mer eller mindre uttalat hot om att använda våld, men i ledsenheten finns maktlöshet och en önskan att någon annan ska se en och förstå. Kvinnor lär sig att maktlöshet är ett sätt att söka sympatier, män lär sig att ilska är en väg. Jag tänker mig att detta kan kännas jobbig för män såväl som för kvinnor, eftersom både blir begränsade i sitt känsloregister, men att det ändå är mäns känsloyttringar som har högst status och ger mest makt.

En annan känsloyttring som jag märkt är vanlig bland män är irritationen. Istället för att säga vad en tycker är jobbigt så går de omkring och är småsura och förnekar sedan att det skulle vara något så en får gissa sig till vad det handlar om. Detta är ju annars någon som kvinnor generellt brukar anklagas för att göra, men av vad jag har sett så är det betydligt mycket vanligare bland män.

Jag tänker att det handlar om behovet att bli sedd i sina känslor. Kvinnor blir inte sedda på samma sätt som män, en kvinnas irritation är inte något som föranleder en massa tolkningsarbete i omgivningen utan hon avskrivs som konstig. Därför måste kvinnan ta till mer tydliga uttryck för att bli sedd. Även om kvinnors gråt också ofta avfärdas så är det nog mer sällan.

Jag tänker att det också har att göra med att män mer sällan känner att de behöver bli bekräftade i sina känslor av sin omgivning eftersom de helt enkelt har lärt sig att de har rätt. De har lärt sig att de är rationella och att det de känner stämmer överens med omgivningen. Kvinnor däremot lär sig att de aldrig kan lita på sina egna känslor utan måste söka bekräftelse från sin omgivning på att deras känslor är legitima.

Jag har ofta känt mig tvingad att liksom spela ut alla mina känslor i relationer med män. Det är ingenting jag gjort för att det är ”kul” eller för att jag är en känslosam person utan för att det är vad som har krävts för att jag ska kunna nå fram. Jag är mycket mer bekväm i relationer där jag slipper göra detta för att kunna nå fram.

Vikten av intolerans.

När en skriver om det här med tolerans mot meningsmotståndare så är det ofta någon som menar på att det som får människor att ändra åsikter inte är att andra är arga utan att de förklarar sina ståndpunkter och så vidare.

Jag har också ändrat åsikter i mitt liv och är medveten om vikten av att människor är inkluderande och villiga att förklara trots att en inte har ett schysst förflutet Alltså som jag skämts för att ha varit med och startat upp ett liberalt ungdomsförbund, men vad glad jag är att jag trots mitt mörka förflutna får vara med i vänstern. Vad jag är glad att det finns människor som är villiga att förklara begrepp och teorier även för mig som är ny och obevandrad.

Vad jag däremot också är medveten om är vikten av att människor faktiskt markerar emot vad de tycker är fel. Jag har mötts både av tolerans och icketolerans, och det har inte varit människorna som ba ”jag förstår din åsikt med tycker lite annorlunda, men du är snäll ändå” som fått mig att ändra mig, utan det har varit de som varit jävligt tydliga med sitt avståndstagande och varför de gör det.

Ofta har det rört sig om människor som jag tycker om och respekterar intellektuellt som visat ogillande på grund av mina åsikter. Detta har helt klart fått mig att tänka över saker. Jag har bland annat insett att jag inte kan ha kakan och äta upp den i fråga om vissa åsikter, det vill säga att jag inte samtidigt kan göra anspråk på att vilja ha jämlikhet, reell frihet etcetera och fortfarande vara för kapitalism. Det funkar inte att göra anspråk på att vara progressiv och samtidigt vara för det ekonomiska system vi har idag. Samma sak med att det inte funkar att vara antirasist utan att vara villig att ifrågasätta sina egna privilegier. Det var helt enkelt inte en rimlig hållning i politiska frågor och att människor tydligt markerade detta hjälpte mig att förstå det.

För ett tag sedan började jag även läsa bloggen Falskheten, en jävligt arg blogg om antirasism, som fick mig att fatta att det inte räcker med att vara ”emot rasism” utan att en även måste aktivt ifrågasätta sina privilegier och praktisera. Det hade jag inte greppat om ingen hade vågat vara lite förbannad. Det är väldigt vanligt att en bemöts av en sjukt överslätande attityd som vit när det ska snackas rasism. Typ: ”rasism finns men så länge du vet om det och är emot Sd och kanske går på en demo så är det okej”. Det är inte konstigt att det är så eftersom samhällsdebatten generellt domineras av vita och då är det det som går hem. Ingen gillar att verkligen behöva ifrågasätta sig själv, det är så mycket enklare att skylla allt på ”de som röstar på Sd” och sen kunna gå omkring som ”antirasist” samtidigt som en bekvämt upprätthåller sina privilegier. Det bästa från två världar! Cruisa runt som överordnad i en rasistisk världsordning samtidigt som du plockar antirasistpoäng.

Min poäng är att det ständigt behövs någon som gör livet lite obekvämt för en så att en inte tillåts fastna i den där bekväma positionen av att ha image som progressiv men fortfarande syssla med fett mycket skit. Så att en inte tillåts samtidigt driva ett liberalt ungdomsförbund. argumentera för kapitalism och gör anspråk på att vara ”progressiv” och så vidare. Om ingen i sådana lägen säger ”jag ser igenom din bluff” så riskerar en att fastna i den.

De människor jag tror kunna komma åt med kompromisslöshet är människor som befinner sig just där. Typ killar som är ”för jämställdhet” men fortfarande inte villiga att släppa på sina manliga privilegium. De behöver höra annat än att de är så jävla grymma som tar hand om barnen eller whatever, de behöver höra att de också är med och upprätthåller patriarkatet och att det inte räcker med att kalla sig feminist.

Jag förväntar mig inte att människor som är övertygade antifeminister ska övertygas av att jag tycker att de är dumma i huvudet, lika lite som jag bryr mig om en liberal tycker att jag är det.Men ärligt talat, dessa personer hade ju knappast övertygats om jag hade haft lite mjuk inställning heller, de hade bara accepterat mig i högre grad eftersom jag inte utmanade deras världsbild lika mycket.

Däremot tror jag att en med ilska kan nå människor som befinner sig i det där gränslandet, i den där bekväma positionen. Många människor vill ju faktiskt vara jämställda, antirasister och så vidare, och att då bli accepterad som detta utan att faktiskt behöva göra upp med en rad grejer vore bara kontraproduktivt. På samma sätt finns det många högermänniskor som fortfarande gör anspråk på att vara ”goda” och typ ha det ”vänsterns människosyn men högerns syn på ekonomi” eller liknande. Jag tycker att det är viktigt att markera att jag inte tycker att en kan göra anspråk på båda delarna. Det går inte att ha ”vänsterns syn på människor” och samtidigt vilja upprätthålla det ekonomiska system vi har idag. Du kan bara inte tycka allting samtidigt, du måste fan välja.

Vad driver en människa till att hindra andra från att skapa ett bättre liv?

Underhålls av hur mycket ilska det rör upp när en skriver om könsmaktsordningen i heterorelationer. Jag vill först och främst påpeka att jag inte har gett uttryck för att detta skulle vara ”vetenskap” utan det är helt enkelt en studie i hur könsmaktsordningen upprätthålls som gjorts genom djupintervjuer med tio ”jämställda” par. Jag känner igen väldigt mycket när jag läser boken och jag vet att många andra också gör det. Den som inte känner igen sig är fri att strunta i budskapet och analyserna, precis som med all annan litteratur av samma typ. För den som känner igen mönsterna och lider av dem kan boken verka frigörande, vilket jag tycker är viktigt. För den som inte bryr sig om detta eller inte håller med så rekommenderar jag att inte läsa boken, då det verkar slösigt med tid.

Det som fascinerar mig är att det är så otroligt upprörande att andra människor är intresserade av att undersöka och dekonstruera sina relationer och känslor. Det kan säkert vara så att era relationer inte alls har några spår av att män är överordnade. I så fall säger jag grattis till det, men faktum är att många relationer präglas av detta. Något som jag själv erfarit och som jag också vet att många andra erfarit. De igenkännande reaktionerna jag får när jag skriver om det är ett tecken på att jag inte är ensam om mina erfarenheter.

Jag har så svårt att förstå vad som driver en människa till att försöka hindra andra från att skapa ett bättre liv.

Var arg.

Träffade för några veckor sedan en bloggläsare som sa ungefär:

Jag gillar att du är så arg. Innan så tänkte jag att min ilska handlade om att jag inte växt upp än, men sedan förstod jag att det finns mycket som det är rätt att vara arg över.

Jag har tänkt en del på det här med ilska. När en blir äldre förväntas det att en ska sansa sig, men jag har bara blivit argare med åren. Ilskan kommer ifrån betraktelser av ett samhälle som faller sönder och samman, som skadar människor och kringskär dem. Men starka känslor som ilska är liksom inte riktigt okej att visa, en ska ”sansa sig” och tagga ner, växa upp och mogna och acceptera saker som de är, rösta vart fjärde år och utöver det sköta sitt i stillhet och framförallt privat.

Jag ser ilska som den enda egentligt progressiva känsloyttringen. För att kunna förändra något i samhället i egentlig mening krävs det en stark övertygelse av att något är fel och att det måste förändras, och med övertygelsen om detta kommer även ilskan. Det betyder såklart inte att man ständigt måste gå omkring och vara arg (hur mycket folk än gillar att hävda motsatsen så är jag för det mesta faktiskt ganska glad och tillfreds) däremot får en inte glömma denna känsla, för det är detsamma som att glömma vad en engagemang bottnar i. Om en går in i något slags tillstånd av likgiltighet eller tillfredsställelse med saker som de är så försvinner den verkligt progressiva kraften. Då kanske en fixar lite här och där, visserligen kanske till det bättre men fortfarande bara skrapande på ytan.

Vad jag inte begriper är hur människor kan gå omkring i detta samhälle och inte vara förbannade över sakernas tillstånd. Hur kan en bara se denna galenskap pågå och inte känna detta?

Nå, det är klart som fan att ilska förminskas och trycks ned, eftersom det finns en stark vilja från många mäktiga intressen i samhället att bevara saker som de är. Min uppmaning är att släppa lös denna kraft och försöka göra något konstruktivt av den. Tillåt er att vara förbannade över världen, försök inte linda in känslan. Det finns ingen, absolut ingen, anledning att känna skam över att man är arg på detta jävla samhälle. Snarare är det de som inte gör det som ska skämmas.

Meningen med att hata världen.

Ibland uppmanar folk en att sluta hata världen och börja ”tänka positivt” och jag känner bara: tack men nej tack. Jag har en djup insikt om att vi för närvarande lever i ett jävla skitsamhälle och det är inget jag är intresserad av att övertyga mig själv om motsatsen inom. Denna insikt leder till lidande, det är sant. Framförallt leder den till att jag får väldigt svårt att avstyra ångest och oro eftersom jag vet att mycket av den faktiskt är befogad.

Jag tror säkert att människor som inte ser detta kan tänkas vara lyckligare, speciellt om de befinner sig i en position där de slipper tänka på det för egen del. Dock att det som en gång blivit sett aldrig kan bli osett, så det är inte som att jag i någon mening kan övertyga mig själv till att vara lite mer optimistisk inför samhället vilket vissa verkar tro.

Framförallt tror jag att jag skulle må än sämre om jag lyckades med något liknande. Grejen är att jag mer eller mindre alltid har haft ångest och känt ilska över världen, sedan jag var barn. Det är först på senare tid som jag kunnat adressera denna ångest och ilska ordentligt, som jag har haft en tydlig idé om vad det är jag tycker är fel. Innan så har jag i mångt och mycket adresserat denna ilska mot mig själv: jag har varit självdestruktiv, jag har svultit mig, varit kvar i destruktiva relationer och så vidare. Idag vet jag att det inte kommer lösa något om jag begår våld på mig själv, jag vet att det inte är mig det är fel på. Det leder visserligen till att jag inte kan nå någon kortsiktig förstörelse i form av tankar om att ”bara jag fixar detta så blir allt bra” men det gör också att jag kan fokusera på vad som är viktigt.

Idag har jag plats för glädje i mitt liv. Sann glädje som kommer sig av umgänge med människor jag tycker om, ägnande åt aktiviteter jag gillar, att ta hand om mig själv och så vidare och inte bara någon slags kortsiktig förströelse som kommer ur konsumtion av droger, saker eller liknande. Detta är möjligt för att jag har slutat hata mig själv och istället funnit problemen utanför min egen bristande motivation, snygghet eller liknande. Jag har också plats för en jävla massa sorg och ilska, men det är känslor jag dels tycker är berättigade men också i allt väsentligt nödvändiga. Jag ser inte hur jag skulle kunna leva som jag gör utan dessa känslor, det skulle troligen kräva ett ganska omfattande mått av förnekelse och förströelse. Och grejen med det är att det kräver en jävla massa energi och tar fokus från vad som är viktigt.

Jag gillar Scum-manifestet.

Läste Scum-manifestet (eller början av det) för första gången idag och måste säga att jag blev meddragen. Det är en otroligt stark text, och jag uppskattar den kompromisslösa uppkäftigheten som finns i den.

Jag läser det som om det stod manligheten/manssamhället istället för män. Det tycker jag är den enda rimliga tolkningen. Jag tolkar den absolut inte som ironisk eller skämtsam på något vis, som vissa försöker får det till när de vill försvara texten.

Jag fascineras av den kraft som finns i texten. Jag blir liksom svept med den. Och vad mer: jag kan verkligen känna hennes vrede även i mig. Inte vrede mot alla män, men vrede mot det samhälle vi lever i. Vrede över det förtryck som kvinnor utsätts för bara på grund av sitt kön. Jag kan känna hur det bubblar inom mig. Och det ger mig kraft.

Nej. Jag kommer inte ”skära upp” några män. Nej, jag håller inte med Solanas om än hälften av det hon skriver. Men den frenesi och den ilska som sprudlar i texten, den kan jag verkligen begripa. Och den ger mig vilja och kraft att förändra.

Så tja. Jag gillar Scum-manifestet. Jag tycker att det är en grym text. Bara hopp på mig nu, alla mänsrättsaktivister.

Kontroversiella kostråd.

Nu är jag sen på detta men eftersom kost är ett ständigt aktuellt ämne så skriver jag om det ändå. Mai-Lis Hellénius är professor i kardiovaskulär prevention och vet mycket om och forskar på hur man ska äta för att inte bli bukfet och därmed undvika de sjukdomar som kommer med bukfetma. Hon berättar i artikeln om hur debattklimatet kring kost förändrats på sista tiden, att tonen har blivit hätskare och att det fått henne att överväga att sluta föreläsa om kostfrågor.

Det handlar om allt från högljudda diskussioner till ilskna personangrepp och regelrätta hot. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Eller:

Visst kunde man ogilla sina motståndare även förr, men man gick inte till personangrepp på det sätt som sker i dag.

Hon berättar även att hon har haft kollegor som slutat debattera mat på grund av tonläget:

Jag har kolleger som tystnat och dragit sig ur debatten om mat för att de tycker att den blivit så obehaglig. Det är ju inte klokt, att man ska bli hotad och utskälld för att man gör sitt jobb.

Det är fascinerande att kost har lyckats bli så otroligt kontroversiellt och känsloladdat att folk liksom blir förbannade när man tycker att andra har fel uppfattningar om vilken mat som är nyttig och inte.

Jag undrar hur det kommer sig att det är så otroligt kontroversiellt. Jag upplever att en stor del av splittringen uppstår i olika syner på kolhydratsrik kost där både sidor kan vara extremt aggressiva. Men det är så konstigt, för jag menar om man äter på ett sätt man själv är bekväm med och mår bra av så borde det ju inte vara någon big deal och om man forskar på området borde man ju kunna vara öppen nog för att ta in att det kan finnas motstridiga uppfattningar även inom forskningsvärlden eller i alla fall kritisera slutsatserna och metoderna på ett hederligt sätt.

För helvete liksom. Jag förstår att saker som jordens skapelse, människans ursprung, genus och så vidare är kontroversiella men detta rör sig om mat, det borde liksom inte vara en så fruktansvärt stor grej. Men av någon anledning har det lyckats bli det och jag undrar verkligen varför.