Nu tänkte jag skriva om Svt:s dokumentär lönesänkarna som går att se här.
Lönesänkarna handlar om hur svenska arbetare har fått en allt mindre del av lönekakan, och att mer pengar istället har gått till industrin. produktiviteten har öket väldigt mycket, men dessa vinster har inte primärt gått till arbetarna (som ju skapar mervärdet) utan till ökade vinster för företagen. Ovan kan ni se en graf över hur löneandelen har minskat i industrin.
Reallönerna har också stigit och konsumtionsnivån har också ökat under de senaste åren. Men den stora förskjutningen har ju varit från löner till vinster på ett sätt som är historisk exceptionellt.
I programmet så sades det att en femtedel gick till vinster för 30-40 år sedan, men att det idag rör sig om ungefär en tredjedel. Detta är en ganska markant ökning. Från att löneandelen av vinsterna har ökat i Sverige så börjar de nu bli mindre och mindre, och kryper tillbaks till samma nivåer som rådde för 100 år sedan.
Vi skulle alltså behöva gå tillbaka 100 år, till tiden för den allmänna rösträttens införande […] för att hitta en period då löntagarna fick så lite betalt i förhållande till företagens ägare som de får idag.
Detta är en politik som drivits av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Tanken har varit att hålla tillbaka löneutvecklingen för att motverka arbetslöshet och att, som jag förstår det, ge företag utrymme för att expandera. Det har fungerat sådär.
Vi har efter 30 år fått ett mycket lönsamt näringsliv, men trots att företagens ägare aldrig förr haft så mycket pengar att lägga på investeringar och nyanställningar ifall de velat så är sysselsättningen tvärtom lägre en tidigare och investeringsgraden är fortsatt låg.
Det är inte bara nu vi har en hög arbetslöshet på grund av krisen utan vi har också en fortsatt hög arbetslöshet efter 90-talskrisen, som ni kan se i diagrammet nedan.
I dokumentären tas också upp hur åtgärder såsom lägre ingångslöner för ungdomar är tänkta att påverka, och hur de också sänker lönerna för alla arbetare:
Om du ökar lönespridningen och fler kan vara med och konkurrera om jobben så är det de facto fler som söker jobb och det bör också dämpa den allmänna löneökningstakten.
Vilket ju inte är så konstigt när en tänker efter. Meningen med de sänkta ingångslönerna är ju att ungdomar ska ha lättare att konkurrera med andra arbetare, och ju högre konkurrens desto mer pressas lönerna ner, eller desto mindre ökar dem, vilket i praktiken innebär en minskning i förhållande till produktivitetsutveckling.
Men det verkligen intressanta i det hela kommer in när de börjar tala om hur den ökade efterfrågan, som ju är den som stimulerar tillväxten vi har sett, har kunnat komma till.
Så det som har skett är alltså att arbetarnas löner har stagnerat, och att de istället behövt låna för att kunna upprätthålla sin konsumtion. Detta har möjliggjorts genom att det har blivit lättare att ge krediter.
När löntagarnas köpkraft hålls tillbaka i de flesta länder, och under så lång tid som trettio år, så har en allt större del av efterfrågan behövts hålla upp med hjälp av lånade pengar […] allt fler ekonomier har blivit beroende av lån. Både finanskrisen och eurokrisen är lånebubblor som har spruckit. Den amerikanska bolånekraschen och den spanska bankkrisen beror i grunden på att löntagarnas konsumtion betalats med lån istället för lön.
En skulle väl kunna säga att vi har haft en tillväxt i ekonomin som har gått på tomgång, vilket har lett till de problem i ekonomin som vi nu ser kommer upp. Men det hela rymmer också ett ideologiskt problem, för det som har skett är nämligen en maktförskjutning från arbetare till företag och banker. Företagen ökar sina vinster, medan bankerna ökar sina fodringar på arbetarna för att de ska kunna öka sin konsumtion och ekonomin ska kunna växa. Förlorarna i hela den här soppan blir arbetarna, medan såväl banker som företag gör stora vinster. Det blir även arbetarna som drabbas hårdast i krisen. De får bära all skuld, både rent faktiskt men också moraliskt.