Etikett: intelligens

Spänna hjärnmusklerna.

Det frågade på twitter varför det anses så provocerande att påstå sig vara mer intelligenta än andra, till skillnad från att påstå sig vara duktigare på till exempel sport. När jag diskuterar med människor så tycker jag mig identifiera olika typer av intelligens, eller snarare olika sätt att använda sin intelligens. De finns dem som har starka hjärnmuskler, som är rappa i repliken och duktiga retoriker och gärna använder denna förmåga för att överglänsa andra i diskussioner snarare än att försöka nån någon slags insikt. Jag var väldigt mycket så innan, och det är klart att jag tar fram de förmågorna ibland, men generellt numera så försöker jag att se personer jag diskuterar med som någon jag kan hämta insikter från, inte som någon jag måste överbevisa till högsta pris.

Jag är rapp i repliken, kvick och duktig på att se hål i resonemang. Jag är dessutom outtröttlig i diskussioner, jag kan utan att överdriva diskutera samma jävla ämne i flera timmar tills ingen annan orkar mer. Jag skulle nog kunna meja ner de flesta till marken i diskussioner, men jag är inte intresserad. Det är något jag ägnat mig åt innan men numera känns det bara tomt och dött. Det ger mig inget att bekräfta mitt ego på en god diskussions bekostnad och det får mig att må dåligt över mig själv, för någonstans så vet man ju liksom när man egentligen inte diskuterar helt ärligt, när man drar till med lite fula knep för att inte gå ut som förlorare. Det är inte kul för andra människor att diskutera med en sådan människa och man snuvar dessutom sig själv på viktiga insikter som kan komma från andra människors perspektiv och erfarenheter.

Många personer går omkring i villfarelsen att bara för att de alltid ”vinner” diskussioner de är inblandade i så är deras världsbild den korrekta, som till exempel denna Smarta Kille™ som jag skrev om innan. Att man är smartast, kvickast och så vidare betyder inte på något vis att man har rätt, och jag tror det är därför det anses ofint att påtala sin egen intelligens. Ibland tror jag till och med att effekten kan bli det motsatta; om man har starka hjärnmuskler lurar man nog ofta sig själv att tro att ens resonemang är mer vattentäta än vad de är, ser samband där de inte finns och så vidare.

Människor vill ha en sammanhängande världsbild, en ide om hur skeenden utvecklas, som man kan applicera på det mesta. Om man är kapabel att dikta ihop en sån här i huvudet så kommer man att vilja applicera den hela tiden och ju intelligentare man är desto större är risken att man alltid kommer att lyckas hitta på en massa struntförklaringar. Jag tänker mig att många intelligenta personer använder förmågan för att ständigt bekräfta sin egen världsbild istället för att nå nya insikter, ett fenomen som jag tycker mig observera ibland. Eftersom de alltid får gå oemotsagda så antar de att de har rätt.

Intelligens är inte som andra förmågor. En person som springer snabbt springer snabbt, inget mer med det. En person som är intelligent kan ha helt åt helvete fel ändå. Personer som hänvisar till sin intelligens snarare än till att ha lösningen på en specifik fråga eller problem stör mig, de använder intelligensen som en prydnad och ett sätt att ställa sig över andra istället för att göra något vettigt med den och jag tycker att det finns en tragik i det. Om du nu är så jävla intelligent borde du inse att dina förmågor kan användas för att göra världen till en bättre plats.

Hur intelligent en människa än är så är det inte det som gör att jag tycker att hens åsikter och resonemang är värda att ta del av. En person kan vara helt sanslöst smart, duktig på att debattera och så vidare, men allt detta spelar ingen roll om hen inte kan möta världen med ödmjukhet och vilja att nå insikt snarare än att skriva andra på nosen. Det är tråkigt att prata med sådana personer. Helt enkelt personer som utgår från att bara för att de råkar vara mer intelligenta än sin motståndare så betyder det att de har rätt.

Över medel.

Vissa påpekade detta med att merparten av alla som kommenterade såg sig som intelligentare än genomsnittet. Dels så tänker jag att det ligger en sanning i det eftersom intelligenta människor tenderar att vara mer intresserade av att resonera kring saker vilket ju denna blogg kretsar kring. Jessica hade i alla fall en intressant tanke på ämnet:

Jag tror människor tenderar att se sig som smartare än de kanske är snarare än tvärtom. Jag kan till exempel enkelt konstatera vilka som är ”dummare” än mig, men det är svårare att identifiera de som är mer intelligenta eftersom jag inte har någon erfarenhet av mer intelligenta resonemang. Hör jag ett mindre intelligent resonemang kan jag ju tänka ”ojdå, men sådär resonerade jag själv när jag var 12, den här personen har nog inte förmågan att tänka lika komplexa tankar som jag”, men det är ju minst sagt svårare att göra en liknande slutsats angående ett resonemang jag själv inte är intelligent nog att föra.

Jag tror att det ligger mycket i detta. Dels så är det nog svårare att identifiera intelligenta resonemang än ointelligenta (i förhållande till ens egna nivå då). Jag tror också att många har en tendens att avvisa resonemang som ligger över deras nivå som pretentiösa eller ointressanta och exkludera dem ur sin tankevärld. Minnet är ju selektivt och man kommer helt enkelt inte ihåg det man inte fått något sammanhang eller styrsel i och som därmed inte fångat ens intresse.

Sedan tror jag också att de ämnesområden där man har tillkortakommanden inte är något man tar i beräkningen när man gör en bedömning av sin generella intellektuella nivå, utan man utgår från de områden där man ligger bäst till helt enkelt för att det är det man tenderar att värdera. Typ om jag ligger på en hög nivå på ett område tänker jag att det är för att jag är smart, men om jag ligger lågt på ett annat så tänker jag att det är för att jag inte har ett intresse.

Om detta skulle göra att människor generellt övervärderar sin förmåga vet jag inte för jag tänker att saker som taskigt självförtroende och så vidare väger upp åt andra hållet. Vad tror ni?

Betyg och intelligens.

En grej jag tänkt på när folk svarat på frågan om hur ni ser er själva intellektuellt är att nästan samtliga refererar till hur de klarat sig i skolan. Jag hade det lätt i grundskolan men desto svårare i gymnasiet, gick ut med ganska medelmåttiga betyg som jag inte är särskilt stolt över. Inte så att det var dåligt, men jag kan liksom bättre. Jag fick dessutom gå ett halvår extra för att få dem. En av mina mest intelligenta vänner har inte ens gått ut gymnasiet.

Detta är ingen kritik så, jag blev bara förvånad över hur högt många värderar sina betyg. Att jag ser mig själv som intelligent handlar inte om mina prestationer i skolan utan om min allmänna förmåga att kunna resonera och ta till mig saker.

En absolut majoritet ser sig som intelligenta vilket var ungefär vad jag väntat mig. Är det någon här som har gått omkring och känt sig riktigt korkad stora delar av livet? Vill gärna höra det perspektivet också.

Hur hade ni det?

Gud alltså. Jag har ett sjukt bra inlägg på gång om privilegiet i att vara intelligent/klipsk/smart/bildad och skulle bara vilja höra lite kort med er; hur har ni stått intellektuellt under era liv? Har ni varit bland de smarta? Har ni varit de som pluggade duktigt till varje prov? Har ni varit de som inte vågade ge uttryck för era resonemang av olika anledningar? Har ni känt er korkade?

Själv har jag alltid haft en stor tilltro till min egen intellektuella förmåga och även fått den bekräftad. På senare tid har jag tänkt mycket på hur det har format mig som person, min förmåga att ta plats och också hur min intellektuella förmåga har utvecklats. Vad är viktigast; intelligens, bildning eller självförtroende? Kanske rentav något helt annat.

Hellre dum i hövvöt är ett ignorant arsle med vassa intellektuella armbågar.

Bloggkommentatorerna skrev detta inlägg om hur mycket utseende värderas och att man istället borde värdera intelligens och andra inre kvalitéer. Titeln är ”hellre ful än dum i hövvöt”. Ofta när man diskuterar det utseende ställt mot andra egenskaper så tas just det här med intelligensen upp.

Alltså, personligen värderar jag ju intelligent väldigt högt för att det är min största skill (enligt mig själv då, men det fattar ju alla) men jag kan tycka så himla synd om alla människor som faktiskt är osmarta i ett samhällsklimat där intelligens värderas så högt som det faktiskt gör. För det är viktigt att vara smart om man ska ha något att säga till om, det är det faktiskt. Människor som inte är smarta blir lätt nedvärderade så fort de öppnar käften.

För det första skulle jag vilja ha mer diskussion om vad intelligens faktiskt är. Vissa verkar förknippa det himla mycket med att ha åsikter om precis allt eller att vara kvick och kunna argumentera för sin sak. Där håller jag väl inte riktigt med. Människor som är riktigt intelligenta har en förmåga att lyssna in och ta till sig och inse att man sällan har alla fakta tillgängliga när man skapar sig en åsikt. Men den där typen av bufflig intelligens är oftast den som värderas högst, på bekostnad av det lite mer ödmjuka och inlyssnande.

Jag har absolut inget emot folk som är korkade, däremot har jag något emot folk som tror att de vet allt och saknar förmåga att lyssna på andra. Det finns inget som gör mig så irriterad som människor som kommer och tycker saker rakt ut ur ingenting och som sedan, när man ifrågasätter dem, inte är intresserade av att varken försvara sin åsikt eller tänka över den. Det är något jag tycker finns hos hemskt många personer som betraktas som smarta, den här övertron till sin egen intellektuella kapacitet och undervärderanet av andras. Och det ständiga behovet av att synas och prata om sina idéer istället för att utveckla dem.

Jag vet själv att jag inte är så himla bra på detta men jag försöker faktiskt (tro det eller ej). Och på senare tid har jag skiftat fokus när det gäller förebilder. Innan var det ofta människor som hade starka åsikter och var konsekventa, nu är det desto mer personer som har förmågan att lyssna på vad andra har att säga och som har välunderbyggda argument för sin åsikt när de väl kommer med en. Eller sånadär genuint snälla och varmhjärtade människor som man stöter på ibland, det tycker jag är fantastiskt. Och jag önskar att jag kunde vara lite mer sån själv, istället för nuvarande ignoranta bitch som tycker sig ha rätt om allt.

Kawaii.

Jag har uppfattat att det går en gullighetstrend nu, något som jag ser som djupt bekymrande. Jag har tyckt att gullighet är löjligt sen jag var 14 år gammal, även om det då mest berodde på att jag själv var ganska ful.

Grejen med att vara gullig är att vara lite infantil, för en intelligent person kan inte vara gullig. Gullig är den överblivna komplimangen, den som blir kvar för dem som inte är vackra, snygga, sexiga, intelligenta eller något annat mer värdefullt. Gullig är en jävla marginalkomplimang.

Gullig är man när man är ett barn, men vuxna människor som fortfarande måste vara gulliga för att bli accepterade är bara efterblivna. Jag tänker på Foki och jag tänker på den fruktansvärda kawaii-trend hon har dragit in i Sverige. Konceptet Foki är fruktansvärt, en gullig, ”ödmjuk” och snäll tjej som bara göra kometkarriär med sin blogg där hon postar rolig gatukonst och hello kitty-saker. Så fort hon ska säga något om något med lite mer substans (typ internetmobbing) så är hon helt död och bara stammar.

Nu är det visserligen inte Foki som sådan jag har något emot, men jag ogillar att folk så okritiskt anammar hela den här grejen med att man ska vara söt. Jag hade inte haft något emot om folk ville vara snygga eller sexiga, för snygghet och sexighet innebär inte att man måste vara ett jävla spån. Men det gör det tyvärr om man vill vara söt.