Etikett: internalisera

Att vara ”okomplicerad” är att internalisera konflikten.

kåtgladochtacksamSnubbar vill ha en så kallat ”okomplicerad” tjej. En skön tjej.

Vad innebär det att vara en ”skön tjej”? Jo, det innebär att en internaliserar det patriarkala förtrycket och inte gör motstånd mot det på ett för snubben märkbart sätt. Det innebär att om han till exempel säger att det är jobbigt för honom att en gör en oskön sak, då säger en bara ”javisst” och ”naturligtvis” och sen går en hem och gråter eller pratar med en väninna för att kunna vara ”skön” dagen efter.

Killar gillar inte ledsna tjejer. De gillar inte att känna att de har gjort något fel i relationen. De gillar att känna att allt är helt okej, att hon underkastar sig frivilligt. Eller helst av allt att hon inte underkastar sig utan att det liksom bara ligger i hennes natur att hon är lite bättre på att höra av sig, lite bättre på att bekräfta honom, lite bättre på att ta hand om hushållsarbete och så vidare.

Kvinnan tvingas alltid internalisera konflikten. Det är hon som måste navigera mellan dels omgivningens krav på henne, hennes begär och hennes motstånd mot underkastelse. Han behöver inte bry sig så mycket, det enda jobbiga för honom är när hennes missnöje läcker ut, det är då hon är ”oskön”. Han struntar väl i om hon går omkring och oroar sig, så länge han slipper vara medveten om det.

Jag tänker att väldigt mycket av den manliga makten handlar om just att inte behöva tänka på vissa saker, eftersom kvinnor anstränger sig för att skona dem från detta. Kvinnor lägger energi på att undvika ”läckage” för att framstå som ”sköna” och ”okomplicerade”, och män kan gå runt och slippa ha dåligt samvete över den bristande jämställdheten i relationen. Män märker ju i regel inte av denna förrän den påtalas, och alltså framstår det för dem som att det är kvinnans missnöje snarare än situationen som sådan som är problemet. Resultatet blir att det åläggs kvinnan att hantera sitt missnöje på ett bättre sätt, snarare än att förändra situationen.

En av de saker som verkligen förstört mina relationer med män har varit just att jag inte har gått omkring och varit ”skön”. Jag har försökt, men ofta misslyckats. Detta har varit mot min vilja, alltså jag har verkligen velat vara ”skön” så att de ska finna mig bekväm att vara med, men jag har inte förmått mig. Jag har blivit grinig, arg, ledsen och så vidare. Jag tänker mig att om jag hade varit bättre på att dölja detta så hade jag säkert haft både längre och mindre konfliktfyllda relationer, alltså det som i samhällets ögon ses som ”bra” relationer. Men grejen är ju den att jag inte vill behöva internalisera den här konflikten, för det sker ju på bekostnad av mig. Det är ju jag som måste gå omkring och lägga band på mig själv och mina känslor.

Det sjuka är att detta anses vara ett helt normalt sätt att förhålla sig till relationer som kvinna. Att ständigt gå omkring och lägg band på sig själv för att inte uppfattas som jobbig är något kvinnor gör hela tiden för att bibehålla relationer med män.

Att känna sig förtryckt och internalisering.

Ibland säger människor ”jag känner mig inte förtryckt”, och jag undrar vad det innebär att ”känna sig förtryckt”. Jag ”känner” mig inte förtryckt, däremot känner jag av effekterna av förtrycket jag utsätts för. Det gjorde jag såklart även innan jag definierade det som just förtryck, men då hade jag ingen tolkningsram för att förstå dem.

Det råder olika idéer om vad förtryck är. Vissa tycks mena på att förtryck enbart är det som görs mot ens vilja av personer i maktposition. Till exempel våldtäkter.

Men det som är så snillrikt med patriarkatet är att det får oss att begära, att efterfråga, förtrycket. Inte allt förtryck såklart, men stora delar av det.

Det finns ett ord för detta: internalisering. Att internalisera är att själv anta och anpassa sig efter de ideal och värderingar som håller en i förtryck. Ett typiskt exempel på internalisering är hur kvinnor föraktar kvinnlighet och skämmar sig själva för sin kvinnlighet.

Ett annat exempel på internalisering är heterosexuella begär. I patriarkatet finns det en dominerande idé om att kvinnor får sitt värde genom män, och därför bör ingå i heteromonogama relationer med män. Det finns en stor ideologi kring detta som ibland går under namnet romantik. Hela idén med romantiken är att visa på hur oerhört fett det är att ingå i heteromonogama relationer. Ofta är ett bärande inslag att en kvinna på något sätt bli räddad av en man och sedan lever lycklig i alla sina dagar.

Under min uppväxt så har romantiska ideal varit mycket närvarande. Jag har verkligen verkligen längtat efter att ha en pojkvän. Det har varit det absolut viktigaste i mitt liv. Jag har vänt mig ut och in för att skaffa en. Väl i heteromonogama relationer har jag anpassat mig oerhört mycket, gjort vad fan som helst för att upprätthålla relationen eftersom jag levt med idén om att det är det viktigaste i mitt liv. När sådana relationer har tagit slut har jag inte varit glad utan förkrossad, eftersom min mening i livet har försvunnit. Jag har vetat om att dessa relationer varit dåliga för mig och ändå begärt dem.

Jag har helt enkelt internaliserat patriarkala ideal, ett begär som får mig att dras till förtryckande situationer som jag vet inte är bra för mig. Ändå kan jag inte sluta, för det sitter så oerhört jävla hårt fast i mig att jag får mitt värde genom män. Att jag finns till för att tillfredsställa mäns behov och begär, att mitt värde hänger på om en man hyser någon slags romantiska känslor för mig eller inte. Detta är en idé som åsamkat mig oerhörda mängder lidande, och ändå kan jag inte göra mig av med den. Jag kan intellektuellt inse hur oerhört dålig den är för mitt välmående, ändå sitter den fast som berget.

Jag har också velat bli känslomässigt dominerad av män, att män ska komma och fylla mitt liv med något slags mål och mening,att de ska säga åt mig vad jag ska ta mig till helt enkelt eftersom jag inte orkar ta reda på det själv. Detta är såklart också destruktivt, något som hindrar mig från att göra saker som faktiskt skulle kunna vara meningsfulla på riktigt. Men det är ett begär jag har lärt mig, eftersom det utmålas som ett ideal i hela jävla samhället. Jag har lärt mig att min egen existens saknar värde om den inte bekräftas av en man.

Jag har helt enkelt lärt mig att begära förtryck. Här kan en tycka att det är rimligt att ge efter för sina begär och att en inte bör ”överanalysera” saker och ting. Men detta handlar inte om att jag vill leva ”feministiskt korrekt” utan att jag vet hur mycket smärta och lidande det leder till i praktiken att ge efter för den här typen av begär. Därför är det angeläget för mig att se igenom och bryta dessa begär, så att jag kan göra mer medvetna val i mitt eget liv.

Det finns åtskilliga filmer där kontrollerande beteende, svartsjuka och så vidare beskrivs som någonting positivt, något fint och romantiskt, när det egentligen är ett stort jävla varningstecken på att någon kommer bete sig som ett kräk i en relation. En kvinna ska vilja ha detta eftersom det är ett tecken på att hon är värdefull i en mans ögon. Men den här typen av beteende är förtryckande, oavsett om en vill ha det eller inte. Även om en begär det så är det ett beteende som leder till ett begränsat livsrum.

En oerhört viktig del i mitt feministiska projekt är att frigöra mig från den här typen av begär. Jag försöker förstå varför jag hyser den här typen av känslor, analysera dem i grunden och göra mig av med dem eller i alla fall behärska dem såpass bra att jag inte behöver ge efter. Det ger mig betydligt bättre kontroll över mitt eget liv, vilket jag ser som önskvärt.

Visst kan det vara skönt att ge efter för begäret, och visst kan det kosta på att upprätthålla motstånd, men min bedömning är att det är värt det. Jag lever ett bättre liv när jag går in i saker med öppna ögon, inte agerar blint på mina instinkter utan faktiskt funderar på vad olika saker gör med mig. Jag inser att jag kan begära en sak utan att det för den sakens skull är det som är bra för mig.

Att bli kvinna – att internalisera den manliga blicken.

Jag tänker på de första gånger jag blev medveten om min kropp som föremål för mäns blickar. Jag minns det kristallklart. Ett av de starkaste minnena jag har är när jag badade och en äldre man sade något i stil med att jag ”hade börjat bli kvinna” men att jag ”var lite tjock”. Vid tillfället hade jag i alla fall sinnesnärvaro nog att peka finger åt honom, men det kunde inte göra skadan ogjord. Hela den dagen tänkte jag på hans kommentar och på min kropp.

Att växa upp från flicka till kvinna är en våldsam process. Från att över huvud taget inte ha reflekterat över sin kropp särskilt mycket ska en plötsligt börja se den ur andras ögon, ur mäns ögon. En ska plötsligt börja tänka på hur den där kroppen ska behaga män, eller hur en ska göra för att inte behöva utstå trakasserier från män, män som tar sig rätt över ens kropp och så vidare.

Om en läser till exempel kropp och knopp i kamratposten kan en se åtskilliga brev från personer som oroar sig över sin mens, sitt könshår, sina bröst. De hatar dessa delar av sig själva. De lugnas med att det är en naturlig del i att bli vuxen, att alla utvecklas i sin egen takt. Det är inte konstigt att många känner skräck inför till exempel sin mens, sina bröst, sitt könshår. Inte för att dessa saker är obehagliga i sig, men för att de kommer att bli symboler för det sexuella förtryck den vuxna kvinnan utsätts för. Dessa attribut är de som i samhället betraktas som specifikt kvinnliga.

Att göra någon medveten om sig själv som ett objekt är en brutal handling, en våldshandling. Det är att slita någon ur ett sätt att se på sig själv som något som finns till för sin egen skull, och istället börja se på den som ett föremål för andras blickar. Kroppen blir plötsligt en potentiell fiende, något en måste kontrollera för att slippa bli utsatt för mer våld eller för att få bekräftelse. Något en måste tygla, svälta, klä upp eller dölja. Det är en initiation till att börja bruka våld mot sig själv, och denna initiation är i sig själv våld.

Vad jag önskar att jag hade sluppit göras medveten, att jag hade kunnat växa upp utan att behöva internalisera den manliga blicken. Den manliga blicken som kan ge mig värde, men också skada mig. Så mycket våld jag hade sluppit göra på mig själv då, så många år av självsvält och självskada jag hade kunnat slippa. Men nu blev det inte så, eftersom män i min omgivning kände behovet att titta på mig, bedöma mig, kommentera mig. Det är med en stor sorg jag tänker på detta, för den där obryddheten inför mig själv, den där förmågan att glömma mig själv och gå upp i något annat, är någonting jag aldrig kommer återfå. Det är en daglig kamp för att bryta mig fri från det, för att inte agera på den där internaliserade manliga blicken, en kamp jag aldrig helt och fullt kommer kunna vinna.

Rädslan inför att växa upp till kvinna är rädslan för att bli utsatt för patriarkalt förtryck. I ett samhälle där vi var jämställda så hade det troligen inte behövt vara en så obehaglig upplevelse. I ett sådant samhälle hade mitt förpubertala jag inte behövt utstå kommentarer från betydligt mycket äldre män, och jag hade inte behövt minnas det som något avgörande i hur jag ser på mig själv ännu 10 år efter.