Etikett: internet

Man har inte rätt att hota och kränka andra bara för att det råkar vara internet.

Diskuterade i vanlig ordning lite om det här med kvinnohat på nätet angående denna text på aftonbladet. Någon tyckte typ såhär: ”menar du att man ska ha övervakning på dessa personer?”. Eh ja, det tycker jag verkligen. Jag är absolut inget fan av ökad allmän övervakning, däremot tycker jag givetvis att polisen ska göra det jobb de gör irl även på nätet. Om en person skrek ”jävla hora jag ska döda dig” på öppen gata skulle det vara kriminellt och en polisiär fråga, samma sak borde gälla den som skriver det på internet. Jag tycker inte att det är några konstigheter.

Den som på goda grunder är misstänkt för brott kan till exempel utsättas för telefonavlyssning eller husrannsakan. Detta tycker jag är helt i sin ordning. Man ska inte avlyssna alla, polisen ska inte ha allmänna rättigheter att gå in i varje persons hem, men finns det goda skäl för att göra det så görs det och bör också göras. Detta är integritetskränkande, men det anses acceptabelt eftersom det bara drabbar den som man har goda skäl att tro har något att dölja. Samma sak tycker jag bör gälla på internet. Jag tycker till exempel att polisen bör kartlägga hotfulla individer på forum, i kommentarsfält och så vidare och i möjlig utsträckning även väcka åtal mot personer som går för långt.

Internetövervakning är väldigt laddat och anses i många grupper fel under alla omständigheter. Jag kan inte tycka att det är fel att behandla människors utsagor på nätet som samma sätt som man hade gjort om det var brev, något en person sa till en annan och så vidare. Det är skrämmande att det finns så många personer som faktiskt ägnar sig åt grov brottslighet som polisen över huvud taget inte bryr sig om utan som personerna som blir utsatta för den själva ska hantera.

Ja, det är faktiskt ett jävla demokratiproblem att vissa människor inte får uttrycka sig utan att bli utsatta för dels rena hot, dels väldigt hotfulla angrepp och grova förolämpningar i en enorm mängd. Sånt tar otroligt mycket på individen, det är väldigt slitsamt rent mentalt helt enkelt. Det säger sig självt att om en viss grupp får utstå 5-10 gånger så mycket av denna vara, då minskar det den gruppens vilja att uttala sig. Mycket av det som skrivs i kommentarsfälten och, antar jag, i mejlen är inte brottsligt, där tror jag att det är viktigt för tidningarna att ta sitt ansvar för extra utsatta skribenter och sålla ut i inboxen och bland kommentarerna, införa bra system som spärrar den typen av innehåll och så vidare. Men för de personer som passerar gränsen så tycker jag att rättsliga påföljder ska ske. Det är viktigt att visa att man inte har rätt att hota och kränka andra bara för att det råkar vara internet.

Saker internet lärt mig att hata: yttrandefrihet.

Ett ord som internet lärt mig att hata är ”yttrandefrihet”. Fan vad folk drillar om den jävla yttrandefriheten! Jag tänker att yttrandefriheten nog är den frihet som är absolut minst hotad, i alla fall inte på det sätt som yttrandefrihetstjatarna hävdar. Jag tänker på Lars Vilks och vilket enormt jävla stöd han får när han aktivt provocerar muslimer samtidigt som det faktum att en facklig representant blir misshandlad för att dra tillbaks sina krav inte väcker särskilt mycket uppmärksamhet, jag tänker på Tryckfrihetssällskapet som tillmäts en plats på debattsidan i en av våra största dagstidningar för att säga att de inte får något utrymme.

Den yttrandefrihet som anses skyddsvärd av dessa personer är friheten att yttra sig ”kritiskt” om Islam och invandring. Andra personers och gruppers yttrandefrihet är inte alls lika viktig. Nå, jag antar att den som inte kan försvara det hen skriver, tycker eller säger istället får försvara att hen skriver, tycker eller säger. ”Alla får tycka som de vill” samt ”vi har faktiskt yttrandefrihet” är argument för folk som inte kan argumentera för sin sak.

Även om yttrande- och tryckfrihet är något jag ställer mig bakom så skulle jag aldrig vilja beblanda mig med de personer som ingår i den så kallade ”yttrandefrihetsrörelsen”. Jag blir så trött av deras tourettesartade sätt att upprepa saker som (med rätta) gör folk upprörda bara för att man ”måste får säga” saker och ting. Ordet yttrandefrihet, som förut var något väldigt positivt laddat för mig, får mig numera att rygga tillbaka och fly diskussionen.

Personligt varumärke.

Detta med ”personligt varumärke” hör man ju talas om lite titt som tätt och det är väl klart, tänker jag, att människor är intresserade av att framstå på ett visst sätt. Man skriver inte vad som helst eller lägger ut precis alla bilder från festen, men det är ett urval som faller sig ganska automatiskt, i alla fall för mig. Jag sitter inte och funderar på mottagaren när jag skriver, jag skriver det ja tycker är rätt och riktigt. Ibland funderar jag såklart på vad folk vill läsa men inte i termer av vad som ger en bild av mig som jag vill förmedla utan snarare grundad i att jag ser ett intresse i att tillfredsställa mina läsare. Saker som inte är populära lägger jag mindre tid på, även om jag aldrig skulle strunta i att skriva ett inlägg bara för att jag tänkte att folk är ointresserade.

Men för ett tag sedan så nådde jag en viss insikt om att personer faktiskt aktivt planerar sin nätnärvaro på ett sätt så att de ska uppfattas på ett givet sätt, alltså vanliga människor och inte någon toppolitiker med ett pr-team i ryggen. Detta förvånar och förfärar mig, jag förstår verkligen inte hur man står ut med sig själv som person om man bygger image på det uttänkta och utpräglade sätt som detta rör sig om. Är det inte den typ av statustävlan som man ägnade sig åt när man var en nervös 14-åring, inte som vuxen person? Jag har extremt svårt att begripa varför man klamrar sig fast vid detta som äldre, jag tänker att många ändå blir ganska matta av personer som har ett så ängsligt förhållningssätt till sig själva och sina egna intressen.

Mycket av det jag ser som attraktivt med nätnärvaro i största allmänhet är att jag kan känna mig trygg med att personer som läser det jag skriver gör det på grund av ett intresse för innehållet i mina inlägg och inte på grund av något annat såsom att jag är en person vars blogg man ”bör” läsa eller för att upprätthålla någon slags skenvänskap. Jag har väldigt svårt att se ett rimligt skäl till att ta del av bloggar man i själva verket inte är intresserad av och utgår således också från att ingen gör det. Orkar inte få detta sabbat av något hetsigt byggande av mitt ”personliga varumärke”. Hela grejen för mig är att jag för bekräftelse för den person jag är, inte för något tillkämpat, och jag kan ärligt talat inte riktigt begripa varför man skulle vara intresserad av det.

Alltså, jag förstår såklart att människor bryr sig om vad andra tycker och det är väl egentligen ingen som kommit ifrån detta, men att på ett så uträknat sätt verkligen lägga upp en plan för hur man ska bygga sitt personliga varumärke, det kan jag inte begripa. Om man nu så bittert vill framstå på ett visst sätt, varför inte lägga energin på att vara lite mer så istället?

Statuskapningar.

Läste denna krönika om ”retweetens förbannelse” och funderade lite över den kapningskultur som råder i min generation. Om man glömmer att logga ut från twitter, facebook eller sin blogg så kan man i princip räkna med att få sitt konto kapat och man förväntas även tycka att detta är en ”kul grej”. Det kan det väl förvisso vara, jag kan uppskatta när någon gör en rolig statuskapning på facebook och bryr mig inte nämnvärt om den inte skulle vara det eftersom de flesta som ser den där nog fattar vad som är mina egna uppdateringar och vad som inte är det. Till saken hör att jag väldigt sällan skriver något på facebook själv eller odlar några kontakter där så det är inte en plats där jag i någon större utsträckning bygger mitt ”personliga varumärke” (den termen alltså… Men ni fattar vad jag menar). Däremot om någon kapade mitt twitterkonto eller min blogg och skrev saker jag inte kan stå för så skulle jag tycka att det var jobbigt.

Jag brukar faktiskt säga till folk att jag inte vill att de göra någon statuskapning och detta tycker man ju borde respekteras men det gör det faktiskt inte. I mina ögon är det ett övertramp, speciellt när jag uttryckligen sagt att jag inte vill att folk gör så. Jag brukar inte bli arg när någon gör det ändå, däremot tycker jag att det är lite konstigt att min vilja rörande detta inte respekteras av människor som annars brukar respektera den. Jag antar att det är för att folk helt enkelt inte begriper att man faktiskt kan uppfatta det som obehagligt att bli statuskapad.

Det jag tycker illa om med hela den här statuskapningskulturen är att man förväntas tycka att det är ”roligt” även om uppdatering kan vara väldigt grova, lite som att man förväntas tycka att det är ”kul” när någon drar sexistiska skämt eller tafsar. Om man tycker illa om att någon sprider budskap man inte ställer upp på i ens namn så ska man ”släppa loss” lite. Ärligt talat så hatar jag verkligen att ”släppa loss” och jag hatar framförallt när folk ålägger mig med krav på att göra det.

Det ska vara givet att man respekterar personers integritet och rätt att förfoga över det intryck man ger andra även på internet. På samma sätt som man inte tar någons mobil och skickar sms till alla på deras kontaktlista så kapar man inte heller någons statusrad, speciellt inte om personen ifråga värderar forumet man gör det i högt. Sedan kommer det alltid finnas personer som går över gränsen när det gäller sådant men då tycker jag också att man som utsatt har rätt att bli sur även när det rör sig om mer oskyldiga statuskapningar.

Internetbekräftelse.

Jag har funderat en del på detta som många vittnar om med uppdateringsångest och facebookångest. Att man blir beroende av den bekräftelse man får över internet, till exempel på twitter, facebook eller sin blogg. Det anses vara något dåligt att vara väldigt beroende av den bekräftelse som kommer in över internet.

Jag är väldigt beroende av att bli bekräftad över internet, alltså på min blogg eller på twitter. Jag tycker inte att det är något konstigt eller fel med det, dessa kanaler är en del av mitt liv och det är naturligt att jag värderar dem och den kontakt jag har med folk över dem. Det finns personer som jag bara ”känner” över internet som betyder mycket för mig, när frekventa besökare försvinner från kommentarsfältet i min blogg kan jag bli ledsen, till exempel. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan bloggen, jag har haft den så länge och det är en viktig kanal för mig att få uttrycka vem jag är i.

Men det jag tycker är skillnaden på hur jag använder dessa kanaler och på hur personerna som klagar gör det är att jag inte använder dem för att andra ska bekräfta mitt vardagsliv. För mig är det inte viktigt att lägga upp en bild på en kanelbulle som jag ätit och att personer ska ”gilla” det, det är inte viktigt att folk vet att jag sitter ute och njuter av det vackra vädret eller äter glass. Det är där det blir fel tror jag, när man inte använder bloggen, facebook eller twitter för att göra något eget med det utan bara för att dokumentera sitt liv.

Min uppfattning om mitt vardagsliv beror inte så mycket på huruvida jag får mycket feedback på bloggen eller twitter helt enkelt för att jag inte använder det för att sprida mitt vardagsliv som jag tänker mig att andra gör.

När man lägger ut hela sin livsstil, sin umgängeskrets, vad man äter och så vidare till allmän bedöman så tror jag att det faller sig ganska mycket av sig själv att det känns väldigt personligt huruvida folk gillar det eller inte. Det är lite konstigt tycker jag, detta behov av att andra ska bekräfta ens musiksmak eller fikapaus. Det är det jag ser som det primära problemet: inte att folk har smartphones och därför kan ägna sig åt detta stup i kvarten utan att så många från första början är så ängsliga över hur andra uppfattar deras liv.

Ofta i den här debatten så kan jag känna att det glöms bort att det faktiskt finns en massa personer som använder dessa kanaler av andra anledningar än att lägga ut sitt liv till allmän beskådan. Många verkar utgå från att det är så alla använder sociala medier när så inte alls är fallet. Jag tänker att de personer som har detta enorma behov av att få sina liv bekräftade faktiskt är en minoritet. Eller så har jag fel, vette fan. Men jag är lite trött på dessa larm och hur hemskt det är med facebook och så utgår man bara från personer som har en helt orimligt inställning till kanalerna och sina liv.

Alla vill veta att de betyder något.

Hanna Fridén skriver om det här med bekräftelse på internet och hur det problematiseras i alldeles för hög grad. Vissa människor verkar tycka att det är negativt den här ”like”-kulturen som florerar på facebook, twitter, bloggar och så vidare. Att man inte ska behöver denna ständiga bekräftelse.

Jag ägnar flera timmar om dagen åt att skriva, twittra och så vidare. Detta gör jag dels av den enkla anledningen att jag tycker att det är kul, men om det bara handlade om mitt intresse för att skriva så skulle jag liksom inte publicera det såhär offentligt. Det känns ju jävligt onödigt att låta människor få en inblick i mitt privatliv utan att det finns ett syfte med det, inte sant? Det handlar såklart även om att jag vill nå ut och att jag vill ha repsons. I nuläget tjänar jag knappt något på det, så den drivkraft jag får är att jag upplever att jag utvecklas och att jag når ut, att folk uppskattar det jag gör och att jag påverkar min omgivning.

Det är så ironiskt att man ägnat så mycket tid åt att kritisera näthatet och sedan även måste kritisera nätkärleken. Herregud människor, kan man inte göra någonting utan att det blir fel? Vi behöver ju alla dessa ryggdunkar för att palla med det negativa.

Det är ju helt jävla fantastiskt att så många människor skapar en massa texter, videos, bilder och så vidare utan att kräva något annat än att andra skriver när de gillar det. Vi kräver inga pengar, vi kräver liksom inte ens att någon läser, men att i alla fall en bråkdel av dem som uppskattar det man producerar ger en lite uppmuntran är ju verkligen någonting man bör kunna förvänta sig.

Jag hade blivit ledsen om folk helt plötsligt slutade kommentera mina texter. Om jag inte fick någon respons på länge hade jag troligen slutat blogga och istället börja skriva på andra sätt. De flesta som producerar något vill ju att det ska vara någonting värt, att det ska uppskattas. Hur denna uppskattning ser ut är olika, ibland rör det sig om pengar eller andra förmåner, ibland rör det sig om bekräftelse. Om att det intygas att det är värt något för andra, även om det värdet inte kan inkasseras i form av pengar.

Det är så otroligt viktigt för mig att skriva och att få respons. Att veta att mina texter spelar roll i alla fall för några personer. Att veta att jag blir läst. När människor säger till mig att det jag gör är bra blir jag så jävla glad och vill fortsätta. Fortsätta skriva även de dagar när man inte riktigt pallar, att fortsätta tänka och ifrågasätta. Det får mig att må bra och det är liksom inte enbart för bekräftelsen som jag gör det, men den är en viktig del för mig. Och allvarligt talat så tror jag att alla behöver bekräftelse på att det dem gör är efterfrågat och viktigt, sedan om den bekräftelsen tar sig formen av en fast anställning med lön eller i retweets ändrar inte den grundläggande driften; vi vill känna oss viktiga och vi vill känna att vi påverkar. Att vi betyder något.

När börjar själva groomingen.

Tydligen så har brottet grooming instiftats i sexualbrottslagstiftningen.

Sedan två år finns ett nytt brott som kallas grooming. Grooming innebär att någon förbereder för övergrepp. I de flesta fall handlar det om män eller kvinnor som söker kontakt med unga flickor eller pojkar. Kontakten etableras på chatforum eller via kontaktannonser på Internet. När relationen har utvecklats föreslås en träff i sexuellt syfte.

Jag skulle hemskt gärna vilja veta när själva brottet begås. Är det när man tar kontakt, när man chattat ett tag, när man styr in samtalen på sex eller när man stämmer träff.

För inte kan det väl vara förbjudet för vuxna att sexchatta med ungdomar? Det vore faktiskt bara konstigt. Jag tycker egentligen inte heller att det ska vara lagligt att stämma träff, men det är mer förståeligt.

Förberedelse för brott är väl dessutom alltid olagligt, så det täcks ju redan upp.

Såhär är det: många många ungdomar utforskar sin sexualitet innan de fyllt femton. Detta görs inte bara genom sexuellt umgänge med jämnåriga utan också, till stor del, över internet. Ungdomar sexchattar, har kontakt med äldre personer med klara sexuella preferenser och lär sig vad de gillar. Detta är inget konstigt eller farligt alls.

Jag tror att det i många fall är bättre att ha kontakt med någon betydligt äldre på säkert avstånd och anonymt, än att ha en sexuell relation med någon som bara är två år äldre som är fysisk. I en chatt kan man alltid stänga av, men ändå lära känna sina preferenser. Det är ett otroligt säkert sätt att utforska sin sexualitet på och jag tror att många av er som läser har gjort det själva.

Vissa av dessa kontakter slutar illa, det är sant. Men hur många är det egentligen? I de flesta fall så drar sig någon av parterna ur, eller så var det inte tanken att träffas ens från början. Det finns säkert många vuxna som tänder på tanken att ligga med tonåringar men inte vill realisera det också, för sådana är fantasier.

Jag tycker inte att man ska förbjuda eller problematisera sexchattandet. Jag vågar hävda att sexchattande i 99 fall av 100 inte leder till något möte alls, och att det i många fall är en positiv upplevelse. Att ungdomar lär sig sina gränser och preferenser på ett absolut riskfritt sätt.

Efterbliven kritik.

FN har kommit fram till att avstängning av internettillgång till följd av fildelning är ett brott mot de mänskliga rättigheterna, vilket jag tycker är ett otroligt rimligt ställningstagande. Internet är en väldigt viktig kommunikationsbas och det finns ingen anledning till att avstängning skulle vara acceptabelt. Det är ungefär som att någon skulle förbjudas att använda sig av posten för att de skickat knark genom den. Per Strömbäck håller dock inte med om detta och tycker att det är en urholkning (!) av yttrandefriheten.

Han har fallit i en av de vanligaste fällorna, att likställa datatrafik med yttranden. Yttrandefrihet är rätten att utan repressalier uttrycka sin åsikt, men bara en liten del av datatrafiken är yttranden. Om man definierar alla ettor och nollor som yttranden så har man urholkat yttrandefriheten, säger Strömbäck.

Problemet med hans kritik är att ingen har definierat alla ”ettor och nollor” som yttranden. Ingen har sagt att det är en del av yttrandefriheten att ägna sig åt fildelning. Däremot har man sagt att det är en del av yttrandefriheten att få använda internet för att göra yttranden, och om man skärs av från internet som en effekt av fildelning så är ens yttrandefrihet uppenbarligen kringskuren. Det gör inte att man inte kan straffa fildelning på andra sätt, förslagsvis efter att det har skett en rättegång enligt konstens alla regler.

Sen kan man vara en idiot och tycka att det är fullständigt rimligt att skära i de demokratiska rättigheterna för att upphovsrättsindustrin ska få mer pengar, men att förneka att frågor om internettillgång är frågor om yttrandefrihet är efterblivet.

Facebook är vår tids videovåld.

Satan vad trött jag är på folk som jämför facebook/bloggar och dylikt med övervakningssamhället. Folk som kommer och moraliserar över att jag minsann inte kan komma här och snacka om övervakningssamhället eftersom jag faktiskt skriver om mitt liv på bloggen.

Det må vara hänt, men givetvis skulle jag aldrig sprida information som jag inte ville att nån skulle få veta. Om staten skulle samla in allt, alla twitteruppdateringar, facebookstatusar och blogginlägg så skulle systemet fullständigt slå bakut. Det finns fan inget system som skulle kunna hantera den mängden information och få ut något vettigt av det och svenska säkerhetspolisen är dessutom ett jävla skämt.

Facebook är ju fan vår tids videovåld. Alla som inte fattar måste prompt komma och moralisera (fast de använder det i smyg). Vad är det de vill egentligen? Att vi ska gå tillbaks till något slags urstadie där man bara snackar med varandra om man står öga mot öga? Där man inte skryter om sina bedrifter på internet? Där man bara är en ren och vacker och oförstörd människa? Där inget är lätt och snabb stimulans utan där man minsann måste kämpa för sin bekräftelse?