Etikett: jämlikhet

Kommunism och jämlikhet.

Ibland får jag det högst oklara frågan hur en i kommunismen ska hantera att vissa kanske arbetar hårdare/bättre än andra och därmed får det bättre. Ungefär som om det typen av orättvisa som råder inom kapitalismen skulle kunna likställas med att två olika personer gör olika god mat eller städar olika effektivt i sina egna hem, och att de därför får olika resultat.

Jag tänker mig inte att samhälle där alla har det exakt lika bra. Olika människor har såklart olika förutsättningar att leva ett gott liv. Däremot så tänker jag mig ett samhälle där människor inte exploateras på grund av de egendomsförhållanden som råder.

Min åsikt är att ingen människa har rätt att exploatera varken jorden eller andra människor mer än någon annan. Ingen människa har rätt att köpa och tjäna pengar på en annan människas arbetskraft bara för att hen äger produktionsmedel eller har lagt beslag på naturresurser. Sedan kan väl enskilda individer vara hur ”driftiga” som helst, detta är inte et problem för någon annan än dem själva om vi inte lever i ett samhälle där detta tillåter dem att exploatera andra.

Att tro att kommunism handlar om att alla ska ha det precis lika är ingenting annat än en borgerlig vanföreställning, det har ingen förankring. Jag vet ingen kommunist som har argumenterat för ett sådant samhällsbygge. Det handlar om att var och en har rätt att själv bestämma över sin produktion och äga frukterna av sitt arbete, att vi inte ska exploateras på grund av de egendomsförhållanden som råder. Det handlar inte om att olika människor är olika bra på saker, utan om ojämlikheten i egendom som råder. Denna ojämlikhet är ett resultat av våld och tvång, genom staten, fråntagande av egendom, kolonialism och så vidare. Det rör sig inte om någon fredlig och demokratisk process utan var och är en oerhört brutal historia. Det finns inget som säger att vissa människor har rätt att lägga beslag på naturresurser eller mänskligt arbete, det finns ingen rättvisa i det.

Om folk driver företag i något slags kommunistiskt samhälle kvittar mig, det är inte som att jag är emot entreprenörsskap som livsstil för att det typ är ”moraliskt fel”. Löwengrip kan väl starta någon jävla tidning, det kvittar mig. Det jag vänder mig emot är hur människor får makt över andra genom sin egendom, för att det är så samhället är skapat. Om den samhällsstrukturen försvinner så kommer detta inte att vara ett problem.

En rimlig bostadsmarknad är en förutsättning för jämlikhet.

Den här artikeln handlar om att ”klyftan” mellan singelhushåll och parhushåll har ökat. Den framställer det som att det är en ”vinstaffär” att dela hushåll med någon, när det väl egentligen mest handlar om att det är en förlustaffär att inte göra det och för många helt enkelt ekonomiskt omöjligt. Att framställa det hela som en fråga om att välja levnadsstandard tycker jag är dumt, problemet går otroligt mycket djupare än så. Det är en väldigt viktig jämställdhetsfråga huruvida människor har möjlighet att bo ensamma.

Det är väl allmänt känt att det är dyrare att bo i ensam än med andra människor. Däremot tycker jag att perspektivet singel eller sambo är problematiskt. Som om en bara har dessa tu samlevnadsformer att välja emellan. Det är verkligen en tragisk norm i vårt samhälle att det enda sättet en anses kunna dela sitt boende med en annan människa på är genom att vara tillsammans, eller möjligtvis att ha någon inneboende/vara inneboende (som en såklart alltid har ett maktförhållande till som ofta försvårar rimlig samlevnad).

Jag tänker mig att en viktig del i kvinnors frigörelse är etablerandet av andra boendeformer. Dels av ekonomiska skäl, men också sociala. Det är en skrämmande tanke för många människor att de kanske kommer att var ensamma om de gör slut med sin partner, och förmågan att lämna en man som behandlar en illa är såklart en otroligt viktig del i jämställdheten mellan män och kvinnor.

Detta relaterar också till den här grejen med att folk äger sina bostäder i såpass hög grad som de gör. Jag tror att det har en väldigt negativ effekt på förmågan att bryta upp från sin partner att människor i såpass hög utsträckning äger sina bostäder, vilket såklart är ett symptom på att vi har en bostadsmarknad det det knappt finns några hyresrätter. I och med ägandet så låser en sig till varandra i hög utsträckning, och att skiljas bli ofta en dyr om omständlig affär. Jag tänker mig även att fler tvekar om att gå in i ett gemensamt ägande med till exempel en vän eller en grupp vänner än att dela på en hyresrätt. Ägandet känns permanent på ett sätt som hyrandet inte gör, och jag tror många tvekar inför att gå in i en sådan relation med vänner.

Så länge det för flertalet med nödvändighet innebär stora kostnader och ensamhet att flytta ifrån sin partner kommer det att vara långt kvar till jämställdhet. Får att råda bot på detta behöver vi framförallt en bättre bostadsmarknad, där det är lättare att hitta billiga och bra boenden och där det finns fler kollektiva lösningar. Det är en viktig jämställdhetsfråga att människor har möjligheter att leva även utanför sina parförhållanden, speciellt för kvinnor ur arbetarklassen. Tyvärr är det idag så att dessa möjligheter för kvinnor ständigt begränsas.

Kriser och isolerade förklaringar.

Nu har jag lagt till en ny kategori som heter kommunism. Under denna kommer jag skriva om saker som relaterar till det jag betraktar som kommunistiska tankegångar. Här kommer ett som kommer beröra synen på kapitalismen.

Läs Powers text om upploppen i Dn idag. Hen tar upp detta att det i engelska medier rapporteras om upploppen på ett helt annat sätt än i svenska, och att samma mönster rådde under kravallerna i London. Det är alltid enklare att se helhetsbilden om en kollar på det utifrån.

Power skriver om hur det globala perspektivet ignoreras:

Bortse från det större perspektivet, vifta undan globala trender och mönster, understryk det enskilda och det specifika i händelser, så att det blir omöjligt att förstå hur till exempel arbetslöshet i vissa städer förhåller sig till den globala ekonomiska krisen.

Detta tycker jag är intressant. När en kris inträffar, alltså en stor oförutsedd händelse, så försöker folk alltid hitta förklaringar därtill. Bygga en historia kring det hela. Dessa förklaringar tar allt som oftast till fasta på små detaljer; vad var det som gjorde att detta skedde just där och då, vad är det specifika i denna situation, det som skiljer den från andra liknande situationer, istället för att försöka se till det som förenar situationerna med varandra. Kanske för att kunna hitta en enkel förklaring: ”om bara inte X hade inträffat så hade detta inte skett”.

Detta är något som görs av alla sidor i debatten. Det går att se när krisen diskuteras, till exempel: om vi bara inte hade byggt så mycket av ekonomin på ”lånade pengar” så hade krisen inte inträffat. Vad en glömmer när en ger sådana förklaringar är att det som gett upphov till krisen ofta är något som gjorts för att stävja en annan kris. Hade vi inte valt att göra det enklare att låna ut pengar så hade människor inte kunnat konsumera så mycket, och vi hade fått en stagnation i ekonomin betydligt tidigare.

Med detta inte sagt att det inte är relevant att lyfta upp dessa delförklaringar, det gör jag själv hela tiden. Däremot ska en inte förledas till att tro att allting hade kunnat undvikas bara vi hade gjort annorlunda. För mig är det viktigt att försöka koppla ihop allting i en bredare systemkritik, förstå hur olika fenomen uppkommer på grund av vårt grundläggande samhällssystem, alltså kapitalismen. Om en inte gör det så riskerar en att hamna i idéer om att allting hade kunnat var att om bara någon ”liten detalj” hade ändrats, typ att bankerna blev mindre giriga, staten gav mindre räddningspaket och så vidare, och dessutom tro att denna ”detalj” faktiskt också hade kunnat vara annorlunda, som om det inte var effekten av hur vi tidigare har hanterat andra problem som samma system gett upphov till.

Detta ser jag som ett jättestort problem inom den nutida vänstern, där många när idéer om att bara vi börjar med stimulanspolitik igen så kommer kapitalismens kristendens att reda sig, alltså att det grundläggande problemet inte är kapitalismen som sådan utan den nyliberala politiken. Vad en glömmer då är att den nyliberala politiken infördes för att lösa ett problem som den tidigare politiken gav upphov till. Vidare så är kapitalismen ett system som är otroligt starkt, och så länge det existerar så kommer det att övervinna barriärer för att växa sig starkare. Jag tror helt enkelt inte att politiken kommer kunna ”begränsa” kapitalismen på det viset som många tänker sig är möjligt, utan jag tror att den måste jämnas med marken innan vi kan ha ett fritt och jämlikt samhälle.

Att tro att vi kommer kunna rädda kapitalismen utan att ställas inför samma situationer igen ser jag som otroligt naivt. Alla idéer om ”kapitalism med ett mänskligt ansikte”, ”grön tillväxt”, ”ökad jämlikhet” fast fortfarande inom det kapitalistiska systemet och liknande är enligt mig sprungna ur samma tankesätt: att kapitalismen kan fungera, bara den får rätt ramverk. Jag tror helt enkelt inte att detta är möjligt, och jag tror att vänstern måste släppa dessa idéer om en potentiellt god kapitalism för att komma vidare. Vi kan inte betrakta krisen som ett sätt att lägga till lite positiva grejer till kapitalismen, vi måste se det som en möjlighet att ifrågasätta systemet i grunden. Jag förstår att det är lockande att tänka att systemet som sådant inte är ett problem, utan att det är möjligt att lösa med små förändringar, men jag tror tyvärr inte att det är möjligt.

Jämlikhet och demokrati.

När demokrati diskuteras ur ett liberalt perspektiv så sätter man ett stort fokus på friheter. Man har yttrandefrihet, föreningsfrihet, tryckfrihet, alla ska rösta och alla röster räknas lika. Detta är absolut skitviktiga grundpelare i en fungerande demokrati, men jag ifrågasätter om det verkligen räcker för att man ska kunna tala om något slags lika inflytande.

Förmågan att göra sig hörd i och förstå den offentliga debatten beror på en mängd olika saker. Först och främst handlar det om tid; tid att läsa, sätta sig in, skriva, diskutera, engagera sig politiskt och så vidare. Har man inte den här tiden så blir det svårt att sätta press på politiker, det är även svårt att göra ett övervägt beslut. I länder där det finns ett stort prekariat; människor som kanske saknar bostad, fast jobb eller som måste jobba mer än heltid för att få ekonomin att gå runt så blir det såklart svårt för dessa människor att uttrycka sig i samhällsdebatten. De har annat att tänka på.

Sedan handlar det också om kunskap. I det politiska samtalet används termer som inte alla förstår, det vänds och vrids på statistik och det kan vara svårt att avgöra vem som är värd att tro på och inte. Vissa vet till exempel inte hur beslutsfattande går till i sitt eget land, en sådan ordning är ett hot mot en välfungerande demokrati.

I ett samhälle där kunskap och tid är en klassfråga så blir det automatiskt så att de högre samhällsklasserna har större möjligheter att påverka debatten i förhållande till antal. De är mer kapitalstarka vilket gör att de kan avlöna lobbyister i högre grad, de har i regel mindre slitsamma jobb där det kanske ingår som en arbetsuppgift att hålla koll på samhällsdebatten.

Om man har ett djupt ojämlikt samhälle spelar de demokratiska friheter vi har en mindre roll för alla har ändå inte den praktiska möjligheten att uttrycka sig och förstå, även om den finns ”på pappret”. I realiteten är det de praktiska möjligheterna som spelar roll, därför måste demokratiska friheter kombineras med en samhällsordning där människors praktiska möjligheter ligger nära varandra för att det ska vara något värt och inte bara ord på ett papper.