Etikett: jobb

Ask.fm om karriärshets och framtidsångest.

Jag känner så jävla ångest inför jobb och allas jävla tjat sen en var typ 2 år. ”Vad ska du bli när du blir stor?” Känner mest som Pippi att jag ej vill det haha nä men hur tänker du kring all jävla hets i samhället och om att lyckas i karriären? Själv vill jag typ dö nu.

Jag tycker också att det här är oerhört jobbigt och har regelbundet väldigt mycket ångest över min framtid, mitt yrkesliv och så vidare. Är jätterädd för att hamna i bemanningsträsket och bli sönderstressad eftersom det ger mig sjukt mycket ångest som jag inte vet om jag kommer klara av att hantera. Var bemanningsanställd ett tag innan och det var verkligen asvidrigt, men då bodde jag ändå hemma så jag slapp känna stress över ekonomin.

Jag är också rädd att behöva göra något skittråkigt och bara gör mig less åtta timmar om dagen i resten av mitt liv. Har dock inte jättemycket ångest över att inte få en ”bra” karriär eller liknande, för mig skulle det duga bra med att göra något halvsoft bara det var en trygg anställning, men det är ju också en jävla utopi såsom läget ser ut idag ärligt talat.

Jag tänker att den här karriärshetsen handlar om att människor ska pressas till att anstränga sig till det yttersta, eftersom kapitalet tjänar på det. Alltså att vi med löften av bra jobb göra en jävla massa extraarbete, arbetar gratis och så vidare och så vidare. Skrev om detta i ett reportage om psykisk ohälsa för ett tag sedan:

För att människor ska vilja anstränga sig så behövs det förebilder. Blondinbella är ett typexempel på detta. Hon kämpar ständigt på, trots att man på bloggen kan läsa om motgångar i form av panikångest, stressattacker och utbrändhet. Hon gör det ändå för hon älskar sitt jobb. Och visst får hon utdelning för sin möda. På samma sätt förväntas alla agera för att nå framgång: ständigt kämpa. Men vad som ”glöms bort” är att allas kämpande inte kommer ge samma utdelning. Vi uppmanas med Blondinbella som förebild att acceptera arbetssamhällets baksida, eftersom den som arbetar hårt trots allt når framgång.

Detta framgångsideal berör inte bara de som strävar efter att göra karriär. Entreprenörsanden genomsyrar hela samhället, inte bara de som vill klättra till toppen. Alla ska ha entreprenörsanda. Alla ska ”ge 200 %” på jobbet. Det är ett krav för att kunna skaffa en anställning och det lockas med diffusa formuleringar kring ”möjlighet att avancera” för att upprätthålla skenet av att hårt slit lönar sig.

Jag tror helt enkelt att drömmen om ”karriär” etablerar en viss arbetsmoral som bygger på att hårt slit lönar sig, och denna arbetsmoral är mycket lönsam för kapitalet eftersom människor anstränger sig till det yttersta utan att de behöver betala för det. Jag tror att väldigt många unga människor går med på väldigt dåliga arbetsvillkor och även gratisarbete just för att de tänker sig att det ska ge dem en bra karriär, men också att detta är vad som krävs för att ens sätta sin första fot på en arbetsplats.

Sedan handlar det såklart också om ihopkopplingen mellan person och arbete som finns i vårt samhälle. Om du inte har ett bra jobb så är du ingenting, helt enkelt.

”Fler vill ha arbete”.

Läste DN:s ledare idag (är hemma hos mamma och pappa, skulle aldrig prenumerera på en borgerlig blaska som Dn). Den handlade om arbetslöshet och att fler minsann är sysselsatta och så vidare. Jag fastnade för detta citat:
IMG_20130914_081300Det ligger viss sanning i det som skrivs; en kan inte avgöra sysselsättningsgraden utifrån arbetslösheten. Arbetslösheten mäts nämligen utifrån de som aktivt söker arbete, inte utifrån de som arbetsföra. Jag tror att det kan vara så att det avgörs utefter hur många som är inskrivna på arbetsförmedlingen, det kan också vara så att en ringer runt till folk för att kolla, jag är inte säker. Detta gör att arbetslösheten ofta ”göms” i statistiken, något som moderaterna anklagade socialdemokraterna mycket för valet 2006.

Frågan är då; varför är det fler som ”vill ha jobb” och är det en bra grej? Jag tror inte att det är så att flera bara känner en stor längtan efter att arbeta. Däremot jobbar alliansen väldigt mycket med utförsäkringar och att tvinga människor att bevisa att de är villiga att arbeta för att de ska kunna få försörjningsstöd och liknande. Om en människa till exempel är sjuk och blir utförsäkrad måste hen få någon annan slags försörjning, och ofta krävs det att en är inskriven på arbetsförmedlingen eller för att få försörjningsstöd. Voilà; fler ”vill ha arbete”. Det betyder inte att de vill eller ens kan arbeta på riktigt, det betyder bara att en är så illa tvungen att stå där för att kunna överleva.

Det är klart som fan att fler människor vill skaffa jobb om det är den enda möjligheten att överleva, frågan är vilken typ av samhälle vi är ute efter. Vill du ha ett samhälle där människor som tvingas ut i arbete trots att de egentligen är sjuka? Eller, som det snarare brukar ligga till, ett samhälle där folk tvingas in i meningslösa arbetsmarknadsåtgärder för att visa att de är ”villiga att arbeta”, åtgärder som troligen inte kommer leda till jobb eftersom de är för sjuka för att jobba.

Det är det här som kallas ”arbetslinjen”. Den handlar mer om att tvinga in folk under arbetets logik än om att faktiskt skapa jobb. Glöm inte det.

Jobbakuten.

Kollade lite på Efter tio idag, närmare bestämt den delen av programmet som handlade om hur en skaffar ett jobb, jobbakuten. Inbjudna till programmet var två jobbcoacher, Wallin samt en person som hade sökt jobb genom att spela in en videofilm som personligt brev/cv. Det talades en massa om vilka vägar en kan välja för att få jobb och så vidare.

Jag tycker att det är fascinerande hur arbetslöshet och jobbsökande har kommit att bli ett så centralt tema i underhållningen i samhället, och jag tycker att det är skrämmande. Det är ju egentligen ganska självklart i en tid där jobb är typ det högsta målet för så många. Arbete beskrivs som en jävla lyx, en möjlighet att förverkliga sig själv. Jag tänker att detta säkert gäller för till exempel Wallin, men det är knappast fallet för alla.

När jobbsökarvideon diskuterades så var det som om de recenserade ett konstverk. De bedömde tonläget, hur mycket känslor som visades och så vidare. Pratade om hur bra det var att visa att en verkligen vill jobba. ”Det är bra att du vågar visa dig lite desperat”, sa Wallin. De diskuterade att det numera till och med finns bemanningsföretag som specialiserat sig på den här typen av ansökningar, och beskriver det som något positivt. Och jag tänker att när alla gör videos där de visar upp sina desperata gulliga personligheter så kommer den som vill sticka ut att behöva rigga ett jävla hologram.

Videon var såklart en solskenshistoria. Hen som gjort den hade fått jobb ganska snart, och även efteråt var det en massa personer som hade hört av sig. Det sades inte öppet, men videon förde liksom lite i bevis det där att alla kan få ett jobb bara de vill tillräckligt mycket och är lite innovativa. En sa ”visa upp sin personlighet” och så vidare. Men den som inte har någon spännande personlighet att visa upp då?

Det blir så uppenbart vilka i samhället som står utanför den här framgångsretoriken. Vem tror till exempel att någon skulle landa ett städjobb genom att spela in en jobbsökarvideo? Endast karriärmänniskor, människor som ”brinner för sitt jobb”, vill ”jobba hårt”, ”ge 200 %” och så vidare berörs av detta, så enkelt är det.

Men även om detta kan tyckas uppenbart när en tänker på det så ger de här typen av program effekter även för personer som inte vill ”satsa på karriären”. Det sätter nämligen en standard kring hur en ska förhålla sig till arbete. Det tas för givet att människor bör vara beredda att ”ge allt” för att landa (och behålla) ett jävla jobb, även om jobbet går ut på att städa någons kontor helt utan möjligheter till att klättra på karriärsstegen.

För det stora flertalet är jobbet inte allt, utan bara en liten del av livet. Många trivs nog med sina arbeten, men lever inte för dem. Andra hatar sina jobb och går dit för brödfödan. Många önskar nog att de hade kunnat jobba mindre. Men detta karriärssnack sätter tonen för hur vi samtalar om arbete. Om det ständigt framträder karaktärer som skryter om hur de ”ger allt” för jobbet så skapas det en grund för att moralisera kring alla de som inte gör det. Får du inte ett jobb, försök hårdare, satsa 300 % och gör en rolig video. Är problemet din personlighet? Gör om den! Och när du väl landat det där jävla jobbet ska du fan ge allt för att behålla det.

Min jobbhistoria.

Jag gillar skarpt vänsterpartiets nya kampanj Prata om jobbet och bidrar här med min historia från mitt jobb som lärarvikarie. Jag tycker att alla som har negativa erfarenheter från arbetslivet ska göra detsamma. Här kommer min historia:

Efter att jag slutat gymnasiet så tänkte jag att jag skulle strunta i att studera vidare direkt och jobba ett halvår. Jag såg fram emot detta. Jag hade ju såklart hört om att ungdomsarbetslösheten var omfattande, men tänkte väl att jag hade chans att få ett okej jobb bara jag ansträngde mig lite. Efter ett tag så fick jag jobb på ett vikarieförmedlingsföretag som hade upptagningsområde i Stockholm och närliggande kommuner. Jobbet gick ut på att ingå i deras vikariepool och alltså stå till förfogande för att arbete när det behövdes. Ibland hade jag längre uppdrag då jag var på samma skola några dagar, men för det mesta blev jag inringd samma morgon som jag skulle jobba. Eftersom jag sällan kände till vilka tider jag skulle jobba så blev det väldigt svårt att planera något i mitt liv.

På det första uppdraget jag blev skickad till frågade de vad jag hade för erfarenhet, och jag svarade sanningsenligt att jag knappt hade någon alls. Då sa de att de explicit hade efterfrågat någon med erfarenhet från förmedlingen. Resultatet blev att jag fick sitta där och försvara mig för en miss som förmedlingen hade gjort, eftersom de också hade fått information om min kompetens. Jag kände mig otillräcklig och som om jag hade lurat skolan, när jag i själva verket hade varit helt sanningsenlig.

Mitt liv blev fullständigt dikterat av jobbet. Jag gick upp tidigt på morgonen och väntade på att de skulle ringa och kunde inte slappna av fören vid lunchtid om de inte ringt. Jag tackade nej till att umgås med kompisar på kvällarna för att jag skulle vara pigg dagen efter. Min sömn blev orolig eftersom jag aldrig visste vad morgondagen hade i sitt sköte. Den tid och energi jag ägnade åt arbete blev så mycket större än den tid jag verkligen var på jobbet, eftersom det krävde såpass mycket planering. Till den formella arbetstiden tillkom ofta långa pendlingstider eftersom skolorna kunde ligga väldigt långt borta. Dessutom så blev det extra mycket eftersom jag inte var van vid resvägarna, vilket gjorde att det tillkom en massa tid för att kolla upp resor och hitta. Jag fick ingen ersättning för restiden trots att detta var en stor del av tiden jag lade på arbetet. Jag fick kanske ihop 15-20 arbetstimmar i veckan, men det kändes som om jag jobbade en heltid. Det var så mycket tid och möda som jag lade ner på arbetet.

En gång blev jag tvungen att tacka nej till ett uppdrag som jag hade bokat in dagen innan på grund av en plötslig kris i familjen. Detta bemöttes inte med förståelse utan bara med högljutt suckande från deras sida, och jag fick dåligt samvete för att jag ställt till med besvär.

På företaget fanns det ett system för lönesättning som gick ut på att en skulle fylla i ett papper med vilka timmar en arbetat, som sedan skulle fyllas i av personalen i receptionen på skolan. En gång stängde receptionen innan min arbetsdag var slut, då ringde jag till företaget och berättade det. Personen i andra änden sade något i stil med ”okej, vi fixar det den här gången, men nästa gång så kommer vi inte att göra något. Du förstår, det kräver en massa extraarbete från vår sida och vi tänker att det bara rör sig om några hundralappar”. Det som föreslogs var alltså att jag skulle strunta i att få ut min lön eftersom deras eget system för arbetstidsregistrering inte fungerade. Konstigt nog accepterade jag detta. Nästa gång samma sak inträffade så åkte jag tillbaks till skolan dagarna efter för att fixa blanketten igen. Jag var alltså inte tvungen att bara utföra själva arbetet, utan jag fick lägga er ännu mer tid för att få ut lönen för det arbete jag redan utfört.

Som bemanningsanställd vikarie har du knappt någon kontakt med dina arbetskamrater, vilket innebär att du sällan får chansen att diskutera arbetsvillkoren. Det fanns inte heller några former av garantier på att en skulle få ett visst antal timmar, så även om anställningen fanns kvar så kunde de enkelt få bort en arbetare genom att helt enkelt sluta ringa. Eftersom en jobbar på olika arbetsplatser så gott som dagligen så får en ingen feedback kring hur en utför sitt jobb, då ingen kan se någon slags utveckling.

Jag hade en ganska bra situation ändå, eftersom detta var på tiden jag fortfarande bodde hemma och dessutom hade lite pengar sparade. Mitt uppehälle var alltså inte beroende av jobbet. Jag vet dock att det var många som var betydligt äldre än jag själv som jobbade där, och som troligen fick sin huvudsakliga inkomst från detta arbete. Jag hade ändå lyxen att kunna tacka nej de dagar jag verkligen inte orkade och kunna ta det lugnt med insikten att jag skulle klara mig oavsett antal arbetade timmar och att jag inte skulle fortsätta jobba med det där under en längre tid, då jag planerade att börja studera efter sommaren det året. Jag känner dock djupt sympati för var och en som är tvungen att förlita sitt uppehälle på den här typen av jobb, och som måste syssla med det under längre tid än några månader. När sommarlovet tog vid och de slutade ringa så var jag helt slutkörd.

Det finns faktiskt andra problem i detta samhälle än att människor inte har jobb.

image

Nu fick jag tyvärr med just det jag ville skriva om i artikeln ganska dåligt, men jag läste i alla fall om problemet i att många unga hoppar av gymnasiet i Unt för några dagar sedan. Förutom det uppenbara att detta såklart är ett stort misslyckande för alliansens skolpolitik så ville jag även skriva om vinkeln på problemet: att unga hoppar av gymnasiet är ett problem främst för att de får svårare att skaffa arbete.

Nå, det är klart att jag begriper att detta utgör ett stort individuellt problem för den personen som inte klarat av gymnasiet, men jag frågar mig om det hade varit acceptabelt att gymnasieskolan försämrades även om ungdomar utan gymnasiekompetens fick arbete i hög utsträckning. Jag ser det som viktigt att människor går gymnasiet av andra skäl än att de ska bli eftertraktade på arbetsmarknaden, till exempel för att skaffa sig rudimentär kunskap om hur vårt samhälle fungerar, för att kunna vidareutbilda sig om de vill och så vidare. Det är en fråga om vilka möjligheter man har i resten av livet, både rent praktiskt som i vilka högskoleutbildningar man kan läsa men också i fråga om kunskap om hur samhället fungerar, vilka rättigheter man har och så vidare.

Jag blir så trött på att allting ständigt ska värderas utifrån arbetslinjen. Det finns faktiskt andra problem i detta samhälle än att människor inte har jobb.

Att vinna ett jobb.

Fick tips om av lilla S (och har även själv fått reklam för) denna fräscha tävling som Tele2 (tyvärr bolaget jag själv använder) anordnar.

Tävlingen går alltså ut på att man ska sätta upp någon slags webbshop och sedan sälja så mycket så möjligt, alltså göra reklam gratis inför alla sina vänner. Nå, det är ju såklart helt normalt att det ser ut så och är ingen större överraskning. Vad jag däremot tycker är verkligt otrevligt är att priset inte är pengar utan… jobb?

Alltså, ”jobb” i dagens kultur, vilket jävla jippo det har blivit. Jag tänker att ”jobb” borde vara typ detsamma som att man utför arbete och sedan blir ersatt med någon slags skälig lön, men icke. Idag kan jobb ju fan vara vilken skit som helst, det kan till och med vara något man ”vinner”, alltså får sig tilldelat som ett pris i en tävling. Då är det ju inget annat är symbolik.

Det är väl ingen som tror att tele2 verkligen tycker att 309 000 är en rimlig lön för en dags arbete som skulle utföras av en student. Priset är alltså att få en orimligt hög lön i förhållande till insats. Tele2 hade kunnat dela ut pengarna direkt såklart, det hade väl knappast spelat någon roll, men ”jobb” är typ det vackraste man kan ge någon annan i vår sinnessjuka kultur.

Bortskämda företag.

Intressant tycker jag det här med företag som anklagar ungdomar för att vara bortskämda. Varför är det aldrig någon som pratar om att företag är bortskämda? Jag minns till exempel en artikel jag läste om någon från Svenskt Näringsliv som whinade om att inga ungdomar ville spendera sommaren med att plocka tulpaner för en pisslön och att de därför fick ta in folk från utlandet. Förväntar sig företag att vi ska slicka deras fötter för vilket skitjobb som helst?

Om man inte valt att leva för jobbet borde man inte behöva göra det heller.

Ibland, eller snarare skitofta, så klagas de på att ungdomar är slöa och inte vill ”kämpa” ordentligt på sina jobb eller kanske inte har någon lust att jobba över huvud taget. De förväntar sig kanske att alla jobba ska vara ”roliga” eller liknande, och förstår inte att man ibland måste ha tråkigt också.

Jag har absolut inget emot att utföra arbete. Det finns såklart vissa arbeten som jag inte har någon lust att utföra, såsom telefonförsäljare, men i stort så är jag absolut inte kräsen när det kommer till vad jag kan tänka mig att jobba med. Vad jag däremot inte gillar är när man inte bara säljer sin arbetskraft utan liksom hela sig person, och det till skitjobb som en timanställning som säljare för Nespresso. Jag hade förstått det om det handlade om ett chefsjobb, men faktum är att väldigt många platsannonser nuförtiden kräver att den sökande ska ge ”200 %”, ”brinna för företaget” och så vidare. Symptomatiskt är att de platsannonser där det kryllar mest av dessa uppmaningar ofta är för väldigt otrygga anställningar, ofta med dålig lön eller provisionslön. Många arbetsplatser har även väldigt hög personalomsättning.

De flesta utför nog ett bra arbete om arbetsvillkoren är goda och om det känns någorlunda meningsfullt. Grejen är att man i mångt och mycket ersätter den typen av personalvård med att kräva att de anställda ska leva för jobbet, vilket man dessvärre kan göra i situationen som den ser ut idag. Många företag, framförallt inom säljbranschen, har ingen hållbar personalpolitik på det viset att samma person orkar jobba på samma ställe under en längre tid. Istället så har man enormt hög personalomsättning. Problemet med detta är att man sliter ut människor, och eftersom de finns ett enormt förråd av arbetslösa ungdomar som har blivit intalade att man måste ”ge allt” och ”leva för jobbet” så tillåts de hållas.

Om man har rimliga arbetsvillkor, möjlighet till rekreation och så vidare så kan även de tråkigaste jobb bli acceptabla. Problemet är inte att alla jobb inte är svinroliga, utan att man förväntas ”ge” lika mycket av sig själv för ett underbetalt säljjobb som om man skulle syssla med sin stora dröm i livet. Alla kan inte jobba med sin dröm, men det är viktigt att de som inte gör det tillåts leva för annat än sitt jobb. Att leva för jobbet kanske är något för vissa människor som verkligen vill göra karriär eller tjäna pengar på något de älskar, men är inget som ska appliceras på alla människor och alla branscher. Strängt taget så kan man välja om man har lust att ”satsa på karriären” vilket medför både för och nackdelar, det är ett personligt val. Men alla de människor som vill gå till jobbet, jobba och sedan lämna skiten där borde väl också kunna göra det. Om man inte valt att leva för jobbet borde man rimligtvis inte behöva göra det heller.

Jobbsökarjippo.

Detta gör mig lätt spyfärdig. Jag tänker på en gång när jag var på så kallad ”jobbträff” på arbetsförmedlingen där man kunde söka sommarjobb. Det var så sanslöst mycket folk där, jag tror det var en sisådär två timmars kö. Till slut fick man tala med nån person i typ tre minuter. Det är så jävla ovärdigt på nåt sätt. Hundratals människor som bara står där i hopp om jobb.

Och nu har detta snabbintervjukoncept dragits än längre, och man ska liksom stå framför en jävla jury och ”imponera”.

För den som sett Idol på tv är situationen bekant. En jury på fyra personer bakom ett långt skrivbord. En tom yta framför där en person med nummerlapp har två minuter på sig att berätta varför just han eller hon är värd att gå vidare i processen.

Om man ”imponerar” på juryn (vilket jag antar att man gör om man framstår som en person som villigt skulle äta deras bajs så länge det är ett jobb) så går man vidare och får visa upp sina förmågor i olika workshops. Herregud.

Jag bara väntar på att det ska komma en dokusåpa där första priset inte är en kvarts miljon kronor, utan ett jobb. Man tar ett gäng arbetslösa ungdomar, låter dem utföra olika ”sysslor” och den som visar mest ”driv” får en tillsvidareanställning på typ McDonalds. Det skulle fan inte förvåna mig, helt seriöst.

Detta att jobbsökande har förvandlats till något jävla jippo, att man liksom ska gå dit och ”visa upp sig”, är verkligen ett ledsamt tecken i tiden. Det är så förnedrande, men folk gör det ändå för de är så desperata efter att få ett jobb.

Tabu.

Läste Mogis blogg lite och hon har tydligen medverkat i ett program om folk som livnär sig på att jobba online. Såhär skriver hon om saken:

De pratar om människor som livnär sig genom att jobba online, mycket intressant då det fortfarande är otroligt tabu att man kan livnära sig genom ett jobb som är online.

Alltså, ordet ”tabu”. Satan vad folk överanvänder det ibland. Kan ni snälla ta och chilla ner lite för jag kan absolut inte se att det finns något tabu kring onlinejobb. Tabu, det är ju sådana saker man inte får prata om. Sedan när får man inte prata om onlinejobb? Skulle det vara något fult med det? Det har jag otroligt svårt att se.

Vad som däremot är lite tabu, och det på goda grunder, är att säga att man jobbar ”otroligt hårt” när man i själva verket driver en blogg. Menar inte att säga att det är fult att tjäna pengar på bloggen, men ett särskilt hårt jobb är det inte.