jobbcoach – Fanny Åström

Ett jobb för mig.

Jag har undrat när det börjar annonseras efter jobbcoacher på platsbanken och nu hittade jag den första.

Emperator söker dig som är driven, erfaren, smågalen och som älskar att motivera människor. Emperator arbetar med människor, för människor. Det innebär att vi söker personer med rätt inställning som dragit lärdomar i livet. För att arbeta med Emperator skall du ha en stark inre glöd och gilla att ta ansvar utan att tappa humor och värme på vägen. Vi utbildar våra Coacher i vår process för att säkerställa kvalitet och varaktighet.

Herregud. Vem använder ordet ”smågalen” i en jävla platsannons. Det är verkligen bara galenskap och visar hur otroligt sinnessjukt det är att vi lägger arbetsmarknaden i händerna på dessa företag.

Jag hade verkligen verkligen sökt det om det inte var för att de kräver tio års arbetslivserfarenhet av ”olika branscher” vilket jag ju inte är i närheten av. Jag är ju både driven och smågalen.

Men jag kom att tänka på en sak: om man använde det uppstartsbidrag man kan få från arbetsförmedling för att starta ett jobbcoachföretag, hade inte det varit den ultimata ironin. Snacka om att skapa kortslutning i systemet.

Den urholkade respekten för läraryrket.

Karin tar upp en sak jag tycker är skrämmande. Tydligen så har hela sveriges jobbcoach (den där jävla människan i jobbjägarna) sagt att det är helt okej att jobba som lärare utan utbildning. Begränsningarna sitter nämligen bara i huvudet, inte i kompetensen får vi veta. Fem års utbildning hit eller dit, vem bryr sig om sånt larv om man bara har självkänsla nog.

Jag har jobbat som gymnasielärare. Hur många års högskoleutbildning tror du jag har? Noll! Gränserna sätter du här! hojtar jobbcoachen och petar sig i huvudet.

Jag har tänkt himla mycket på detta nu när jag vikarierat på samma ställa under en längre tid (som klasslärare i ungefär två veckor). Jag är såklart skitglad över att få vara på samma ställe en längre tid, men jag märker ju att jag saknar kompetensen som krävs för att ta hand om en klass på det sättet. Nu har det funkat dessa två veckor, för att det var så kort och för att jag hade en annan person till hjälp och för att jag hade kontakt med ordinarie lärare.

Lärare är verkligen en yrkesgrupp som saknar den status den förtjänar. Det är ett otroligt viktigt yrke som verkligen förändrar folks liv. Ett fungerande utbildningsväsende är en grundpelare i ett relativt jämlikt samhälle, för utan utbildning är det väldigt få som kommer någonvart. Om man är utbildad lärare så har man verkligen en stor kompetens, det rör sig ju om en minst 3,5-årig utbildning (tror jag) vilket knappast är att vifta bort.

Det är himla trist att folk inte fattar vilken katastrof en dålig lärare kan vara. Jag minns själv en lärare från gymnasiet som var en stor faktor i att jag blev tvungen att ta en termin extra, och fick ett helt onödigt G där jag kunde ha fått ett betydligt högre betyg, om läraren bara skött sitt jobb korrekt. Samtidigt som jag minns de lärare som inspirerat mig och faktiskt förändrat mina intressen och värderingar. Sen jag började jobba som lärarvikarie så har min respekt för yrket ökat något enormt, för jag fattar verkligen vilket jävla jobb det kan vara att ansvara för 20, ibland fler, barns kunskapsmässiga utveckling.

Jag tycker inte att utbildningen är det enda som spelar roll, erfarenhet borde värderas högre än det görs idag. Det finns fenomenala lärare som inte har gått klart lärarhögskolan, eller som jobbar i ”fel” årskurser. Men iden om att läraryrket skulle vara en barnlek är fruktansvärt felaktig. Vem som helst klarar väl att sitta i samma rum som ett gäng barn men att lära dem något på köpet är det inte alla som fixar, tyvärr.

Jobbcoacher.

Det här med jobbcoaching.

Jag trodde att det rörde sig om människor som var anställda av arbetsförmedlingen men tydligen är det extrena opreatörer som man själv får boka och skicka notan till AF för. Man kan välja från ett antal olika på platsbanken. Vissa ska tydligen hålla på med kristallterapi.

Jag ska fan gå dit bara för sakens skull. Vem vet, man kanske blir fett jävla pepp av en coach. Jag hoppas också på att lyckas pricka någon som erbjuder nån slags jobbsökarmassage där de ska aktivera mitt jobbsökarchackra som kanske kan sitta i ryggen eller så.

Om att alltid förväntas vara tillgänglig.

Satan vad trött jag kan bli på folk som ska tjata om hur jävla lata och odugliga vi barn från ”curlinggenerationen” är.

Lite info om arbetsmarknaden för oss odugliga lata ungdomar.

För det första är det typ helt jävla omöjligt att skaffa fast jobb. Det kan måhända vara för att vi är lata och odugliga, eller så är det för att vi i Sverige har ett system där arbetslivserfarenhet är typ det viktigaste av allt och ingen vågar anställa en ungdom direkt utan gör det antingen via bemanningsföretag, projektanställning eller timlön.
70 % av alla jobb som finns är telemarketingjobb. Det innebär i princip att man saknar fast lön, att man måste spendera flera timmar om dagen med att vara trevlig mot folk som har gjort det till sin livsuppgift att hata en (en vän till mig blev bland annat utsatt för sexuella påhopp av en kund, mysigt arbete!), ofta är ringlistorna gamla vilket gör att många av dem man ringer redan har fått tio samtal förut från samma företag och så vidare. Det är ett skitjobb! Så jävla mycket skitigare än vård, hemtjänst, städare eller vad ni vill, de yrkesgrupperna är åtminstone inte hatade av store delar av dem de har kontakt med i arbetet. Och visst, barnen i Afrika har det säkert värre men bara för att någon annans situation är mer pissig betyder inte det att vår inte är värd att klaga på.
Nästan alla jobb går via bemanningsföretag, är ströjobb såsom barnvaktsjobb eller vikariat och har därmed sjukt osäkra arbetstider. Underbart att inte kunna planera in något annat i kalendern för att man ”kanske måste jobba”. Resultatet blir ju att man spenderar betydligt mycket mer tid med jobbet än man får betalt för, eftersom man alltid måste vara ”redo” för att kunna kamma hem lite lön.
Sättet att lösa det här problemet blir således att låta oss komma i kontakt med så kallade jobbcoacher och skylla hela grejen på att VI inte är tillräckligt drivna. Vi borde starta eget, vi borde se vår situation som en möjlighet och inte som ett hinder och bla bla bla. Kul att höra den smörjan och bli ännu mer sänkt.

Framförallt den här entreprenörssmörjan kan jag störa mig så jävla mycket på. Okej om man är Blondinbella och lever för sitt jobb, men att starta eget är ju liksom ingen lätt process och alla vill inte att deras jobb ska ta över all deras tid. Vissa vill ha ett vanligt jävla kneg som man går till på morgonen och drar hem från på kvällen, inte ett jobb som man förväntas vara tillgänglig för hela tiden.

Och det är just detta som är problemet: vi ungdomar förväntas vara ständigt tillgängliga. Vi förväntas vara fruktansvärt glada när vi får ”möjligheten” att ringa till arga människor och försöka sälja värdelösa produkter i fem timmar till en timlön på 65 spänn, för ungdomsarbetslösheten är ju så hög. Och grejen är att de flesta ungdomar också är glada när de får chansen att dra in lite extra stålar. Jag bokar till exempel aldrig upp mina kvällar ”på riktigt” för jag vet att jag behöver pengarna som mitt högst osäkra barnvaktsjobb genererar. En fika kan plötsligt avbokas en halvtimme innan för att man ”måste jobba” och så vidare. En av mina vänner som jobbar som vikarie går alltid upp klockan 8 på morgonen för att de ”kanske ringer” vid nio.

Vi förväntas vara ständigt tillgängliga men jobbet måste inte vara tillgängligt för oss eller lova oss något. Och det här tär. Det är inte roligt att behöva anpassa sig efter jobbtillfällen som eventuellt dyker upp, det sabbar verkligen ens vardag att behöva göra det. Min generation jobbar hela tiden, men får bara lön för några timmar i veckan.

Du förstår Linda, markaden styrs av tillgång och efterfrågan…

Åh herregud, det är när jag läser sånt här som jag bara får lust att sätta mig med Linda Skugge och bara lugnt och sansat förklarar hur marknadne fungerar. Tillgång och efterfrågan, konsumtion, låg- och högkonjunktur och så vidare.

Jag har extremt svårt för denna extremindividualism som vuxit fram. Individen är allt, du kan aldrig skylla på samhället, arbetslösheten, dina föräldrar eller något annat, du kan bara skylla dig själv för precis allt. Om man inte har jobb är det för att man inte vill tillräckligt mycket! Alla kan bli entreprenörer! Alla kan lyckas! Alla kan ha en månadsinkomst på 50 000! Jag vet, vi skiter i att stimulera ekonomin och anställer istället jobbcoacher, för det enda det handlar om är att folk inte vill jobba tillräckligt mycket!

För den enskilda individen kan ”positivt tänkande”, ambitioner och arbetsglädje säkert vara skitbra, men på ett samhällsplan är det en förödande inställning. För det den gör, det är att radera alla spår till politisk medvetenhet och engagemang, för det är ju aldrig aldrig fel på samhället, ens uppväxt eller den kontext man befinner sig i, det är bara en själv och ens jävla inställning det är fel på. Tänk positivt så spelar det ingen roll att du blir vräkt, uppsagd på grund av ekonomiska problem eller att din farsa våldtog dig som liten. Om du tänker positivt så fixar sig allt.

Faktum kvarstår ju att det alltid måste finnas de som är sämst och när ett företag fyllt sitt behov så anställer de liksom inga fler hur bra de än är. Hur säljande leende du än har så finns det fortfarande bara ett visst antal kassor och stekbord på Mcdonalds, och bara ett visst antal kunder som är intresserade av en hamburgare. Och även om du ökar försäljningen så finns det bara ett visst antal kronor som folk är villiga att konsumera, och även om du ökar det antalet kronor så finns det ett begränsat antal naturresurser eller ett begränsat antal timmar folk kan lägga på att lyssna på musik eller läsa din jävla krönika och konsumtionssamhället kan inte bara expandera i all evighet, det måste ta slut. Men framförallt är ekonomi en betydligt mycket mer komplicerad process än vad Linda vill göra gällande.

Även Hanna Friden och Isabelle Ståhl skriver vettigt om detta. Jag kan framförallt hålla med Isabelle i att men idag inte bara antas göra sitt jobb, utan även vara nån jävla imagebyggare för företaget. Ha ett säljande leende och så vidare. Och alla vill inte att deras jobb ska vara deras jävla liv, vissa vill bara vända lite hamburgare eller sortera lite papper och sen bara gå hem och vara klar. Alla vill inte lägga själ och hjärta i sitt jobb.