Etikett: journalist

Först som tragedi, sen som fars.

Jag följer fallet Thomas Quick med stort intresse. Jag brukar sällan vara intresserad av ”nyheter” på det här sättet, alltså typ människor som begått brott, någon som dött eller liknande. Men detta med Quick är ju mer än en nyhet, det är ju en helt fantastisk rättsröta som nystas upp mitt framför våra ögon. Jag tror att det kommer vara en sån grej som folk kommer ihåg och refererar till även i framtiden, och tycker att det får märkligt lite uppmärksamhet nu. Dessutom har jag så otroligt djup sympati för honom. Jag känner så jävla mycket för den människan, och jag må så jävla dåligt när jag tänker på de vidrigheter han blivit utsatt för.

Nåja. Jag lyssnade i alla fall på Studio ett från gårdagen, radioprogram för fördjupat nyhetsrapportering som kan rekommenderas. Där talades det i alla fall om just Thomas Quick, eller Sture Bergwall som han nu heter. I programmet talade journalisten Jenny Kuttim som varit medverkande i att göra de dokumentärer om fallet som jag tipsade om här. Hon var extremt inläst om kompetent samt kritiserade utredningen på ett väldigt bra sätt. Mot henne så argumenterade en annan journalist som visst tyckte att domen var rätt. Man får väl anta att ha själv har varit med och piskat upp stämningen kring Quick.

Lyssna på inslaget, ty när man hör snubben snacka så fattar man hur otroligt fel ute han är. Han har absolut ingenting att stötta sin slutsats i och Kuttim kunde argumentera emot honom på samtliga punkter, och det med bravur.

Vad snubben hette? Jo, han hette Gubb-Jan Stigsson. Är det bara jag som tycker att detta börjar likna en fars mer och mer?

Jag tycker i alla fall att detta är en av de viktigaste sakerna som sker i Sverige just nu och tycker att alla ska försöka sätta sig in lite i det hela. Det rör sig alltså om en man som dömts för åtta mord och fått skulden för långt fler, där enda bevisningen har varit hans egen utsaga som han har gjort under en tid där han varit psykiskt sjuk och dessutom under påverkan av tunga mediciner. Han har dessutom blivit vägledd i sina erkännanden på ett väldigt utstuderat sätt, hans utsagor har sakta bearbetats tills han har gett en som stämmer överens med vad som har skett och så vidare.

Nej gud. Jag blir så illa berörd när jag tänker på alla de år han suttit inne, på all den skuld han fått på sina axlar och på det hänsynslösa utnyttjandet av en väldigt trasig människa för att hitta en syndabock som detta handlar om. Jag hoppas för guds skull att ingen av de som bidragit till att han blivit orättvist dömd någonsin mer kommer att få sätta sin fot i en rättssal. Jag hoppas för guds skull att folk verkligen inser vidden av detta, vidden av att en person blivit oskyldigt dömd för åtta mord samtidigt som de riktiga mördarna kunnat gå fria. Det är en skam.

Vad händer med journalistiken om alla på en bild måste tillfrågas.

Det finns vissa människor som tror att det på något sätt skulle vara olagligt att publicera bilder på människor som inte gett sitt uttryckliga tillstånd. Därför tänkte jag langa lite info om hur det fungerar med sånt där.

I Sverige är det lagligt att fota allt om du står på allmän plats. Verkligen precis allt. Det finns inga restriktioner mot att fota en person i så kallade obekväma situationer, även om vissa har velat få till en sådan idiotlag. Däremot är det inte okej att publicera vad som helst. Att publicera kränkande bilder är inte okej, även om taket är ganska högt. Bilder i kombination med namn och så vidare kan vara ett brott mot personuppgiftslagen. Så även om det finns gränser för publicering så är allt fotograferande okej.

Om man tar ett foto så är man upphovsman, alltså: man äger bilden. Således får man göra vad man önskar med den inom ramarna för just vad som kan anses kränkande. Kränkande i den här kontexten innebär typ nakenbilder, inte att någon gjorde en ful min. Jag undrar hur människor tänker när de kläcker ur sig sådant. Hur skulle i så fall en bild likt den under vara möjlig.

Sådana här bilder syns hela tiden i tidningar. Bilder på folkmassor i olika sammanhang. Tror folk att fotografen har uppsökt alla och frågat dem, eller att alla är statister. Hur funkar det med huvudena som bara skymtar där bakom? Ska de också tillfrågas? Vem som helst förstår väl att det skulle vara fatalt för nyhetsfotografiet om det inte var okej att publicera bilder på någon utan tillstånd. Det skulle bli helt sinnessjukt dyrt och alla skulle vilja välja bilden där de är snyggast. Folk skulle kanske kräva ersättning och så vidare.

För att inte tala om situationen som uppstår när man fotat någon politiker eller brottsling i ett känsligt läge, ska de då tillfrågas om bilden får publiceras? Vad händer med journalistiken då egentligen.

Sen kan man tydligen ifrågasätta hur ”etiskt” det är att publicera bilder på andra utan tillstånd. När jag fotar så brukar folk se att jag gör det, om någon önskar att inte bli fotad så kan de komma fram och säga det. Det är en önskan som jag brukar respektera, även om jag inte är nödgad till det i lag. Den här debatten har dessutom uppstått i Lady Dahmers blogg där hon för det mesta blurrar okända människors ansikten, någon jag personligen aldrig skulle göra.

Man kan ha skyddad identitet, det stämmer, men bara för att man fotar någon och en eventuell gärningsperson ser bilden så betyder det inte att hen kan leta upp personen sedan. Hur ofta fotar men en person precis utanför dess port? Dessutom lever inte alla med skyddad identitet under ett reellt hot.

Kanske är det ouppfostrat, vad vet jag. Jag tycker i alla fall om att fotografera och jag tänker fortsätta fotografera folk som jag inte känner. I vilket fall som helst så är det inte det minsta lilla olagligt och så är det av en anledning, fotografiet är en grundpelare inom journalistiken och granskandet av makten. Nu granskar knappast jag eller Lady Dahmer makten genom våra fotografier, men det är en otroligt viktig rättighet som måste finnas kvar.

Sveriges journalistkår behöver fler chefredaktörer som Ola Lindholm och färre stolpskott som de på Expressen.

Ibland stöter man på idioti utan motstycke. Angående anklagelserna mot Ola Lindholm så skrev Bloggkommentatorerna ett kort inlägg där de tipsade om inlägget han själv skrivit om saken. Den första kommentaren är denna.

Tycker inte man ska skjuta budbäraren. Ola borde ha tänkt på sin familj innan han tog kokain. Jag tycker att det daltas alldeles för mycket med narkomaner. De ska jagas med blåslampa och bör skämmas tills de dör. Tro mig om det inte hade pratats om att Ola knarkar sen tidigare hade aldrig Expressen namnpublicerat på grund av misstanke om narkotikabrott. Och nu visade det ju sig att de inte ”hängde ut” en oskyldig.

Den här personen, som går under namnet Marie, tycker alltså att det daltas med narkomaner. Hur det är att ”dalta” att döma människor som är sjuka (beroende är en sjukdom) till fängelse istället för det mer adekvata rehabilitering har jag jävligt svårt att förstå. Det är väl inte heller att dalta att polisen skvallrar till media om svaret det första dem gör. Inte heller är det något jävla daltande att det första som händer, innan domen ens är fälld, är att Ola får ta en ”paus” från sitt jobb.

Sverige är ett av extremt få länder där det klassa som innehav och därmed också ett lagbrott att ha narkotika i blodet. Detta är fullständigt orimligt. Det innebär bland annat att man kan fällas för att ha knarkat utomlands och även att man kan fällas för att ha blivit neddrogad. Varför det är så viktigt att jaga och straffa narkomaner istället för att hjälpa dem att bli av med sitt missbruk har jag svårt att fatta. Få människor är beroende av knark för att vara taskiga mot resten av samhället. Denna syn på narkomaner är bara sorglig och präglad av djup oförståelse.

Mycket kan ha hänt för att Ola Lindholms drogtest ska visa positivt. Han kan till exempel ha råkat få i sig små mängder kokain på att sätt, kanske genom en drink. Det kan också vara så att testet har visat ett felaktigt reslutat, Ola nämner i sin text att detta test är känt för att ha en ganska hög felmarginal. Jag säger inte att detta är säkert, men det är definitivt en möjlighet värd att ta i beaktning innan man anklagar honom för att vara ”narkoman”.

Men om det nu var så att Ola hade knarkat så hade jag faktiskt inte förstått uppståndelsen. Ola är en formidabel programledare och en fantastiskt redaktör för kamratposten. Om han nu knarkat nån gång så tycker jag att det är okej, det är väl hans beslut och sabbar inte hans insats som programledare. Det är ju inte som att han kommer börja göra reklam för diverse droger. Om han är ”narkoman”, dvs har problem med drogerna, så borde han väl ta en timeout för att rehabilitera sig och bli av med missbruket, men inte heller detta gör honom till en sämre programledare.

Vidare så undrar jag över uttaladet att expressen aldrig skulle publicerat detta om det inte var för tidigare misstankar. Expressen publicerar väl vad fan som helst som kan sälja lösnummer, och är dessutom helt hänsynslösa i sina metoder. Och vaddå ”skjut inte budbäraren”. I det journalistiska uppdraget ingår att vara källkritisk och se den stora bilden, kanske ta en liten extratitt på hur säkert det aktuella drogestet är eller så. Det är inte som att Expressen inte kan styra över vilka nyheter de finner adekvata.

Sveriges drogpolitik behöver inte tuffare tag utan på det stora hela större insikt om vad droger är, hur de verkar och hur man ska bekämpa dem på ett adekvat sätt. Sveriges polis behöver poliser som inte säljer storys till Expressen. Sveriges television behöver duktiga programledare. Och Sveriges journalistkår behöver fler chefredaktörer som Ola Lindholm och färre stolpskott som de på Expressen.

Det är genant att vår justitieminister inte kan den svenska lagen.

Detta är väl egentligen lite sent skrivet men det har kommit ett lagförslag om att förbjuda smygfotografering på allmän plats. Som jag har förstått det så handlar det inte om totalförbud, utan om att inskränka rätten att göra det en smula. Bland annat tas badstränder upp som ett exempel på ”känsliga platser”. Tydligen så handlar det om att inte fota personer i ”känsliga situationer” och att bara ta ”motiverade” bilder.

För det första finns det redan laga skydd för publicering av sådana här känsliga bilder. Nu finns det visserligen folk som publicerar sådana ändå, på samma sätt som det finns folk som skulle fota personer i känsla situationer även om det var olagligt. Men det lagliga skyddet finns.

Beatrice ask talar om att ta hänsyn. Om att man inte ska knäppa av fotoblixtar framför personers ansikte när de precis fått reda på något hemskt. I mina öron låter det mer som något som har med sociala konventioner att göra än något man bör begränsa juridiskt.

Hon tar också som exempel en flicka som blev filmad av sin styvpappa genom att han monterade en kamera i tvättkorgen. För det första undrar jag: sen när hemmet är allmän plats? Och så tänker jag på fallet som var om ett par som blev smygfilmade i sitt sovrum av deras hyresvärd. Han fick, vad jag kan minnas, en påföljd. Ytterligare ett exempel hon tar upp är fotografering på allmänna toaletter och provhytter. Jag minns fallet med mannen som filmade på cafe 60:s toalett, som också han fick en påföljd. I inget av fallen har materialet behövt publiceras för att det ska vara straffbart. Asks exempel är uppenbarligen inte relevanta. Det är genant att vår justitieminister inte vet tillräckligt mycket om den svenska lagen för att veta att de exempel hon tar upp uppenbarligen redan täcks av den.

Den här lagen kommer oundvikligen inskränka journalisters och nyhetsfotografers frihet. Som nyhetsfotograf fotar man ofta folk i känsliga situationer, typ när en dömd brottsling kommer från en rättegång, när en politiker tagit ett jobbigt beslut eller när det skett en hemsk olycka. Man kan avgöra juridiskt huruvida man ska publicera bilden eller ej, men att själv fotograferandet ska vara olagligt leder till att en massa dokumentation inte kommer att ske för att folk är rädda. I lagförslaget kommer det förvisso ingå att man som journalist kan få uppskov om bilden är ”motiverad” eller ligger i någon slags allmänintresse. Synd att privatpersoner inte kommer kunna ägna sig åt att ta motiverade integritetskränkande bilder. Sen när är journalist en skyddad och tydligt avgränsad titel? Beatrice Ask vill uppenbarligen bara att folk som jobbar för ”riktiga” tidningar ska få ägna sig åt journalistik.

Stärk skyddet mot stalking eller gör det lättare att stämma folk vid publikation av kränkande bilder men förbjud inte själva fotograferandet. Det är sant att det är otrevligt att få en kamera uppkörd i nyllet men man kan inte lagstifta kring allt som är otrevligt. Ibland får man helt enkelt lita till folks sunda förnuft och låta de fall där folk ändå går över gränsen få vara för att bibehålla ett fritt samhälle.