På senaste tiden har frustrationen över feminismen lagt sig som en våt trasa över mig. Jag blir beklämd, främst över mig egen oförmåga att definiera vari mitt obehag ligger. För å enda sidan blir jag trött när folk håller på att bråka om en massa menlös skit, å andra sidan är jag verkligen ingen sån typ som tycker att vi ska ha ett ”trevligt” debattklimat framför allt annat.
Jag gillar när det finns intern debatt och jag är inte den som blir obehaglig till mods när folk blir arga eller tar till grova ord. Däremot blir jag trött av käbbel. Och käbbel, det är verkligen vad jag känner att de senaste dagarnas feministdebatt har präglats av.
Troligen beror detta på att allt jag ser av andra feminister är på internet, och då blir det lätt så enahanda och enkelspårigt. Kanske hade det varit mer uthärdligt om jag hade folk att diskutera med öga mot öga.
Vad som blir jobbigt är när man upplever att man inte vågar yttra vad som helst för att vissa är fruktansvärt dömande. Fan vet jag om någon skulle bry sig egentligen, men jag har bara uppfattat en så otroligt hätsk stämning bland feminister på sista tiden. Det känns som att vi bråkar mer internt än någon annan politisk grupp, och jag vill verkligen verkligen inte att det ska vara så.
För första gången i mitt liv känner jag mig liksom rädd för de som ska vara mina egna. Jag vill inte att det ska vara så och jag försöker att inte känna så, men så är det.